Vad är det dummaste en läkare sagt till dig?

Skolsköterskan som i sexan sa åt mig att inte dricka så mycket oboy. Hon hade inte ens frågat hur mycket oboy jag faktiskt drack, vilket var ingenting.

Psykologen som jag uppsökte pga depression som hela tiden tog upp mitt sexliv. Oavsett vad jag pratade om så styrde han in det på sex. Hur jag och maken hade det i sängen, hur ofta vi låg, om båda var nöjda, hur mycket jag hade legat tidigare, om jag haft många sexpartners....ångrar att jag inte anmälde honom.

Alla jävla läkare som känt sig tvungna att slänga ur sig ett "Ja så hade du ju mått bra av att gå ner i vikt också." oavsett om jag sökt vård för yrsel, vaxpropp eller nageltrång. 

En läkare sa att jag var så orolig och inte litade på vårdpersonalen. Hon skuldbelagde även mig för att inte ha tagit antidepressiva. Jag kände inget behov av att ta det. Jag kände mig inte orolig, men hon lyssnade inte på mig. Dock litade jag inte på henne.

En annan läkare sa att jag inte ska försöka göra några aktiviteter, utan bara vila. Det fungerar inte så för mig (utmattad).

En läkare skrev att jag hade en depression i journalen fast att jag inte hade det. Han hade nog läst vad den första läkaren skrivit i journalen.

I en av mina journalanteckningar står det: Patienten har ont i fettet.

Nä, det hade jag inte.

Jag hade ont i min mage efter en rejäl spark i den.

Det här med att läkare påstår att patientens problem beror på oro verkar tyvärr inte helt ovanligt. I synnerhet inte om patienten är kvinna. Nu hittar jag tyvärr inte artikeln, men minns att jag läst att kvinnor, enligt forskning, oftare än män initialt får höra att deras problem beror på oro/ångest, trots att det vid fortsatt undersökning visar sig vara fysisk sjukdom/skada.

Däremot är det vanligare bland män än kvinnor att söka för kroppsliga problem när grundproblemet egentligen är psykiskt (söka för huvudvärk när smärtan beror på stress tex).

Den senaste händelsen jag känner till är en kvinnlig släkting som nyligen sökte vård för andningsbesvär och fick höra att det var oro! (Det var med stor sannolikhet Covid19.)

Inte jag men min bror och mamma råkade ut för en läkare med alldeles för stort ego. Tror brorsan var 10-12 år då och hade haft diabetes sen 5 års ålder. Han fick ofta lågt blodsocker som alltid innebar att han kräktes mycket. Vid detta tillfälle var vi i ett annat län så ett annat sjukhus än vanligt. Mamma och brorsan åker ambulans till akuten och mamma förklarar för läkaren att han brukar behöva dropp och därefter brukar det bli bra. Läkaren tål inte att patientens mamma talar om för honom vad han ska göra utan bestämmer sig för att det är magsjuka. Så brorsan får ligga med farligt lågt blodsocker och kräkas i två timmar på akuten innan läkaren går med på att prova dropp. Det blev precis som mamma hade sagt från början...

En annan favorit är när min pappa ringer till vårdcentral och får prata med en receptionist som ger fullständiga goddag-yxskaft-svar. Inte en siffra rätt! När de kommer dit står en skylt vid receptionen "Tala tydligt, jag är hörselskadad". Svara i telefon på en vårdcentral kanske inte är det bästa jobbet då...

Min mormor satt hos läkaren och diskuterade medicin som hon skulle ta. Hon hade bett om en medicin hon fått tidigare. Läkaren svarade då "Ja den är ju väldigt beroendeframkallande och det är inte så bra om man ska ta den under en sån lång tid.... Paus... Fast ja du är ju över 80 så då spelar det kanske ingen roll"

Jag uppsökte vårdcentral för ständig huvudvärk.( Har för flera år sedan haft psykiska problem så i mina journaler handlar o står det väldigt mycket om mitt psykiska mående.) Men när detta skedde så hade jag mått jätte bra och inte haft några problem på flera år..)Men läkaren sitter och säger att huvudvärken beror på mitt dåliga mående och började fråga ut mig om mitt liv. Ville även skicka en remiss till psykiatrin.

Samma läkare under ett annat tillfälle började prata om det jag sökt för i väntrummet, så att alla som satt där hörde.

En sista är väl när jag hade blindtarms infektion och jag fick åka in till akuten 4 gånger innan dom förstod att något var fel. (dom skickade hem mig varje gång och sa till mig att ta 2 ipren.) tredje gången fick jag lite morfin och dom glömde kanyl kvar i armen, dom skrev ut mig från akuten och skickade mig till kvinnokliniken. Jag hade aldrig fått morfin innan, och inte heller haft det så roligt och skrattat så mycket när jag legat med benen upp i vädret halvnaken I en gyn stol... Slutade iallafall med en bruten blindtarm och akut operation. Detta pga att jag har hög smärtgräns och visade tydligen inte upp att jag hade så ont som jag påstod. Sjukvård måste bli bättre på att förstå att alla e olika och man känner sin kropp bäst själv och vet och känner när något är fel.

Oh well. Finns värre saker som hänt. ????

Har väl två tillfällen som jag direkt drar mig till minnes;

1. Har en ordentlig fallolycka i en halfpipe och landar på ena handen. Åker till akuten men inget brutet, skönt. Smärtan går inte över så besöker vc som ber mig komma tillbaka om två veckor om det inte blir bättre, detta upprepar sig 3 ggr, får sedan en remiss för en MRI men väl på plats röntgar de istället, trots att jag säger att det redan är gjort. En månad senare får jag en ny tid för MRI, dock tappar de bort bilderna i nästan två månader. När de äntligen återfinns får jag en hånfull kommentar att de bara kan se en liten reva i ett ligament och "vissa tycker tydligen att det gör ont". Suckandes fortsätter läkaren att säga att de kan väl operera då, "om du nu har så ont". Flyttar snart därefter och får börja om i vårdkedjan, 20 månader efter olyckan opereras jag och då upptäcks att alla ligament i handleden som fäster det yttre underarmsbenet till handen och det inre benet är av! Det har endast suttit fast i armbågen och sedan legat löst i nästan 2 år!

2. Fick tid till gynekolog, och eftersom jag har stora problem med att gå dit pga övergrepp frågade jag vad syftet med besöket var. Fick svaret att de skulle ta lite blodprover och så pga tidigare cellförändringar.

När jag kommer dit visar det sig att det egentligen handlar om en cellprovsundersökning och jag bryter ihop av ångest och skräck. Gynekologen blir jättearg och hånar mig, känner mig tvingad till att genomgå undersökningen trots att jag är tydlig med att jag inte vill. Under själva undersökningen är han arg och hårdhänt och jag gråter, får flashbacks och kan inte "ligga still och slappna av" som han ryter åt mig. Sköterskan stirrar bara ned i golvet och säger/gör ingenting.

Efteråt går de bara och lämnar mig i total ångest, gråter inne på toaletten en timme innan jag kunnat hämta mig tillräckligt för att ringa en kompis och be henne hämta mig, var inte i stånd att köra själv.

Läkaren riskerade din brors liv och hälsa, fy fan. De har sina egon.

Receptionisten alltså...herre...