Förälskelse och vara irrationell

Precis. Min syster har dubbelmoral. Och en stor käft. 

Det var ju ett par år sedan du skrev den första tråden om den där tjejen så jag kommer inte ihåg exakt. Men jag har för mig att du frågade om hon kan vara intresserad och du skrev olika saker som sagts och gjorts mellan er på jobbet. Så gott som alla skrev att inget av det du skrivit tyder på mer intresse från hennes sida än att hon var en vanlig trevlig kollega. Det var DÄRFÖR många inte tyckte att du skulle göra något då det var ganska tydligt att intresset inte var besvarat och därav kan kännas olustigt för henne att behöva nobba en invit från sin arbetskollega. Inte enbart pga åldersskillnaden vilket du verkar ha fastnat totalt i.

Jag blir totalt dum i huvudet när jag blir förälskad. Tänker inte logiskt överhuvudtaget och slänger mig in med hull och hår. Ibland har jag blivit bränd som sjutton, ibland har det gått bra. Har inte fått några permanenta skador från det iallafall, förutom barnen.

Jag är över 50, och jag blir fortfarande tokkär och bär mig löjligt åt. Som tur är blir jag aldrig kär i unga män, utan bara sådana runt min egen ålder, så _den_ pinsamhetsfaktorn finns i alla fall inte med i bilden. Å andra sidan anses det väl allmänt mer normalt att äldre män gillar unga, än att äldre kvinnor gör det...

För fem-sex år sedan var jag kär i en pastor, och missförstod hans allmänna trevlighet, öppenhet och omtänksamhet, som att han var speciellt intresserad av mig. Med pinsamt resultat...  

De senaste 2,5 åren har jag varit kär i en facebookvän, som jag bara träffat IRL en gång. Hur irrationellt är inte det? Nästan det enda glädjeämne jag har haft den här tiden, har varit om jag har fått något litet svar eller någon liten reaktion från honom på Facebook. Jag har försökt att lära mig om ämnen som intresserar honom, så att jag ska kunna göra statusuppdateringar om dem, och dela artiklar om dem med en "insiktsfull" kommentar tillfogad av mig. Och hoppas på att han ska nappa. För jag får en lyckokick, när jag får en avisering om att "Carl Söder" har kommenterat mitt inlägg. Hur patetiskt är inte det..? Fast nu tror jag att han har tröttnat på mig helt, jag får inga reaktioner alls från honom längre. Inte ens svar på en direkt fråga. 

Jag är inte längre så ledsen för detta med olycklig kärlek, för min egen skull. Nu har jag snarare "lyft" problemet till att se hur orättvist allting är. Hur lätt vissa har att bli dyrkade, medan andra (som ofta är bättre människor) får gå genom hela livet och ingen kärlek kommer dem till del. Hur mycket kärlek som slösas bort i världen, för att den flammar upp där den inte är önskvärd. Sådana saker. 

??? Det är väl inget som man styr? Kärlek kan slå ner som en blixt; man behöver inte ha fått någon come on-signal ifrån den andre. Man kan till och med bli kär i någon som man bara har sett på film och TV. Har du aldrig upplevt det?

Man kan få känslor ja, men att gå runt och vara kär i någon som inte besvarar det då tror jag att man har tillåtit det gå för långt med sin egna fantasi för så starka känslor tror jag inte att man får på en gång utan någon form av interaktion där det är besvarat. Min poäng är att börjar man känna saker för någon så kan man hantera det på olika sätt, argumentera med sig själv eller ta reda på om det är besvarat.

...och min erfarenhet är, att det är frestande att sugas in i fantasierna. Speciellt om man är ensam, och fantasierna är allt man har, som ger en någon glädje och något intresse i livet. 

Och en annan observation: jag tror tyvärr, TS, att det är sådana som du och jag - som kan känna starkt - som har svårast att få till en besvarad kärlek i verkligheten. För dom som har ljummare känslor, som de kan styra och koppla av och på med viljan (som vissa i den här tråden har beskrivit) är det mycket enklare. Men jag tror ändå att det på något plan, är du och jag som upplever den mest sanna kärleken. Besvarad eller inte. 

Man får trösta sig genom att läsa dikter eller höra på sånger, som skrivits av stora poeter som har haft samma förmåga som vi, och därför drabbats av samma öde som vi... Medan de övriga delar sin mellanmjölksvariant av kärlek, med Medelsvenssonpartnern i radhuset...

Tycker inte du är rättvis nu, personligen får jag jättestarka känslor när jag blir kär och ingenting jag bara kan stänga av när jag väl är kär så som du skriver. Däremot kan jag förhindra att jag blir kär till att börja med genom att inte skruva upp mina egna förhoppningar och måla upp saker i fantasin innan jag vet att om mina gynnande känslor är besvarade eller inte, precis så som jag beskrivit tidigare i tråden.

Hur kan det någonsin vara sann kärlek när den inte är besvarad?

Jag förstår att du behöver rationalisera, men att tro att andra känner mindre är ju bara förmätet.

Tja. Var det Dante kände för Beatrice sann kärlek? :)

Men är det du nu igen. Får du inte nog av att starta trådar om detta och att du är sur på din syrra? 

Bara man förstår att det är fantasier och att man inser att den andra personen inte är med på riktigt, så får man väl tänka på vilka saker man vill. 

Fast det är ju en crush. Sånt som tonåringar upplever när de ska förstå sin begynnande sexualitet. Det är inte samma sak som att bli kär.

Ja, jag ville nog höra lite vad andra tyckte. Många tyckte det var äckligt att jag ens tänkte på en 20 år yngre på det sättet. Mycket skit som skrevs i de trådarna. I slutändan så brydde jag mig inte om alla negativa inlägg, utan följde mitt hjärta. Det kändes rätt för mig, och jag ångrar inget. Tjejen tyckte det var olustigt först, men när hon såg att jag var samma kille som förut, så var det ok mellan oss. 

Verkar inte så. Min syster gör mig fortfarande förbannad. En bra drivkraft när jag ska träna. Bara tänker på henne så tar jag i lite extra.

Kan du inte ha en samlingstråd så kan vi ha den som favorit och följa dina äventyr?