Psykisk misshandel

Nej, han beter sig verkligen inte okej och snälla flytta därifrån.

Det är inte typiskt för diagnosen utan han är en idiot ovanpå utbrändheten. Även om en utbrändhet minskar stresstoleransen så ska inte vansinnesutbrott eller hora/fitta höra till vardagen.

Det jobbiga är att det gått så långt att allt känns som mitt fel. Om jag hade anpassat mig mer så hade han inte blivit så arg. Men det finns gränser för anpassning och den är ju passerad. Jag är rädd att vara ensam trots massa vänner och to m en bra ekonomi. Hjärnan ställer till det för mig. Tack för ditt svar<3

Ring kvinnojouren så att de kan hjälpa dig därifrån
Du är utsatt för psykisk misshandel

Det jag undrar är om det finns några omständigheter som berättigar hans beteende. Te x om jag triggat det genom att vara uppstressad efter jobbet eller om jag tagit för lite hänsyn till hans ljudkänslighet under flera års tid. Eller är det bara sjukt? 

Du kissar i plastskålar och sover i uthuset. Jag skulle säga att du har gjort vad du kan för att anpassa dig. Problemet ligger inte i att han är utbränd, utan i att han misshandlar dig. Du vet om det, och när du väl lämnar så kommer det i efterhand att verka otroligt att du accepterade att leva så!

Det du är rädd för med att lämna är inte sant. När du har vant dig vid att kunna få diska igen utan att vara en hora i någons ögon för det, så kommer det att kännas som en lättnad, inte tomt.

Lita på att ditt eget sällskap är guld värt, och att du kommer att veta hur du ska gå, ett litet steg framåt i taget. Vägen kommer att visa sig medan du går den, och det finns stöd i det att hitta! Det kan faktiskt inte vara värre att leva enbart i sitt eget sällskap än vad du beskriver. Anledningen att du inte är öppen med din omgivning om vad som pågår är för att du vet att de inte skulle tycka att det var normalt någonstans.

Jag är väldigt ledsen över dina förlorade 10 år, men låt det nu inte bli 11 år för att du är rädd för framtiden! Rädsla kan inte i sig själv skada dig, alls. Läs det igen: Rädsla kan inte skada dig.

Däremot så är du i ett förhållande som låter djupt skadligt, och som redan har påverkat dig negativt och satt sina spår. Ju längre du stannar ju värre blir skadorna på din hjärna och ditt psyke och ditt känsloliv. Det är inget skämt, utan du blir mer och djupare skadad för varje dag av vad han håller på med. Så ta hjälp av någon och flytta, tycker jag. I sitt hem ska man kunna vara sig själv och vara trygg.

Du är heller ingen av de fula saker han kallar dig, du har aldrig varit det, du kommer aldrig att vara det, och det är ingenting som du gör i nuet som skapar de fula känslorna, tankarna och orden om dig hos honom. Det är helt enkelt så han verkligen är, och det är därför han tycker så om dig. Du kan inte ändra på den bilden han har om vem du är. Det spelar ingen roll att hans bild är felaktig. Han lever med en hora etc i sina egna ögon. Du behöver vakna vem DU lever med!

Jag tycker att du ska kolla upp något som kallas Coercive Abuse. Och en annan sak du kan fråga dig:

Snälla du, om han är känslig, varför är det inte han som sover i uthuset?!

Varför, om det är han som är känslig är det DU som anpassar dig? Var är hans öronproppar och hörlurar när du städar??!! Varför reser han sig inte upp och går och sätter sig i det där uthuset när du städar? Och om han också kissar i plastskål och till exempel duschar av sig med trädgårdsslangen ute, så slipper du städa badrummet efter honom och då blir han mindre störd!

JA du är medberoende, och det har han sett till att du är, för det passar honom utmärkt! Vad mer gör du för den lille stygge kungen?!

Förlåt att jag är barsk med dig! Men: Jag tror du behöver tydliga signaler från omgivningen, efter långvarig hjärntvätt vad det verkar!

Många har tagit sig ur till slut, och det kan du med!

Styrkekram och lycka till!

Jag ska ta mig ur!! Tack för era svar de betyder fruktansvärt mycket! Kram

Låter som att han använder sin diagnos som ursäkt för att få behandla dig hur som helst.

Bra att du tagit ett beslut, du är värd betydligt bättre än den där patetiska skiten!

Kram på dig, och se till att inte isolera dig i processen! Låt de som du har som är goda vänner stötta dig framöver, om du har den möjligheten.

Det går ändå, och man kan ABSOLUT klara tiden framöver själv ? men det är lite mildare för själen att kunna ta upp luren och säga Idag känner jag så här! (Ensam eller Ledsen etc)

Lycka till, och förlåt dig själv att processen ur det kan ta lite tid. Jag hade en väninna som lämnade direkt, själv drog jag ut på det ett par år (jepp, det är en dum värdelös hora som just nu skriver till dig?!).

Ibland tror man att det går att rädda något som inte går att rädda...

Du är bra vilket som, bara du får det lugnt och lyckligt och härligt till slut! Det är naturligt det kan ta tid ibland. Och det har ingenting med kvalitén på dig att göra. (Vill säga det, för det är vanligt att man efteråt undrar varför man drog fötterna efter sig med att lämna. Det är det att du har ett inre tempo och vill kunna ha med dig själv i vad du gör, och det kan inte komma utifrån.)

Men, ju fortare du drar av plåstret, ju fortare blir du också av med det. Det är också sant, förstås!

Huvudsaken du får det bra, för du förtjänar INTE att leva så, det är helt säkert! Önskar så att du själv ska förstå att det är sant att du förtjänar bättre!

Jag önskar dig det allra bästa!

Tack för ditt svar! Det betyder så mycket för mig att bara känna att det finns fler som varit igenom sånthär. Får jag fråga dig om du i perioder när allt kändes bra(misstänker att du hade sådana) kunde känna att det kanske ändå är något fel på mig? Han är ju så himla trevlig just nu. Det är extra jobbigt vara en person som håller en hård fasad utåt, det tröttar ut mig och det måste jag sluta med. Kram på dig

Tidig helgmorgon. En kvinna stiger upp kl 6 för att hinna äta frukost innan småbarnen vaknar och ska ha sitt. Hon häller upp lite youghurt i en tallrik, och hennes favorityoughurt behöver röras om lite, för den klumpar sig i bland. Hon tar tallriken och skeden med sig och smyger tyst in i tvättstugan och stänger dörren om sig. Försiktigt rör hon om, innan hon smyger tillbaka in i köket. Naturligtvis har hon också tagit en plasttallrik, så det ska låta mindre än när det är porslin. Ändå står han där i köket och väntar. "Är det för mycket begärt att få sovmorgon en enda gång? Tycker du det är kul att leva om så du väcker hela huset???".
Kvinnan får dåligt samvete. Han är ju så lättväckt. Varför kunde hon inte bara tagit en smörgås i stället?

Tycker du det här låter normalt, TS? Det där var en vanlig scen ur mitt äktenskap. Min man skyllde inte på utbrändhet. Han skyllde på en taskig barndom, besvärlig chef och alla idioter på jobbet. Och så på mig förstås. Om jag bara uppförde mig bättre, då skulle han inte behöva få några utbrott.

Du blir psykiskt misshandlad, TS. Hjärntvättad. Kontakta Kvinnojouren!