Vad är det dummaste en läkare sagt till dig?

Det mest korkade är när en läkare sa att jag hade schizofreni när jag inte hade det.

Schizofreni är en allvarlig diagnos, väldigt korkat och allvarligt att ställa en sådan diagnos felaktigt. 

Att jag hade autism

En skrev att jag var bipolär fast jag inte är det, aldrig funnits misstanke om och sökte för en infektion i örat, på vc.

En sa att jag när jag var sjukskriven för depression att allt skulle bli bra bara jag skaffade mig en man. Och att om jag inte gjorde det skulle jag bli ensam och deprimerad när jag blev äldre.

Samma läkare hade sitt barn med när jag skulle berätta om min depression och sa att hon valde att boka in mig den dagen för hon visste att jag tex inte skulle börja gråta så barnet såg.

En läkare sa i affekt till mitt ex när han sa att han mådde så dåligt att han ville ta livet av sig "Jamen gör det då".

En gynekolog tappade något på golvet och böjde sig ner för att ta upp det samtidigt som hon höll i och hängde sin tyngd i den där bumerangliknande prylen de sticker in i vaginan för att titta in. Aj..

En läkare sa att jag var så orolig och inte litade på vårdpersonalen. Hon skuldbelagde även mig för att inte ha tagit antidepressiva. Jag kände inget behov av att ta det. Jag kände mig inte orolig, men hon lyssnade inte på mig. Dock litade jag inte på henne.

En annan läkare sa att jag inte ska försöka göra några aktiviteter, utan bara vila. Det fungerar inte så för mig (utmattad).

En läkare skrev att jag hade en depression i journalen fast att jag inte hade det. Han hade nog läst vad den första läkaren skrivit i journalen.

I en av mina journalanteckningar står det: Patienten har ont i fettet.

Nä, det hade jag inte.

Jag hade ont i min mage efter en rejäl spark i den.

Det här med att läkare påstår att patientens problem beror på oro verkar tyvärr inte helt ovanligt. I synnerhet inte om patienten är kvinna. Nu hittar jag tyvärr inte artikeln, men minns att jag läst att kvinnor, enligt forskning, oftare än män initialt får höra att deras problem beror på oro/ångest, trots att det vid fortsatt undersökning visar sig vara fysisk sjukdom/skada.

Däremot är det vanligare bland män än kvinnor att söka för kroppsliga problem när grundproblemet egentligen är psykiskt (söka för huvudvärk när smärtan beror på stress tex).

Den senaste händelsen jag känner till är en kvinnlig släkting som nyligen sökte vård för andningsbesvär och fick höra att det var oro! (Det var med stor sannolikhet Covid19.)

Inte jag men min bror och mamma råkade ut för en läkare med alldeles för stort ego. Tror brorsan var 10-12 år då och hade haft diabetes sen 5 års ålder. Han fick ofta lågt blodsocker som alltid innebar att han kräktes mycket. Vid detta tillfälle var vi i ett annat län så ett annat sjukhus än vanligt. Mamma och brorsan åker ambulans till akuten och mamma förklarar för läkaren att han brukar behöva dropp och därefter brukar det bli bra. Läkaren tål inte att patientens mamma talar om för honom vad han ska göra utan bestämmer sig för att det är magsjuka. Så brorsan får ligga med farligt lågt blodsocker och kräkas i två timmar på akuten innan läkaren går med på att prova dropp. Det blev precis som mamma hade sagt från början...

En annan favorit är när min pappa ringer till vårdcentral och får prata med en receptionist som ger fullständiga goddag-yxskaft-svar. Inte en siffra rätt! När de kommer dit står en skylt vid receptionen "Tala tydligt, jag är hörselskadad". Svara i telefon på en vårdcentral kanske inte är det bästa jobbet då...

Min mormor satt hos läkaren och diskuterade medicin som hon skulle ta. Hon hade bett om en medicin hon fått tidigare. Läkaren svarade då "Ja den är ju väldigt beroendeframkallande och det är inte så bra om man ska ta den under en sån lång tid.... Paus... Fast ja du är ju över 80 så då spelar det kanske ingen roll"

Jag uppsökte vårdcentral för ständig huvudvärk.( Har för flera år sedan haft psykiska problem så i mina journaler handlar o står det väldigt mycket om mitt psykiska mående.) Men när detta skedde så hade jag mått jätte bra och inte haft några problem på flera år..)Men läkaren sitter och säger att huvudvärken beror på mitt dåliga mående och började fråga ut mig om mitt liv. Ville även skicka en remiss till psykiatrin.

Samma läkare under ett annat tillfälle började prata om det jag sökt för i väntrummet, så att alla som satt där hörde.

