Bortprioriterad av föräldrar

Jag beklagar vad du har varit tvungen att vara med om. Du har gjort väldigt bra i att flytta långt ifrån din hemort.

Jag rekommenderar likt någon skrev tidigare att du får en samtalskontakt genom din vårdcentral för att få läka såren. Utöver det rekommenderar jag också dig att uttalat säga upp kontakten med dina föräldrar, om du vill. Jag upplevde samma sak, även om jag avskydde vad de hade gjort emot mig, hur bortprioriterad jag var, så fanns det alltid någon gnutta hopp om att de skulle höra av sig till mig, hälsa på mig, säga något snällt. Men det skedde aldrig och inte förrän jag sade upp kontakten kunde jag äntligen gå vidare, för jag behövde inte förhålla mig till dem och den konstiga relation vi hade. Likt dig har jag också fått otroligt mycket stöd och kärlek från min sambos familj. Det var svårt att ta emot den från början, men man ska vara snäll mot sig själv och förstå att även man själv är värdig den kärleken och omtanken.

Anonym (Maja) skrev 2020-05-14 10:54:28 följande:

På något vis skönt att höra om andra i liknande situation även om det såklart eg är något positivt. Jag har ju alltid haft distans så i och med den tightare relationen som min sambo har så känner jag mig även trängd. Det blir dubbla känslor. Nu träffas ju vi dagligen pga att dom bor granne, några min bort och den rörelse dom driver tillsammans. Jag är otroligt tacksam men känner samtidigt en sorg och ibland att dom kliver innanför mitt personliga space. Jag är ju van med distans och att vara självständig. Helt plötsligt har man människor inpå sig som gör allt för en vilket jag inte är van vid. Sambon och jag har haft gräl över detta där jag får höra att jag har en familj här nere som älskar mig och som bryr sig om mig och att jag måste lära mig att hantera och acceptera detta istället för att skjuta bort dom.

Det är svårt när man inte är van. Och det är otroligt blandade känslor. Men det blir också samtidigt så påtagligt eftersom tomheten efter ens egen familj blir desto mer påtaglig.. "varför bryr inte dom sig"?

Jag känner igen mig precis i vad du skriver, framför allt med dubbla känslor, självständighet, och personliga space. Jag och min sambo bråkade mycket om det precis som ni, och till en början stötte jag ifrån hans föräldrar och var tyvärr ganska otrevlig. Trots det säger de att de älskar mig, vilket mina föräldrar så klart aldrig har gjort, och överöser mig med kärlek och omtanke. Precis som du skriver måste man lära sig att få vara älskad av en förälderfigur. Det är därför jag tror det hjälpte mig väldigt mycket att ta avstånd och säga upp kontakten, så att jag lättare visste vad jag behövde förhålla mig till och jag lättare kunde ta till mig mina svärföräldrars kärlek utan att stöta bort dem och ändå känna avundsjuka.

Bortprioriterad av föräldrar

INNEHÅLL