Förhållningssätt till partners tidigare barn och kostnader

Jag är sambo och han bor med mig och mina tre barn. Vi har helt gemensam ekonomi och vi ser oss alla dom en familj. Vi har mina tre barn boende hos oss varannan vecka. Han har två barn en vuxen och en som bor hos sin mamma. Jag tjänar lite mer än han och han har dessutom en skuld på 4000 kr som han betalar varje månad på men i gen av oss har direkt dålig ekonomi. Vi har helt gemensamma pengar och bråkar aldrig om ekonomin. Vi delar dessutom på det mesta annat som rör hemmet, huset, hushållsuppgifter och "arbetet" rörande barnen. Vi älskar varandra och vill vi vill båda hjälpa och avlasta varandra. Jag har tidigare varit i förhållande där det är mer åt andra hållet. Snålhet och hela tiden en inställning om att försöka komma undan och bidra så lite som möjligt från min partners sida. Jag tänker att det även ligger något annat bakom ditt sätt att se på hans son. Och att du på något vis känner en orättvisa med andra saker? Är han snål eller försöker komma undan på något vis?

Ok, så du vill inte, helt enkelt. Det räcker ju som orsak, för du har inga krav på dig att betala för någon annans barn. Säg bara att du inte betalar längre, man har rätt att ångra sig. Säg gärna till killen också att du inte har lust längre att betala mat för någon som inte drar sitt strå till stacken i hemmet. Fråga om han själv skulle ha betalat i en liknande situation. Antagligen inte. Killen förstår nog detta bättre än pappan.

Jag är själv uppvuxen i en bonusfamilj. Min styvfar fick tre barn på halsen, han hade inga egna. De fick ett gemensamt barn. Han jobbade som ett as och man delade lika då mamma jobbade inom vården och hade sämre inkomst.

Vi syskon ser oss alla som helsyskon och och tillsammans med min styvfar är vi en familj. Han engagerar sig i alla barnen lika mycket.

Man får göra som man vill men i min värld tjafsar man inte om pengar på det här sättet. Inte inom familjen.

Frågan var om det var rättvist. Jag säger Ja.

Det låter som din man förtjänar en fru som dig, men hans son förtjänar alltså inte en styvmamma som dig. 

Skilj er nu i stället för senare. Så kan vi ju hoppas på att dina barn får en trevligare bonusmamma än du själv är.

Tycker att din man kan betala lite mer för maten.

Men det beror väl på. Om pappan betalar för lite mer till annat kanske det går jämnt upp.

Huset har ni glädje av tillsammans - även om du annars hade bott i lägenhet. Ja, men ni valde att flytta ihop och inte vara särbos.

Prata inte matkostnader med sonen närvarande. Han har rätt att äta så mkt hN behöver. Sen är det en smaksak för de vuxna inblandade om det bara är pappan som betalar hans sons mat eller inte.

Jag är också uppvuxen i en styvfamilj. ( ej bonus i mitt fall)

Jag har naturligtvis märkt att min så kallade far och hans aktuella kvinna tjafsade om vem skulle betala för mig bland annat , när jag var hos dem.

Det är inte rättvist mot barnet. Och allt ansvar kan man inte lägga på pappans nya i TS fall heller.

Om bonusföräldern ställer upp frivilligt som i ert fall eftersom man känner sig som en familj är situationen helt annorlunda.

I TS fall är problemet att varken hon eller pappan vill försörja killen men som vanligt på FL får en biopappa bete sig hur som helst och bonusmamman är alltid skurken.

Fast han var aldrig aktiv och pressade sig in i vår tillvaro. Han var passiv, fanns där hela tiden när vi ville ha hjälp eller prata. Men lät oss vara ifred eftersom vi var lite stukade efter separationen och det nya livet. 

Man kan inte stressa fram detta utan man får ta det lugnt och låta barnen vara tills de själva kommer. Det tar tid. 

Han har alltid ställt upp för oss, och idag älskar jag honom som om han vore min biologiska far.