Ni som har levt i en våldsam/destruktiv relation- känner ni igen det här?

Pappan till mitt barn blev våldsam mot mig efter barnets födelse. Jag gick nästan omgående men ett flera år långt helvete av rättegångar, vårdnads och umgängestvister följde. Jag fick PTSD och det tog lång tid innan jag blev mig själv igen, även om jag aldrig lär bli densamma.

Det är min enda erfarenhet av våld i en relation. Varken före eller efter honom har jag träffat våldsamma eller på andra sätt destruktiva män.

Det är många år sedan nu även om exet dyker upp ibland. Han är dömd för brott mot mig, har varken vårdnad eller umgänge utan kontaktförbud.

Jag bestämde mig tidigt för att inte låta honom knäcka mig. Jag har kämpat hårt och idag har barnet och jag en bra och trygg tillvaro.

Samtidigt har jag fortfarande svårt med relationer. Jag är stabil och lugn i en relation, jag vill inte ha något dramat, och männen trivs med mig. Det är alltid jag som går.

Jag kan bli förälskad och känna tillit men om mannen sårar mig är det som om jag stänger av helt. Då menar jag inga grova saker, utan sådant som kan hända i en normal relation, oftast bara missförstånd,

Att bli ledsen i det läget är ju normalt men jag stänger av känslorna helt, inte medvetet och med vilje, utan det är som om känslosystemet stängs ner och jag blir helt neutral, inte elak och kall, det är jag aldrig, utan likgiltig. Så jag lämnar mannen och känner mig på något vis lättad.

Jag minns att exet en gång nöjt konstaterade att jag aldrig kommer att kunna lita på någon igen och det stör mig att han kanske fick rätt. Fast jag vill inte vara så. Jag är ganska bra på att jobba med mig själv annars men den här reaktionen kommer jag inte åt.

Känner ni igen det här? Har ni i så fall kommit över det och kanske har några råd?