Sugen på stor familj...

Här har jag och min man 4st barn tillsammans, får ofta höra att vi skaffat två kullar... och ja, det har vi ju på sätt och vis, men två kullar med samma föräldrar.

Har en 13åring, en 11åring, en snart 5åring och en som blir 2år efter sommaren. Så glapp och spridning men inte enormt. och alla har utbyte av varandra på olika sätt.

Hade 1år och 11mån exakt mellan första och andra och det kostade på för oss som vuxna med allt. Två blöjbarn, två som behövde all uppmärksamhet samtidigt och som åt upp mig som person. Blev tufft för förhållandet och vi kämpade på. Reste, semestrade, jobbade osv

Hade tänkt oss en trea tätare med syskonen men istället blev det nästan en separation för oss vuxna istället. La syskonplanen på is och jobbade på förhållandet och sedan plötsligt kom våran Hoppsan oplanerat men efterlängtat och nu sista barnet var även han lite oplanerad även om vi pratat om en fjärde. Han bestämde visst själv att det var dags.

Är 37 år nu, så känns väldigt bra och är nöjd. Familjen känns komplett och i balans. <3

Stressa inte in i nästa graviditet. Skulle säga att ca 2,5-3år är iaf skönt mellan barnen om man inte känner att man har tiden att vänta.

Barnens pappa jobbade heltid. Vi fick första barnet på 80-talet, och samhället såg lite annorlunda ut. Papporna tog sina 10 dagar efter förlossningen, och sedan fick det räcka med det. När det där började förändras, då var inte min man villig att förändras. Han var nöjd med att jobba heltid och skippa föräldraledighet.

Vi byggde ut huset efter 4:e barnet, och sedan hade vi bra med utrymme. Vi körde med att ha den yngsta i sovrummet upp till ca 1 år, sedan delade två barn rummet bredvid sovrummet och övriga barn hade eget rum. Det var bra att göra så, för små barn har gärna lite problem med mörkrädsla, spöken, monster och så. Då är det tryggt att sova med ett syskon i rummet.

Väldigt få människor har bemött mig positivt. Jag har blivit kallad parasit och lat för att jag varit hemma med barn, jag har fått höra att jag varit självisk och att jag förstört livet för barnen genom att ha en stor syskonskara, på senare år har jag fått heta miljöbov och hört att jag borde skämmas som riskerar jordens framtid. Barnens pappa har däremot blivit positivt bemött. Han har betraktats som en "karlakarl" för att han kunnat producera många barn.

Nackdelar? Nja, inte för mig. Det är 20 år mellan äldsta och yngsta, så jag har aldrig haft sådant där kaos som i familjen Annorlunda. Enda gångerna jag ångrat att jag skaffat många barn, har varit vid magsjuka. Innan magsjukan gått runt hela familjen har det gått mellan 2 och 3 veckor i bland.

Dom som har ett barn och unnar sig barnfria resor ibland ger ju fortfarande mer uppmärksamhet till sitt barn än ett barn i en fembarnsfamilj får. Många storfamiljsbarn får ju dessutom aldrig resa så resorna blir inte fler för att man har många syskon.

Vi har två barn. Vi är två föräldrar. Pga så få barn så kan vi bo i vårt drömboende, resa om vi vill, låta barnen få dyra hobbys mm men främst av allt har vi haft råd att vara fl länge båda två och vi är lediga mkt tillsammans. Vi har också råd att betala för ex städning om vi vill

Det är kanske lätt att döma föräldrar som reser utan barn eller tittar i sin mobil ibland och tro att dom är ointresserade. men jag tror fortfarande att de barnen i liten familj ofta kan få mer tid och uppmärksamhet av sina föräldrar än barn i storfamilj.

I en storfamilj gör kanske ekonomin att en förälder ( ofta pappan) måste jobba jättemycket, inte är föräldraledig, inte kan ta längre semester. En måste vabba mkt, städa mkt, laga mkt mat, handla .. osv.

Kärleken blir inte större för att man blir fler men tiden och orken blir mindre.

