Ensam

Här kommer en till.  

Låt mig berätta en historia. Det är inte en fin historia. Den har inte ett lyckligt slut. Kanske inte ett något slut alls. Den innehåller hjärtsorg, panikångest, skam och katastrof. Nej, det har är igen lycklig historia. Men det är min historia, där rosa moln byts ut till total förvirring och svarta moln. Jag ber om ursäkt om det låter läskigt men jag är trött på att vara tyst. Jag är trött på att ingen vet vad som hände mig. Jag är trött på sjuksköterskan som gick efter mitt utseende när jag satt på akuten och behöve sy såret på min arm som jag hade gjort mot på mig själv. Så trött var jag på helvetet som jag tydligen skulle kalla mitt liv. Hur då? Jag var så satans trasig att jag inte visste vart jag började eller tog slut. Oh jag var så säker på att ingen kunde förstå.

Jag blev räddad av kompisar som fanns där för mig i alla väder, men jag förlorade dom också. jag är 29 år gammal och ensam. dom där kompisarna jag hade i högstadiet gick iväg.....jag vet inte vad jag vill få sagt....  

kommer försöka skriva en bok...