När är det rätt? Osäker och säker

Jag är en tjej med bra ekonomiska förutsättningar. Jag har sedan drygt två år tillbaka en respektive med samma tänk om framtid visioner mm. Jordnära, arbetssam, Bra ekonomiska förutsättningar. Driven osv. Sund, kärleksfull. Om kvällarna när allt annat lugnat sig söker han närhet hos mig och kärleksmässigt har vi det verkligen all in. När han åkt till jobbet innan mig på morgonen kan han ringa bara för att berätta att han älskar mig. Han har en mkt nära relation till sin familj som är milslång avstånd ifrån hur jag har det i min egen. Jag själv har haft en rörig uppväxt med vårdnadstvister, konflikter mm som drabbat mig som barn som "suttit mellan" och varit slagpåse mellan mina föräldrar. Detta har påverkat mig mer än vad jag tidigare har trott. Jag har många halvsyskon (!). Jag som är äldst har fått dragit ett rätt stort lass med mina syskon när jag var yngre. 

Jag vet inte men någonstans tror jag det har präglat mig till att jag inte vill ha barn. Från början i min tonår ogillade jag barn skarpt. Jag har idag haft en liten avståndstagande sätt gentemot barn. Min brors barn älskar jag, träffar dom inte så mycket dock pga avstånd mm. Med tiden har det vuxit fram någon känsla om att vilja ha en egen familj- samtidigt som det känns så otroligt skrämmande. Jag är idag en bit över 30. Har som sagt bra jobb och alla tänkbara förutsättningar tillsammans med min partner. Ena dagen känner jag mig sååå redo, för att i nästa känna en stor oro och jag frågar mig själv: vill jag verkligen detta? 

Det där med barn känns som ett sånt otroligt stoooort beslut för framtiden. Jag har ju alltid haft en hel del djur, både hästar, hundar och katter på heltid men det där med barn är ju så otroligt stort för mig. Hur blir man redo? För jag börjar tro att trots mina förutsättningar så kommer jag nog aldrig kunna känna mig helt redo. Det är på något sätt lite panikkänsla för jag vet ju inte riktigt vad som väntar och det är helt nytt och skrämmande. Ett graviditetsbesked skulle jag nog reagera i både glädje och panik. Sambon vill ha barn kan jag väl tillägga också..

Hur ska man känna? Hur vet man att man är redo? Någon mer som känner lika eller som kände lika?