Vad är det dummaste en läkare sagt till dig?

Det dummaste en läkare har sagt till mig var "Det var ju tur att er dotter dog så tidigt, innan ni hann knyta an mer till henne". Vi var ofrivilligt barnlösa i flera år och genomgick flera misslyckade IVF-behandlingar innan jag som genom ett mirakel blev gravid på naturlig väg. Vår dotter fick syrebrist under förlossningen och blev bara tre dagar. "Tur" var inte ett ord vi uppskattade i sammanhanget (både jag och min man var med på besöket). Vi bytte läkare.[/quote]

Jag blir helt mållös! Beklagar verkligen att ni drabbats så hårt. När en ung människa dör är det inte bara den tid som varit som sörjs utan det är ju kommande livet tillsammans man sörjer. Att förlora ett nyfött barn är ju fruktansvärt. Jag har själv varit med om läkare som sagt saker som varit helt uppåt väggarna men detta tar alla pris.

Förresten, någon vänlig själ som jobbar inom vården kanske kan förklara en sak för mig. Det står i min journal på minst två ställen att "patienten förnekar smärta". Vid båda de tillfällen det handlar om har jag inte haft ont. Varför skriver man "förnekar"? Det låter ju som att man vägrar erkänna att man har ont, kanske till och med ljuger och säger att man inte har ont, men att personalen tror sig genomskåda en. 

Jag hade varit hos denna läkare tidigare för nåt som jag inte minns just nu men kommer ihåg att jag inte var jättenöjd med henne direkt, kändes som hon inte lyssnade. 

En annan gång på samma vc så hör jag samma läkares privata samtal om bla poolbeställningen till hennes privata villa från hennes rum med öppen dörr som hade ett litet miniväntrum utanför. (Alltså, hon får beställa vad hon vill, men just där och då kunde man ändå önskat en stängd dörr, det kändes mer som skryt som hon höll på med).

I det lilla miniväntrummet satt en annan kille som såg helt vanlig ut i både utseende och kläder, dvs inget som stack ut på nåt sätt,  några år yngre än mig som så han kanske var ca 25-30. Vi nickade väl mot varandra som man gör i ett litet trångt utrymme så var det inte mer med det. Hon kom och ropade upp honom och försvann in på ett rum. Sedan blev jag uppropad av min läkare och gick in dit jag skulle. Sedan skulle jag ta ett blodprov, så när jag kom tillbaka fick jag åter sitta i samma lilla miniväntrum.

Då hör jag hur hon återigen med öppen dörr börjar diktera hans läkarbesök och berättar om hans droger och drogproblematik osv! Det tog ett par minuter innan en sjuksköterska upptäckte detta och gick in till henne och stängde dörren, jag hoppas än idag att hon gav henne en rejäl utskällning! Själv svartlistade jag den läkaren när jag kom ut i receptionen igen. 

Det rätta ordet är "nekar smärta". Det betyder bara att någon frågar och den andre svarar nej, nekande. Har alltså inte ont.

Ja, hehe, i en av mina journalanteckningar står det att jag förnekar missbruk av droger :)

(har inte haft problem med droger)

Har väl två tillfällen som jag direkt drar mig till minnes;

1. Har en ordentlig fallolycka i en halfpipe och landar på ena handen. Åker till akuten men inget brutet, skönt. Smärtan går inte över så besöker vc som ber mig komma tillbaka om två veckor om det inte blir bättre, detta upprepar sig 3 ggr, får sedan en remiss för en MRI men väl på plats röntgar de istället, trots att jag säger att det redan är gjort. En månad senare får jag en ny tid för MRI, dock tappar de bort bilderna i nästan två månader. När de äntligen återfinns får jag en hånfull kommentar att de bara kan se en liten reva i ett ligament och "vissa tycker tydligen att det gör ont". Suckandes fortsätter läkaren att säga att de kan väl operera då, "om du nu har så ont". Flyttar snart därefter och får börja om i vårdkedjan, 20 månader efter olyckan opereras jag och då upptäcks att alla ligament i handleden som fäster det yttre underarmsbenet till handen och det inre benet är av! Det har endast suttit fast i armbågen och sedan legat löst i nästan 2 år!

