Om du klickat in här och haft en barndom där du blivit illa behandlad så är jag ytterst ledsen för din skull. Jag hoppas du mår bättre idag och att du kan axla bagaget av minnen utan att det drar ner dig.
Mina frågor är hur ser ditt föräldraskap ut? Hur var det att bli förälder? Gick anknytningen bra?
Tar tacksamt emot era berättelser. Dela med er av vad ni vill, behöver inte vara mycket. Ta det ni är bekväma med.
Mitt barn är mitt allt. Anknytningen är normal men har alltid haft en stor oro för att han skulle bli utsatt av någon eller något utanför familjen. Jag blev själv misshandlad fysiskt och psykiskt hela min uppväxt och utsatt för sexuella övergrepp och våldtäkter i andra sammanhang. Jag har tack vare läkande som började innan jag fick barn kunnat bli naturligt kramig med mitt barn och han är en varm och mjuk ung man med mkt vänner och stor kärlek till djur och barn, mkt mer empatisk än jag var då. Han har andra svårigheter, som jag tar på mig skulden för, val jag gjort. Han drabbades av sin pappas dåliga mående i skilsmässan och han har drabbats av att män skadat och skrämt mig. Ett socialt arv jag önskar att jag lyckats förhindra i större utsträckning, även om det inte är i närheten av min egen barndom. Det viktigaste jag kunnat ge är att han är på första plats, till skillnad från hur mina föräldrar förhöll sig till mig.
Han är vuxen nu, snart utflugen, men jag får kämpa för att hålla min oro på mattan fortsatt. Den är förvisso högst realistisk (killkompisar som överskattar sin körförmåga när min guldklimp åker med, dyka i stenbrott, mkt fester m.m) men många föräldrar skjuter nog oron bättre ifrån sig än jag.
Mitt barn är mitt allt. Anknytningen är normal men har alltid haft en stor oro för att han skulle bli utsatt av någon eller något utanför familjen. Jag blev själv misshandlad fysiskt och psykiskt hela min uppväxt och utsatt för sexuella övergrepp och våldtäkter i andra sammanhang. Jag har tack vare läkande som började innan jag fick barn kunnat bli naturligt kramig med mitt barn och han är en varm och mjuk ung man med mkt vänner och stor kärlek till djur och barn, mkt mer empatisk än jag var då. Han har andra svårigheter, som jag tar på mig skulden för, val jag gjort. Han drabbades av sin pappas dåliga mående i skilsmässan och han har drabbats av att män skadat och skrämt mig. Ett socialt arv jag önskar att jag lyckats förhindra i större utsträckning, även om det inte är i närheten av min egen barndom. Det viktigaste jag kunnat ge är att han är på första plats, till skillnad från hur mina föräldrar förhöll sig till mig.
Han är vuxen nu, snart utflugen, men jag får kämpa för att hålla min oro på mattan fortsatt. Den är förvisso högst realistisk (killkompisar som överskattar sin körförmåga när min guldklimp åker med, dyka i stenbrott, mkt fester m.m) men många föräldrar skjuter nog oron bättre ifrån sig än jag.
Vad jag är tacksam för att du svarade på mina frågor. Är glad för att du kunde få hjälp med ditt egna läkande. Jag är själv en ångestfylld person och jag är rädd för att min ångest skulle överföras till barnet.
Vilken fin förälder du verkar vara.
Jag blev ignorerad som barn. Växte upp med en mamma som hade så många personliga problem att hon inte orkade se oss barn och våra behov. Vi ficka aldrig höra att vi var älskade och fick ingen fysisk kontakt. Det har gjort mig till en otrygg undvikande person. Har otroligt svårt att släppa andra innanför min lättsamma och glada yta. När jag fick barn svor jag på att de aldrig någonsin skulle behöva undra om jag älskar dem, jag kramar dem dagligen (och de kramar mig spontant), talar om för dem hur mycket de betyder för mig och hur stolt jag är över dem. Naturligtvis bråkar vi ibland men det är på en normal nivå och bråken är konstruktiva. Jag upplever mina söner som nu är 12 och 14 år som väldigt trygga, det går bra för dem i skolan och de har fina vänner. Detta trots att jag och deras pappa är separerade sedan flera år. Så JA, man kan bryta den onda cirkeln och det sociala arvet.
