Sugen på stor familj...

Tur vi alla är olika.... :) Jag ryser av bara tanken att ha fler barn än mina 2 jag redan har. Älskar mina tjejer men vill för allt i världen inte ha flera, av många olika skäl.

Har hellre 2 barn och kan ge dem det de behöver och lite till, än flera och inte känna att vi räcker till på alla de plan jag vill....

Min man har 4 syskon och stor familj åt alla håll. Inte bara positivt med det, även om det är en tämligen "normal" familj utan större konflikter och inga sociala bekymmer. Så kanske en liten del till att jag inte vill ha stor familj. Jag själv har bara en syster och liten familj. Lugnt och skönt om du frågar mig... :)

Ja, det är ju väldigt olika hur man har det och hur man upplever saker och ting. Håller med om att de inte alls behöver vara lugnare för att man är färre! Kan vara väldigt mkt konflikter i en liten familj. Beror som du säger på vilka individer det är. Inte det med konflikter och bråk jag menar riktigt... :)

Min man har en bra relation till syskon och familj och inte några större konflikter genom åren. Men jag personligen tycker det blir för rörigt och för livat på tex högtider med mkt människor, även om alla är sams och alla är glada. :) Lite mer så jag menar.

Jag har inte läst alla inlägg men flera i min bekantskapskrets med fler än två barn säger att det är större omställning att få andra barnet än det blev att få det tredje. 

Mamma som jobbade med barn hela sitt liv sa att det var enklare med de som var tätt eftersom de ofta hade liknande intressen samtidigt. Med större åldersskillnad blev det mer splittrat. 

Att tänka på praktiskt är bil. Med tre barn får ni alla plats i en vanligt bil, men kan inte ta med barnens vänner utan att ta två bilar. 

Har ni plats för alla? Kan alla få ett eget krypin? Ekonomin, hur tänker ni er den? Om en av er blir sjuk och inte kan jobba på en längre period, har ni back up för det? 

Har ni möjlighet att skaffa barnvakt och hinna med er som par? Är ni båda beredda att ge varandra egentid, dels för er själva och dels tillsammans med ett av barnen i tur och ordning då och då? Inte alla behöver det, men behöver man det är det viktigt att man känner att den andra är helt med på att ta alla barnen själva, även om det blir en helg eller så. 

Har ni tänkt på att ett eller flera kan få en funktionsvariation, hur tänker ni kring det? (Svårt för de flesta föräldrar, men har man många barn och behöver ägna mycket tid åt ett av dem kan det bli än tuffare) 

Vi är en stor familj och trivs riktigt bra med allt vad det innebär.

Jag och min hustru har 8 barn fördelade över 13 år. Största förändringen var när vi fick barn nummer 1 och vi blev föräldrar. Vi flyttade ut på landet för 10 år sedan så vi har ett billigt boende vilket betyder att ingen av oss i nuläget arbetar 100 %.

Vi sparar pengar och åker på semester med ungarna, även om det inte blir speciellt lång bort. Sommarstuga i Finland och några resor i Baltikum räcker väldigt gott. Våra barn får dela på övervåningen där de flesta utrymmen som finns är gemensamma.

Våra barn har aldrig uttryckt att det skulle vara negativt med många syskon, tvärtom så pågår det just nu ett ganska omfattande lobbyarbete hos de äldre syskonen rörande frågan om fler syskon. Vi vuxna tycker att vi är för gamla för fler barn (42 och 41), men det håller inte våra barn med om. Vi får väl se hur det blir med den saken....................................

Jag upplever att våra barn fungerar bra i grupp och kan leka mer över åldersgränserna. Om jag jämför med bekanta som har barn i samma ålder som några av våra barn men inte med samma mellanrum till exempel så verkar det vara svårare att få barnen att samsas. Våra barn har ca 2 år mellan varandra. Det längsta åldersspannet är 2 år och 8 månader och det minsta är 1 år och 4 månader. Om jag då ser bekanta med 3-5 år mellan sina barn så har dessa svårt att finna gemensamma intressen, medan våra barn har syskon som "mellanhänder" och länkar mellan åldersgrupperna som gör att det fungerar mycket bättre. 

De är bra på att samarbeta och hjälpa varandra. Alla våra barn har kamrater utanför familjen som har 1-5 års åldersskillnad med dem själva. (En bidragande orsak till det stora åldersspannet kamrater mellan kan vara att vi bor i glesbygd där det är vanligare att umgås över åldersgränserna)

Det varierar hur de leker med varandra. Beroende på hur gamla de blir/är så leker de med olika syskon.

Barn nr 1 lekte väldigt mycket själv och blev tidigt mycket bra på att tala, medan nr 2 blev omhändertagen av nr 1 som ville hjälpa och serva. Nr 3 blev mer självständig eftersom 1:an och 2:an var helt upptagna av varandra. Efter ett tag så valde 2:an att leka mer med nr 3 och det var barn nr 1 helt okej med eftersom det nu hade utvecklats nya intressen och förskoleklassen började hägra.

Så här har det fortsatt och fortsätter fortfarande. Varje nytt år medför någon form av förändring i syskonrelationen. Alla tycker om varandra och påpekar att de tycker om att ha många syskon, även om de som syskon oftast gör, även blir osams om det som jag och hustrun tycker är helt oviktiga saker.

Jag kan personligen inte hitta några svårigheter eller negativa aspekter med att ha en stor familj. Men.....smaken är som baken. Alla är olika.