Fröken velig!
Jag gjorde en abort för x antal veckor sedan. Efter aborten ångrade jag mig fullständigt. Det gnagde sönder mig i många dagar å det enda jag ville var att blödningen skulle sluta så vi kunde göra om-göra rätt. Tidigare har jag varit mkt osäker på det där med barn. Aldrig varit självklart å aldrig känt en längtan. Med åren har ändå tanken börjat gro och visst sjutton vill jag ha barn men kommer nog aldrig känna mig tillräckligt mogen. Trots hög mognadsgrad å över 30 år. Utbildning och ett helt stabilt liv med en fantastisk sambo. Sambon längtar efter barn och har gjort det en tid. Det är väl i det stora jag som håller i handbromsen. Nu har min mens kommit igång efter aborten och min sambo står och stampar å är ?redo? att köra på nytt hela vägen. Men nu börjar velandet och osäkerheten för mig. Känslorna pendlar olika beroende på dagsform, sinnesstämning osv. På samma dag kan jag känna att jag vill nu och att det känns självklart. Å i andra hand funderar jag på om jag ska smyga in mina p piller utan att sambon får veta om det några veckor. Bara för att kunna känna ett större lugn. Alltså jag vill ha barn men det känns så skrämmande. Hur ska livet bli sen? Hur blir våran relation? Jag vet ju att jag vill ha barn. Och mina tankar går till det där med barn och familj flera ggr om dagen så sitter jag och drömmer. I bilen etc. Men när det är skarpt läge så blir jag tveksam och nästan bangar- medan jag andra ggr är bara så klar med att vi kör nu!
Någon som varit med om att känna samma? Hur gjorde du/ni? Vill gärna ha respons från andra kvinnor som känt en pendlande osäkerhet/säkerhet i frågan
Så tacksam för om någon vill ventilera dessa känslor som känt samma som körde skarpt mot att skaffa barn.
Sen att man kanske väljer att lägga all tid på barnet, det är ju en annan sak. 