2. Fick tid till gynekolog, och eftersom jag har stora problem med att gå dit pga övergrepp frågade jag vad syftet med besöket var. Fick svaret att de skulle ta lite blodprover och så pga tidigare cellförändringar.

När jag kommer dit visar det sig att det egentligen handlar om en cellprovsundersökning och jag bryter ihop av ångest och skräck. Gynekologen blir jättearg och hånar mig, känner mig tvingad till att genomgå undersökningen trots att jag är tydlig med att jag inte vill. Under själva undersökningen är han arg och hårdhänt och jag gråter, får flashbacks och kan inte "ligga still och slappna av" som han ryter åt mig. Sköterskan stirrar bara ned i golvet och säger/gör ingenting.

Efteråt går de bara och lämnar mig i total ångest, gråter inne på toaletten en timme innan jag kunnat hämta mig tillräckligt för att ringa en kompis och be henne hämta mig, var inte i stånd att köra själv.

Flera tillfällen, men jag väljer två:

1. Jag är på gynakuten pga små blödningar, jag är gravid i vecka 12. Ultraljudet visar att allt ser bra ut.

Jag frågar om blödningarna kan vara farligt för barnet, läkaren svarar att eftersom jag försökt göra abort så kan det vara farligt, ja...

Jag hade alltså tagit ett akut p-piller innan jag ens blivit gravid. Hur mycket jag än förklarade för henne, så vägrade hon förstå att ett akut p-piller inte är samma som abort.

Hon hävdade att akut p-piller som man kan köpa receptfritt på apoteket, var abortpiller.

Och hon var alltså läkare på gyn...

2. En läkare skriver i journalen tvärtemot vad jag säger.

Tex: "Är du rädd och orolig?" Jag: nej, inte alls.

"Har du haft urinvägsinfektion någon gång?"

Jag: nej, aldrig.

"Har du haft problem med högt blodtryck?"

Jag: nej.

Sedan skriver han i journalen att "patienten uppger att hon är rädd och orolig, har haft upprepade urinvägsinfektioner, och uppger att hon brukar ha högt blodtryck".

Hihi jag var med om något liknande när jag kom in med min 5-åring som hade öroninflammation... Läkaren frågade "upplever du att du hör lika bra på båda öronen?" min son såg lite förvirrad ut men svarade ja... Jag fick förklara att han nog inte riktigt kunde bedöma det själv. Inte dumt eller korkat direkt, det var en jättegullig läkare, men hon hade nog inte riktigt koll på vilka frågor man kan ställa till små barn. Kom och tänka på det när jag läste om din 5-åring! :)

Att ett 6-månaders barn inte kan bli förstoppat. Hon visste att hon fick ersättning. (Och hon var förstoppad).

Usch listan är lång.

När jag var 12 år och hade ont i knät. Läkaren sade att jag är tjock och måste banta. 12 år med redan kroppsångest och normalviktig.
Har idag vid 35 års ålder fortfarande problem med knät men kommer aldrig söka vård för det.

När jag var tonåring och led av urinvägsinfektioner och sprang hos vårdcentralen för att få penicillin. Fick en utskällning av en läkare som sade att jag inte kan springa där hela tiden. Så gången efter när jag fick problem drack jag litervis av tranbärsjouise som han rekommenderade. Slutade med Njurinfektion och akuten där den nya läkaren gjorde en odling som visade att penicillinet på vårdcentralen inte hjälpte till 100% därav återkommande. Fick ny medicin och fick inte tillbaka urinvägsinfektionen förrän många år senare. 

Sökte hjälp för ångest och stress och grät som ett barn hos läkaren. Läkaren sade: Vad vill du att JAG ska göra? 
Fick artarax utskrivet och bara Hej då! 

Jag undviker vården idag.