Men få barn som får mkt tid med oss föräldrar så kan vi Autan dåligt samvete unna oss ett par weekendresor ensamma som par varje år :) Det är ett bra sätt att behålla romantiken och ett hälsosamt äktenskap.

Kan inte dela med mig av egna erfarenheter mer än att jag har ett par kompisar med många syskon och ingen av dem har en särskilt nära eller god relation till sina föräldrar nu i vuxen ålder. I ett enstaka fall är relationen riktigt dålig men det tillskriver jag andra saker än antalet barn. I de andra 4 fallen är det baserat på vad jag hört just det faktum att barnen aldrig riktigt hade en individuell relation till sina föräldrar och att man fick hjälpa till mycket med syskon/hemmet osv. Där tror jag mycket handlar om vad man förväntar sig också. Det är ett väldigt nytt fenomen att vara ?bästa vän? med sina barn liksom, och att det kan bli som jag beskrivit för vissa behöver inte betyda att det blir så för andra!

En annan aspekt kopplat till det är ju att socialstyrelsen utifrån befintlig forskning inom ämnet lyfter just många syskon som en riskfaktor för ganska många bekymmer i livet. Vill minnas att det tas upp bland annat i BBIC (Barnets behov i centrum).

Med de sakerna sagda vill jag dock hävda att det mer än något annat hänger på vad man som förälder klarar av, vill och är beredd att göra. Mycket mer än vad som rekommenderas åt något håll. Frågor om hur mycket man arbetar och vilken ekonomi man vill ha är i allra högsta grad relevanta i sammanhanget!

Oj här flödar fördomarna fritt!

Är det så självklart? Att barn i en tvåbarnsfamilj självklart skulle få mer uppmärksamhet än barn med flera syskon? Intressant att höra vad du baserar det på?

Våra barn får definitivt både mer uppmärksamhet, tid och upplevelser än våra vänner med få barn där båda föräldrarna jobbar heltid och mest verkar sucka över hur mycket de har att göra hela tiden.

Vi har bra utbildningar och välbetalda jobb så vi har gått ner i tid båda två för att få en bra balans i vardagen. Vi reser betydligt mer än våra vänner. Det är endast våra barn i hela vår bekantskapskrets som varje år åker på skidresa eller som har varit iväg på långresor på andra sidan jorden.

Har det lugnt och skönt och inget kaos någonstans, kanske för att vi spritt ut barnen med många år emellan. Hade personligen inte orkar ha dom tätt.

Kan definitivt visst intyga att kärleken i hela familjen blir större ju fler man är. Det är en riktigt härlig känsla att vara många. Kan ju knappast en tvåbarnsförälder komma och säga något om. Man vet inte ett dugg om hur det är att ha många barn när man bara har två. Trodde också att det var omöjligt att få ihop en stor familj när vi hade två barn. Var väldigt naiv och oerfaren då inser jag nu. Livet var också bra mycket tuffare som nybliven tvåbarnsmamma med två barn tätt än vad det är nu som rutinerad fembarnsmamma med barn i alla åldrar. Går inte att jämföra.

Oj här flödar fördomarna fritt!

Är det så självklart? Att barn i en tvåbarnsfamilj självklart skulle få mer uppmärksamhet än barn med flera syskon? Intressant att höra vad du baserar det på?

Våra barn får definitivt både mer uppmärksamhet, tid och upplevelser än våra vänner med få barn där båda föräldrarna jobbar heltid och mest verkar sucka över hur mycket de har att göra hela tiden.

Vi har bra utbildningar och välbetalda jobb så vi har gått ner i tid båda två för att få en bra balans i vardagen. Vi reser betydligt mer än våra vänner. Det är endast våra barn i hela vår bekantskapskrets som varje år åker på skidresa eller som har varit iväg på långresor på andra sidan jorden.

Har det lugnt och skönt och inget kaos någonstans, kanske för att vi spritt ut barnen med många år emellan. Hade personligen inte orkar ha dom tätt.