Min mamma hade en svår uppväxt. En spritt språngande galen mamma och en, för det mesta, frånvarande pappa. Många flyttar, en hel del våld, brist på trygghet och omvårdnad. Hon bodde periodvis med olika släktingar med varierande förmåga att ta hand om barn (en väldigt fin farmor har jag hört). Min mormor tog till slut livet av sig när min mamma var en ung vuxen.
Min mamma är och var den bästa mamman någon kunde ha. När vi var barn var hon närvarande, varm, lyhörd, hade kontroll på sitt humör (inte alltid i sina vuxna relationer, men alltid med oss barn), klok och rolig. Hon är ett levande bevis på att man kan göra allt rätt trots att man har haft en traumatisk barndom.
Tack snälla <3 Något som också hände efter att jag gick barn är jag lätt blir rörd och berörd - Väldigt mkt av sådant som handlar om mitt barn eller föräldraskap=) Väntar du ditt första eller har du bara funderingar över föräldraskap i största allmänhet när man är lite vingklippt?
Jag blev ignorerad som barn. Växte upp med en mamma som hade så många personliga problem att hon inte orkade se oss barn och våra behov. Vi ficka aldrig höra att vi var älskade och fick ingen fysisk kontakt. Det har gjort mig till en otrygg undvikande person. Har otroligt svårt att släppa andra innanför min lättsamma och glada yta. När jag fick barn svor jag på att de aldrig någonsin skulle behöva undra om jag älskar dem, jag kramar dem dagligen (och de kramar mig spontant), talar om för dem hur mycket de betyder för mig och hur stolt jag är över dem. Naturligtvis bråkar vi ibland men det är på en normal nivå och bråken är konstruktiva. Jag upplever mina söner som nu är 12 och 14 år som väldigt trygga, det går bra för dem i skolan och de har fina vänner. Detta trots att jag och deras pappa är separerade sedan flera år. Så JA, man kan bryta den onda cirkeln och det sociala arvet.
Min mamma hade en svår uppväxt. En spritt språngande galen mamma och en, för det mesta, frånvarande pappa. Många flyttar, en hel del våld, brist på trygghet och omvårdnad. Hon bodde periodvis med olika släktingar med varierande förmåga att ta hand om barn (en väldigt fin farmor har jag hört). Min mormor tog till slut livet av sig när min mamma var en ung vuxen.
Min mamma är och var den bästa mamman någon kunde ha. När vi var barn var hon närvarande, varm, lyhörd, hade kontroll på sitt humör (inte alltid i sina vuxna relationer, men alltid med oss barn), klok och rolig. Hon är ett levande bevis på att man kan göra allt rätt trots att man har haft en traumatisk barndom.
Hade en väldigt komplicerad barndom med föräldrar som skilde sig, bröder som var gängmedlemmar, styvfar som psykiskt misshandlade och sexuellt trakasserade mig och en mamma som manipulerade mig och skyddade och valde sin man till varje pris.
Jag mår fortfarande dåligt än idag. Men allt som hände mig har på något sätt gjort mig mer bestämd att ge min son det bästa livet han kan så.
Jag hade inga problem med anknytningen. Tvärtom, blev helt förälskad när jag fick hålla honom för första gången. Jag var väldigt orolig under tiden jag var gravid. Men all oro försvann när jag fick se honom.
Jag känner att jag vill ge honom allt som tog från mig. Och skydda honom från allt som jag utsattes för.
Jag har läst samtliga inlägg och blir både positiv men också lite skeptisk.
Skepticismen grundar sig i att när man växer upp utan kärlek då får föreställningen att man ska ge sitt barn allt det man själv inte fick - min fundering är om det kan väga över åt det andra hållet ifråga att man kväver, överväldigar och projicerar denna kärlek för mycket på barnet. Har nämligen sett detta ske, i form av en kontrast hos personer med kärlekslös uppväxt. Dvs. ens fokus är huvudsaklugen på de konkreta behov man själv gick miste om. Kan vara bra att ha med detta i åtanke i samband med föräldraskapet! Min poäng handlar således om att det bör finnas en balans och att se barnet som en unik individ.
Nu påstår jag inte att detta är fallet för er som skriver här. Men jag tror att det är viktigt att ha med sig en medvetenhet för att bli lite mer objektiv i själva föräldraskapet.