Vad är felet med "whataboutism"?

Egentligen är det väl nåt att fråga dina närstående eftersom det väl är ett sätt att prata med varandra som uppkommit i era relationer.

Men generellt är det förstås lite märkligt om man klagar på någon förnågot denne gör när man tydligt själv gör samma sak ofta, utan attsamtidigt uppmärksamma att man själv görså. Tex om man själv alltid är sen klaga på vännen som kommer sent en gång. I ettsånt fall är det ju inte märkligt att lite skämtsamt uppmärksqmma att kritiken kommer från "märkligt" håll, "men du då".

Men att alltid svara " men du då" så fort man får kritik för att den andre minsann också gjort fel nån gång är ju inte heller så bra. Då visar man nu tydligt att man inte tar åt sig avkritiken.

Så om din reaktion är"fel" eller ej beror ju på sammanhanget.

Och det huvudsakliga "problemet" är väl kanske att det ens uppkommer en argumentation kring kritiken som du får. Det vanliga är väl att man ger en ursäkt och kanske en förklaring, inte att man börjar diskutera. Men om detta händer ofta undrar jag ju om dina närstående är extremt kritiska ochklagar på dig hela tiden? Som vuxen är det väl ändå inte så vanligt att man får så stark kritik att man känner ett behov av att argumentera emot. Är detta något som sker i relationen till dina föräldrar, eller är det något generellt?

Problemet med Whataboutism är att det tar fokus från det personen vill ha sagt.
Var med om det på jobbet nyligen.
Såhär gick det till: 
Jag har en frisörsalong och har 3 medarbetare. 
Jag är den som hela tiden får tvätta och hänga handdukar. Det är allas uppgift, och när jag håller koll på tvätten så kan det hända att handdukarna tar slut vilket inte är så kul när man ska tvätta kunders hår. Det är liksom viktigt för verksamheten.

Jag skrev till alla tjejerna i en gruppchatt: Tänk på handdukarna! 

Då fick jag till svar av en av tjejerna: Och tänk på att hålla rent runt schamponeringarna för det ser otrevligt ut. 

Förstod att det var en direkt pik till mig för att hon minsann inte tycker att jag är perfekt heller. 

Man ska inte behöva vara perfekt själv för att kunna ge kritik. Har du relevant kritik att ge någon så tar du upp det vid ett separat tillfälle. Att stå och kasta tillbaka kritik på någon leder endast till att det blir negativa konsekvenser för dig, så som att folk ser dig som problematisk och oskön. Du anses småaktig och bråkig. 

Tycker alltid man ska ta till sig kritik och håller man inte med så kan man fråga runt problemet så att man förstår.

Whataboutism kan göra så att man ignorerar ämnet som skulle diskuteras. En diskussion om något blir en kapprustning om vem som kan beskriva ett större problem.

Det är en oerhört tråkig argumentationsteknik som förstör intressanta diskussioner. Tex.

"-Johanna Möller, vilken otäck madam. Jag undrar om som låg bakom hennes beteende?"
"-Aaah men Jaffrey Dahmer då?"
"-Dahmer är ingenting mot Idi Amin"
"-Varför pratar du om Idi Amin när Hitler var värre?"
"-Stalin mördade fler än Hitler"
"-Det dog fler av digerdöden särskilt räknat procentuellt mot både Hitler och Stalin"
"-Jag såg en film där alla utom en enda människa på jorden var döda"

Det är ett oerhört tråkigt sätt att diskutera, avleda uppmärksamhet och döda konstruktiv debatt på.
  

Detta håller jag fullständigt med om. Var sak har sin plats och i normalfallet ger man inte kritik för att vara dum så det finns ingen anledning att "ge igen". Om man svarar "men du då" ger man ju intrycket att man ser kritiken som ett personligt påhopp och inte kan hantera att man har förbättringsmöjligheter. I synnerhet om man gör det än tydligare, som om jag förstår ts text verkar vara fallet för hen. Om frisören hade svarat "Men du då, du slarvar med att hålla rent runt shamponeringarna" så blir det ju väldigt tydligt att man inte tar till sig av in ehållet i kritiken utan hakar upp sig på att man överhuvud taget blir kritiserad.

I frisörexempelt är det dock inte säkert att man menar "men du då", utan att man tog tillfället i akt att lyfta ett annat problem för salongen när någon äntligen vågade lyfta problemen. Men man bör vara medveten om att det kan uppfattas så och att det då inte ses som trevligt.

Att det aldrig kommer ske någon förbättring med det tankesättet. Jag är inte perfekt, precis som alla andra på jorden, vilket innebär med din logik att ingen någonsin skulle få kritisera någon annan. Men många gånger måste faktiskt problem lyftas till ytan.

Exempel: jag tycker att det är helt ohållbart att endast jag städar på jobbet för då hinner jag inte med mina andra sysslor. Jag påpekar detta varpå kollegan säger att "men du tar ju alltid sista mjölken utan att fylla på!". Helt sant men totalt irrelevant och det löser inte grundproblemet.

Ingen är perfekt, men det problem är fortfarande ett problem och problem måste lösas. Vilket whataboutism omöjliggör.

Jag är nyfiken på varför du inte skulle lyssna på någon som inte själv är perfekt?

Menar du situationer som Icekitten beskriver (och förklarar bra) eller menar du personer som gör exakt samma fel själv? Dvs tex klagar på andra som tar sista mjölken utan att köpa ny fast det är hen som gör just detta oftast? För om det är så du menar så förstår jag hur du tänker men inte om situationen är som i Icekittens exempel.

För att det ofta är konflikteskalerande, slutar med pajkastning och otroligt barnsligt.

Problemet med whataboutism är att du kidnappar fokuset från orginalämnet vilket är respektlöst och konfliktskapande. Vare sig det är ett ämne, ett problem eller kritik som lyfts så är det respektfulla att avhandla det första först. Känner du att du vill diskutera något annat så får du lyssna klart och bemöta vad som lyfts först. Sen kan du säga "om du känner att vi pratat klart om... Så vill jag gärna också prata om...".

Det är som när rökare säger "men det är mycket värre med avgaser"

Precis som flera redan förklarat, man lyfter fokus från sakfrågan.