Kan definitivt visst intyga att kärleken i hela familjen blir större ju fler man är. Det är en riktigt härlig känsla att vara många. Kan ju knappast en tvåbarnsförälder komma och säga något om. Man vet inte ett dugg om hur det är att ha många barn när man bara har två. Trodde också att det var omöjligt att få ihop en stor familj när vi hade två barn. Var väldigt naiv och oerfaren då inser jag nu. Livet var också bra mycket tuffare som nybliven tvåbarnsmamma med två barn tätt än vad det är nu som rutinerad fembarnsmamma med barn i alla åldrar. Går inte att jämföra.

Tanken om en stor familj och små fötter som slår mot trägolvet låter ju så mysigt.

Jag har 3 barn och har gjort det mest för att uppnå mina drömmar parallellt med familj.

Nu lever vi i ett janteland men jag vill ändå skriva vad det är:

Läsa upp betyg från gymnasiet för slutligen bli socionom.

Genom att läsa upp betyg hamnade jag per automatik i urvalsgrupp 2 där man enbart plockar ett fåtal och ibland ingen till ett program. Fick då göra högskoleprovet för att få önskvärd poäng och kunna konkurerra.

Kom in på universitetet och slet som ett djur men gick ut med bästa betyg på c-uppsatsen. Jobbade mig uppåt eftersom jag saknade erfarenhet av målgruppen och arbetade länge inom öppenvård, bostöd för missbruk och psykisk ohälsa.

Har sedan 4, 5 år sedan arbetat som socialsekreterare mot barn- och unga och nu äntligen med missbruk, som jag brinner för. Eller harm reduction.

Ska till hösten utbilda mig till terapeut mot beroende med kbt som grund.

Vi har hus, två bilar. Min man hade en kriminell bakgrund men har lyckats betala skulder och utbildat sig pch sedan fått körkortet. Detta är 12 år sedan.

Allt låter såå bra.

Vi har dock fått, inte 1 utan 3 barn med npf. Den ena med autism, adhd och språkstörning samt stamning.

Vi har en fantastisk skola i vår ort som köpt in alla resurser som behövs för att pojken min ska få det så bra som möjligt. Min son har ingen intellektuell funktionsnedsättning och hamnar därmed mellan stolarna. Han blir mer och mer otålig och får fler utbrott. Han är 160 cm lång och tränad i kroppen och kommer således bli en fara för sig själv och andra. I förrgår fick han tag i en kniv i skolan för att en elev uppfattades av honom vara otrevlig. Han har svårigheter att tolka sociala koder. Vi lever i ett totalt avskalat hem med mycket stöd från habilitering men ingen bup, utöver narkotikaklassade läkemedel. Elevhälsoteamet, everybody, lss allt är påkopplat. Allt hänger just nu på bup. Vi bad om läkartid efter sommaren 2019, ingen tid än. Jag har blivit erbjuden kurator i september 2020 och får så länge söka hjälp kommunalt. Det är fruktansvärt att se sin son lida i det här, att se sina syskon lida, att se min man gråta. Han har sadlat om till kock på ett stort spa, men vill egentligen göra det han älskar, alltså bygga. Vi har således gått ner med ca 10000 i län. Han arbetar från 4.30 till 13.00. Min son skolvägrar därav arbetstiderna. Alltså det är så sjukt mycket mer..

Han är sjunt selektiv i maten och äter bara pannkakor, kan svälta sig om ingen steker pannkakor. Vi har därför skaffat jättefina rashöns. Syftet var att få med honom i arbetet kring hönsen och äggen men det gick sådär. Också en fin tanke jag hade.

Men summasumarum: man vet aldrig hur det kommer bli eller om något kommer drabba en själv eller sina barn,

Jag har tagit mig så långt pga min man. Jag ägnade 1 a4 av 55 sidor i min uppsats till honom.

Vi har inget nätverk som kan ge stöd.

Please, ha inte bråttom.

Vill också sammanfatta att min son kan vara den ödmjukaste killen som finns och jag ser att han lider under sina utbrott, vilket han också säger men allt går så fort.