Vad är det dummaste en läkare sagt till dig?

Vad var sjukt med det? Hon kunde säkert inte garantera att det skulle funka.

Har varit med om en läkare som nämnde att jag inte skulle må dåligt av att äta lite mer så jag skulle gå upp lite i vikt, var alltså inget som var relevant för mitt besök utan något han utbrast när han fyllde i hälsoformulär. En annan gång hade jag åkt in akut och medan jag väntade på provsvar ang en allvarlig åkomma fick jag en panikångestattack, läkaren frågade vad det var med mig och jag sa att jag var rädd för att dö. ?Ja alla ska vi dö någon gång? fick jag till svar.

Kom på en till sak. Jag åkte in pga missfall i v.14, hade vansinniga värkar, det forsade blod. Fick inget smärtstillande alls för "man kan inte göra en gynundersökning om man är smärtstillad". När läkaren drog ut resterna med våld ur livmodern höll jag på att svimma av smärtan och jag såg även resterna på golvet sen. Efteråt sa han dessutom att han inte kunde säga att jag faktiskt varit gravid! De tog hcg-prov för att bevisa det och det var ju klart som fan att det visade att jag varit gravid! 

Fick ont i underlivet i tonåren, några månader efter att jag förlorat min oskuld. Det var pinsamt nog att ligga i en gynstol med benen i vädret å dessutom en fördomsfull manlig läkare som uppenbarligen trodde att jag låg med allt och alla.

Han sa att jag hade kondylom, och att det var fullt med små vårtor i hela mitt underliv. Ja, hundratals! Minns så tydligt orden ?såhär ska det inte se ut?. Uppläxning fick jag och jag var så ledsen en blyg tonåring kan bli...

Fick kräm utskrivet som skulle smörjas överallt, och även in i slidan om jag kom åt. Jag frågade om det betydde att min pojkvän varit otrogen varpå jag fick till svar att detta har jag orsakat själv genom att inte ha skyddat samlag.

Krämen, som alltså var en kräm mot vårtor, gjorde så ont i mitt underliv att jag knappt kunde gå.

Mina besvär gick inte över och jag fick ny dos av samma läkare. Fortsatte i ett halvår... sen gick jag till en annan läkare som bekräftade att jag inte hade kondylom, jag hade svamp i underlivet... de så kallade vårtorna var inga vårtor, underlivet är helt enkelt inte helt slät. Och den kräm (minns inte vad den hette), som jag plågats med så länge skulle aldrig smörjas på annat än själva vårtan eller vårtorna.

Hon så dock sanningen eftersom hon inte kan svara på du kan få barn...

Haha! Kul att höra när man har dödsångest :D

Det är ju sant att vi alla ska dö någon gång men lite klantigt av läkaren att bekräfta för en som har panikångest.

Min 1-åriga son var slö och hade svårt att andas så vi åkte in till vårdcentralen och fick rådet av en inkompetent läkare att låta barnet sova i ett varmt rum. Vi åkte tillbaka nästa dag eftersom min son fick ännu svårare att andas och fick åter samma svar och åkte då istället direkt till akuten där han blev inlagd i två dygn med andningshjälp... Barnakuten gjorde själva en anmälan om ärendet för vårt barn var så pass dålig att de inte bara kunde blunda för det där "rådet" vi hade fått.

När jag skulle föda barn så fick jag kraftiga förlossningsvärkar. Jag var redan inne i ett förlossningsrum eftersom jag var igångsatt, så jag ringde på klockan och sade att nu är det dags. BM trodde inte på mig, eftersom värkmaskinen inte visade något, utan gav mig en gåstol och tyckte att jag skulle gå fram och tillbaka i korridoren, så att värkarna kom igång. Problemet var att jag hade så pass kraftiga värkar, att jag inte kunde gå, så jag ringde på klockan igen och fick då en morfinspruta eftersom jag "inte" hade värkar, utan troligen bara hade "panik." Jag sade att det måste vara fel på värkmaskinen, men det trodde inte BM på. Till slut kände jag att nu kommer ungen, så jag ringde på klockan igen och hon fortsatte att hävda att så inte var fallet, men sa "Jag får väl titta då, bara för att du tjatar så mycket, så ska du se att det bara är du som har panik." Hon tittade i två sekunder och sade sedan: "Oj, jag ser huvudet!" Men vad fan...

Men den läkaren som jag har känt mig mest kränkt av, var när jag var totalt utmattad efter att ha haft ett mycket svårt år med ett sent missfall, dödsfall i familjen, ett sjukt barn, hade åkt på en stor ekonomisk smäll och arbetade på en arbetsplats med mycket interna problem efter ledningsbyte. Jag hade sagt upp mig, hade två veckor kvar av min anställning och hade magkatarr och svimmade på jobbet och ville bara lägga mig ner och gråta. Jag ringde vårdcentralen och bad om en sjukskrivning den sista veckan av anställningen, tabletter mot magkatarr och en kuratorkontakt. 

Läkaren gjorde en undersökning av mig, stirrade på min mage och sade: "Men du ser ju gravid ut!" Jag berättade att mitt barn hade dött i magen bara en månad tidigare, men hon trodde inte på mig och ville inte heller läsa i journalerna och tvingade mig till ett graviditetstest och sedan en massa olika avföringstest eftersom hon trodde att jag hade "en bakterie i magen" och att jag inte alls höll på att "gå in i väggen."

Jag sket i proverna, köpte receptfria magkatarrstabletter och bokade en egen tid hos en kurator - och blev frisk. Det enda som var bra med den läkarkontakten var att jag blev sjukskriven på grund av den där mystiska "magbakterien." Den biten av journalen är än i dag väldigt förvirrande att läsa. Det står ingenting om varför jag sökte läkare, utan att jag kommer dit med en typisk magbakterie och vägrar erkänna att jag är gravid...

Nja, inte se. Det behövs en utredning, och det gör en psykolog, möjligtvis kan läkaren via svar få reda på hur personen eventuellt har autistiska drag, men de kan lika gärna bero på helt andra saker, som djup depression eller ptsd tex

Ramlade på cykel som 12-åring och åker in till akuten med troligen bruten arm. Minns att doktorn drog i mina fingrar vilket jag inte tyckte gjorde så ont. Allmänt intryck av att han gissade på stukning eller nåt... De gjorde en röntgen sedan blev jag hemskickad. På natten ringde dom å ba vi har kollat på plåtarna det är sprickor i skelettet ni får komma in igen. Tackar..