En sista är väl när jag hade blindtarms infektion och jag fick åka in till akuten 4 gånger innan dom förstod att något var fel. (dom skickade hem mig varje gång och sa till mig att ta 2 ipren.) tredje gången fick jag lite morfin och dom glömde kanyl kvar i armen, dom skrev ut mig från akuten och skickade mig till kvinnokliniken. Jag hade aldrig fått morfin innan, och inte heller haft det så roligt och skrattat så mycket när jag legat med benen upp i vädret halvnaken I en gyn stol... Slutade iallafall med en bruten blindtarm och akut operation. Detta pga att jag har hög smärtgräns och visade tydligen inte upp att jag hade så ont som jag påstod. Sjukvård måste bli bättre på att förstå att alla e olika och man känner sin kropp bäst själv och vet och känner när något är fel.

Oh well. Finns värre saker som hänt. ????

Jag gick till vc och sökte hjälp för ihållande och långvarig mjölkstockning när min son var ca 3 veckor. Beskrev besvären om amning, feber, blödande bröstvårtor och smärta i några minuter. När jag hade redovisat klart så tittade läkaren på min mage och frågade: ?Är du gravid??

Honom gick jag aldrig tillbaka till.

Min 1-åriga son var slö och hade svårt att andas så vi åkte in till vårdcentralen och fick rådet av en inkompetent läkare att låta barnet sova i ett varmt rum. Vi åkte tillbaka nästa dag eftersom min son fick ännu svårare att andas och fick åter samma svar och åkte då istället direkt till akuten där han blev inlagd i två dygn med andningshjälp... Barnakuten gjorde själva en anmälan om ärendet för vårt barn var så pass dålig att de inte bara kunde blunda för det där "rådet" vi hade fått.När jag skulle föda barn så fick jag kraftiga förlossningsvärkar. Jag var redan inne i ett förlossningsrum eftersom jag var igångsatt, så jag ringde på klockan och sade att nu är det dags. BM trodde inte på mig, eftersom värkmaskinen inte visade något, utan gav mig en gåstol och tyckte att jag skulle gå fram och tillbaka i korridoren, så att värkarna kom igång. Problemet var att jag hade så pass kraftiga värkar, att jag inte kunde gå, så jag ringde på klockan igen och fick då en morfinspruta eftersom jag "inte" hade värkar, utan troligen bara hade "panik." Jag sade att det måste vara fel på värkmaskinen, men det trodde inte BM på. Till slut kände jag att nu kommer ungen, så jag ringde på klockan igen och hon fortsatte att hävda att så inte var fallet, men sa "Jag får väl titta då, bara för att du tjatar så mycket, så ska du se att det bara är du som har panik." Hon tittade i två sekunder och sade sedan: "Oj, jag ser huvudet!" Men vad fan...Men den läkaren som jag har känt mig mest kränkt av, var när jag var totalt utmattad efter att ha haft ett mycket svårt år med ett sent missfall, dödsfall i familjen, ett sjukt barn, hade åkt på en stor ekonomisk smäll och arbetade på en arbetsplats med mycket interna problem efter ledningsbyte. Jag hade sagt upp mig, hade två veckor kvar av min anställning och hade magkatarr och svimmade på jobbet och ville bara lägga mig ner och gråta. Jag ringde vårdcentralen och bad om en sjukskrivning den sista veckan av anställningen, tabletter mot magkatarr och en kuratorkontakt. Läkaren gjorde en undersökning av mig, stirrade på min mage och sade: "Men du ser ju gravid ut!" Jag berättade att mitt barn hade dött i magen bara en månad tidigare, men hon trodde inte på mig och ville inte heller läsa i journalerna och tvingade mig till ett graviditetstest och sedan en massa olika avföringstest eftersom hon trodde att jag hade "en bakterie i magen" och att jag inte alls höll på att "gå in i väggen."Jag sket i proverna, köpte receptfria magkatarrstabletter och bokade en egen tid hos en kurator - och blev frisk. Det enda som var bra med den läkarkontakten var att jag blev sjukskriven på grund av den där mystiska "magbakterien." Den biten av journalen är än i dag väldigt förvirrande att läsa. Det står ingenting om varför jag sökte läkare, utan att jag kommer dit med en typisk magbakterie och vägrar erkänna att jag är gravid...

Var hos en läkare pga utredning av sömnapné. Hade gjort undersökning och skulle få reda på resultatet.

Veckan innan hade jag fått cancerbesked av gynekologen och jag nämnde det på återbesöket hos den här läkaren (annan läkare och annan mottagning).

Jag hade lätt sömnapné som inte behövde behandling men när han fick höra cancern så så han "ja, förvånar mig inte med din övervikt." Och så fortsatte han med "Det är bara att bestämma sig, om du vill gå ner i vikt. Du vet män han lättare att bestämma sig. Vill de sluta röka eller gå ner i vikt så lägger de av men kvinnor är för känslosamma och ska tänka för mycket."

Var helt paff och såg ut som ett frågetecken!