Jag vill ha familj.

För att göra en lång historia kort. Vi blev blixt kära i varandra för snart 5 år sedan. Redan från start delade vi värderingar och blev ett dreamteam. Vi skulle ha barn och hur i framtiden. På den tiden studerade och är klar sedan ett år tillbaka. Jag har idag ett mycket bra jobb, vi har en fin lägenhet och han har ett bra jobb. Vi började prata om barn o han sa i december att beslutet är mitt, när jag är redo skaffar vi barn. Jag tog ut staven staven i februari men där dog allt. Han ville plötsligt inte. Jag har frågat honom vad han är rädd för, varför vill han inte nu mer? Men jag får inte något svar. Nu har vi knappt sex, jag får nästan övertala honom att ligga med mig. Det känns som att han inte förstår mig mer. Jag är 27 år, han 29 och tiden börjar pressa mig. Vi har haft svårt i familjen att få barn. Jag kan knappt umgås med mina vänner för det gör ont att se deras barn. Vi skaffa en trea för att ha plats till ett barn under tiden vi letar rätt hus. Det gör ont att gå in i rummet. Allt jag ser är hur jag hade velat inreda till ett barn. Jag önskar att jag oxå kunde få bli gravid. Jag ligger vaken på nätterna och tänker på oss. Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta vårt liv ihop om vi inte vill samma sak mer. Hjälp mig.. vad ska jag göra. Jag känner mig sviken..

För att göra en lång historia kort. Vi blev blixt kära i varandra för snart 5 år sedan. Redan från start delade vi värderingar och blev ett dreamteam. Vi skulle ha barn och hur i framtiden. På den tiden studerade och är klar sedan ett år tillbaka. Jag har idag ett mycket bra jobb, vi har en fin lägenhet och han har ett bra jobb. Vi började prata om barn o han sa i december att beslutet är mitt, när jag är redo skaffar vi barn. Jag tog ut staven staven i februari men där dog allt. Han ville plötsligt inte. Jag har frågat honom vad han är rädd för, varför vill han inte nu mer? Men jag får inte något svar. Nu har vi knappt sex, jag får nästan övertala honom att ligga med mig. Det känns som att han inte förstår mig mer. Jag är 27 år, han 29 och tiden börjar pressa mig. Vi har haft svårt i familjen att få barn. Jag kan knappt umgås med mina vänner för det gör ont att se deras barn. Vi skaffa en trea för att ha plats till ett barn under tiden vi letar rätt hus. Det gör ont att gå in i rummet. Allt jag ser är hur jag hade velat inreda till ett barn. Jag önskar att jag oxå kunde få bli gravid. Jag ligger vaken på nätterna och tänker på oss. Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta vårt liv ihop om vi inte vill samma sak mer. Hjälp mig.. vad ska jag göra. Jag känner mig sviken..

Varje gång vi pratar blir vi osams. Jag börjar tappa gnistan. Jag hinner aldrig komma när vi har sex. Allt känns obekvämt. Inget känns naturligt mer. Jag blir ledsen o arg. Han har sagt till mig att han tycker att jag är bortskämd för att han upplever att jag blir sur för att det inte blir några barn. Samtidigt känner jag mig feg om jag lämnar relationen. Jag mår piss