Juridiskt - nej. Inte eftersom ni inte är gifta. 
Moraliskt - ja. Överhuvudtaget så måste man veta mera om varandra, och harpratat igenom allting inför framtiden, INNAN man börjar tänka på att skaffa barn. 

Jag tänker att det kan bli väldigt konstigt, om den lilla familjen hamnar i någon situation där en större pengasumma hade kunnat hjälpa mycket. Och den ena sitter och håller på den pengasumman, och den andra vet inte att den föremögenheten finns. Och sedan måste paret t.ex. sälja huset, eller sitta en vinter med trasigt tak eller trasig värmepanna. Bebisen fryser också... Och långt senare får den "fattiga" parten veta, att de här pengarna som hade kunnat hjälpa, faktiskt fanns. En sådan sak skulle ju inte gå att förlåta. 

Kan gälla annat också, t.ex. ett barn som mår dåligt i den närmaste kommunala skolan, men familjen har inte råd (tror den fattiga parten) att flytta barnet till en friskola som är mycket bättre, p.g.a. kostnader för t.ex. resorna till och från skolan, och att skolan tar ut vissa avgifter som kommunala skolor inte får ta.

Överhuvudtaget, så förstår jag inte hur folk prioriterar när de FÖRST skaffar barn tillsammans, och SENARE tar andra beslut som är mycket mindre viktiga än att skaffa ett gemensamt barn. Som att gifta sig, eller berätta för den andra om sin lön och sin förmögenhet. Jag tänker att först ska man lita på varandra till hundra procent, ha allting annat gemensamt (eller åtminstone vara överens om att t.ex. ekonomin inte ska vara gemensam) och SIST i den processen av att slå ihop allting, ge varandra livslånga trohetslöften och våga ha tillit till varandra - skaffar man barn.

Men alltså, om man inte litar på sin partner så mycket att man vågar berätta att man har 1,5 miljoner (som förresten inte är så stora pengar idag). Hur ska man då våga skaffa ett gemensamt barn med honom eller henne? Det kan ju få mycket värre konsekvenser, om personen visar sig vara opålitlig. Pengar är trots allt bara pengar. 

För övrigt: även om din partner vet att du äger 1,5 miljoner, så kan h*n inte tvinga dig att ge honom/henne de pengarna, eller köpa saker åt honom/henne (eller för gemensamt bruk) för de pengarna. Det är ändå du som bestämmer över pengarna. Detta gäller om man är sambos. Vid äktenskap blir det lite annorlunda, då har partnern rätt att kräva att bli försörjd på en nivå som motsvarar makens eller makans livsstil. Men i så fall kanske man skyndar sig att lägga in om skilsmässa ändå...

Däremot tror jag, om man gifter sig, att det är bra att gardera sina pengar med ett äktenskapsförord, om det handlar om mycket stora skillnader i förmögenhet. Man skriver på förordet, slänger in det i bankfacket - och glömmer bort det. Men OM det blir skilsmässa en dag, så är det bra att det papperet finns, för just vid en skilsmässa kan människor bli som galna av bitterhet mot den andra. 

Fast om man litar så lite på sin partner, kanske man inte ska vara tillsammans? Kanske inte flytta ihop i alla fall? Jag håller dock med om att pengar kan locka fel person (av båda könen för den delen, och även i homosexuella relationer). Men om kvinnan har flyttat ihop med dig i tron att du inte har några särskilda pengar att komma med, så är väl den risken över? Då kan du väl lämna henne de upplysningarna, eller?

Vilket då? Att jag inte får veta vad min sambo tjänar, eller hur stor förmögenhet han har? IDAG skulle det faktiskt inte göra så stor skillnad, eftersom jag har två vuxna barn och min egen ekonomi sedan mycket lång tid tillbaka, och är för gammal för att få fler barn.

Men när man är ung och börjar prata om att bilda familj, så blir det ju väldigt konstigt om man inte får veta vilka summor man har att spela med. Kan man köpa ett hus, och i så fall i vilket område, och i vilken prisklass? Kan vi dela på föräldraledigheten?

Finns det möjlighet för mig att vara hemma längre än den officiella föräldraledigheten, eller måste jag spara på dagarna och lämna barnen på dagis och gå tillbaka till jobbet tidigt? Kommer vi att kunna köpa en bil? Eller en sommarstuga? Eller en fritidsbåt kanske? Är det möjligt att sätta barnen i kö till ett dagis eller en friskola, som tar ut vissa avgifter som kommunala dagis och skolor inte får göra, eller är det kommunens utbud som gäller under barnens hela uppväxt? Kanske viktigast av allt: finns det pengar till oväntade utgifter?