Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Jag undrar om det finns någon som jag där ute som känner sig ensam för att de inte har syskon? Är snart 30 år och känslan av att vara det enda barnet i familjen gör så otroligt ont, som att något konstant fattas mig. Älskar mina föräldrar över allt, men kommer inte över denna sorg att jag aldrig kommer att dela ett syskonskap. Har gått i terapi för detta, men har inte hjälpt mycket. Återgår till att hamna i sorg. Känner mig så avundsjuk på alla som har syskon, till och med på min man. Han har en yngre bror och makens ögon lyser verkligen när han pratar om honom och är med honom. Blir avundsjuk och känner att magen knyts bara om någon nämner sin bror/syster. Skulle så gärna vilja prata med någon som känner igen sig i dessa känslor.

Tack alla som har svarat. Jag hör det ni säger, men det är så förbannat svårt att acceptera. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Det slukar så mycket av mina dagar att jag har svårt att känna glädje. Varenda timme gnager detta i mig. Som ett svart hål. Försöker att förstå varför. Varför är jag inte tacksam över det jag har? Varför jämför jag mig med andras liv? Varför kan jag inte acceptera att jag aldrig kan få det jag önskar så högt? Att känna denna avundsjuka hos andra med fina syskonrelationer gör mig på riktigt illamående. Att höra de som inte alls har sån fin kontakt med sitt syskon gör att jag känner mig något bättre för stunden. Jag vill inte vara en sådan människa. Känns som att jag har ?kört fast i gamla hjulspår? och kommer inte loss. Är så rädd att känna denna känsla hela mitt liv. Är det någon därute om har tips om någon bok eller annat hjälpmedel att acceptera livets lott?

Enda barnet i familjen känner mig så ensam

INNEHÅLL