Jag har tre tonårsbarn som gör bra ifrån sig i skolan men lägger för mycket tid på att titta på serier och spela datorspel. 
Jag vet att de kommer klara skolan men vill att de ska lägga mer tid på att lära sig nya saker istället för att lata sig. Hur ska jag motivera dem till att studera? Har ni några tips och tricks. Är det många andra som har det här problemet också?
Jag har verkligen slut på ideer?
Detta tror jag på!
Är också pedagog (dock inte specialpedagog) och många föräldrar har helt orealistiska förväntningar på sina barn, t.ex. att dom ska få A i alla ämnen, eller att B, C, D är "dåliga betyg". Eleverna blir ledsna när dom inte når upp till föräldrarnas förväntningar och det tar fokus från det faktiska lärandet och det dom i själva verket klarat av.
Kan bara gå till mig själv, när jag började få betyg sa mina föräldrar "så länge du är godkänd är resten bonus" och "gör ditt bästa så kommer det gå bra". Det gjorde inte att jag slackade genom skolan, dom ämnena som jag behärskade bra fick jag höga betyg i (och självklart blev mina föräldrar superstolta för det) men andra ämnen som jag tyckte var svårare och där jag hade det kämpigt, där kände jag aldrig press från dom utan jag tänkte "jag har gjort mitt bästa, det här betyget är rimligt, och jag är godkänd, det är viktigast". Jag höll på att inte få godkänt i matte i årskurs 9 och när jag gick ut med godkänt var det just det betyget som mina föräldrar gav mig mest beröm för eftersom det var där jag kämpat hårdast.
Fritid, hobbys och avkoppling är också viktigt, annars är risken att dom blir skoltrötta och skiter i allt.
Tack för svaret och tack för att du delar din upplevelse. Jag förstår vad du menar, jag tycker att jag uppmuntrar dem mycket när de gör bra ifrån sig och visar alltid min uppskattning till deras hårda arbete.
Om du fick göra om med din mamma, hur skulle du vilja att hon motiverade dig när du var 16 år gammal?
Tycker att du ska låta dem fokusera på vad dom vill göra. Såklart måste du prata med dem om meritpoäng och vad som kommer krävas om de vill komma in på en viss utbildning etc. men du måste ju också komma ihåg att alla bra jobb behöver inte komma efter en universitetsutbildning.
Min man t.ex. Han gjorde väl helt okej ifrån sig i skolan. Pluggade, men inte överdrivet mycket, fick bra betyg. Han spenderade desto mer tid på en hobby med sina kompisar. Tack vare den hobbyn har han kunnat jobba direkt efter gymnasiet och har nu kunnat starta eget företag där han tjänar över 100k/månaden. Han pluggade aldrig på universitetet.
Peppa dina barn att lära sig saker, intressera sig för något, mer än enbart strikt "plugg".
Utgå från deras drömmar.
Just nu vill en ett av barnen bli handbollsproffs, ok då måste du plugga språk, geografi, historia är bra att ha lite kol på och så matte och företagsekonomi (så han kan ha koll på miljonerna).
När vi reser brukar vi tvinga med ungarna på sevärdheter, att uppleva norrsken eller klättra på en vulkan gör ofta ungdomarna nyfikna.
Att plugga för pluggandets skull är aldrig en bra taktik. Det resulterar bara i ATT de pluggar men de kommer aldrig tycka att det är varken roligt, meningsfullt eller inspirerande. Det blir endast fokus på prestation och inget annat. Och risken är stor att de får prestationsångest och usla betyg när de inte gör något de tycker om
Vill de bli raketforskare i Kiruna eller trampa vin i Uganda så uppmuntra dom till det och stötta deras önskemål. Ta reda på vad som krävs för att nå dit och peppa och hejja.
Det är du som förälder som bestämmer över dina barn så länge dom är omyndiga. Du har rätt att ta dina barns telefon eller begränsa användningen om der går ut över studierna. Studier kommer alltid först. Före städ, före mobiler, före kompisar. Så tycker jag i alla fall.
Eller så försöker ni göra mer tillsammans. Åk till stan och shoppa om dom tycker det är kul. Åk ut och vandra. Tälta. Bada. Djurparker. Museer. Handla ihop. Städa ihop. Kräv mer.
Som tonårsförälder tycker jag att man måste stötta på två olika plan. Först och främst långsiktigt och här talar man om drömmar och livsmål som tonåringen har. Hjälpa dem att lära känna sig själva så att de kan börja rikta in sig på något som kommer att passa dem. Och även göra livsval för familjen så att de kan ta steg mot att förverkliga dessa (med detta menar jag typ att bo nära bra skolor och se till att de kan utöva sina fritidsintressen).
Det andra planet är att erbjuda en rutin och en miljö som gör det lätt för dem att studera och hjälpa dem att övervinna kortsiktiga hinder för deras långsiktiga planer. På kort sikt vill de kanske spela hela natten och ta sovmorgon, men det går emot deras långsiktiga mål att klara av gymnasiet. Tonårshjärnor har en begränsad impulskontroll och konsekvenstänkandet är inte särskilt väl utvecklat. Som förälder får man vara med och stötta, ställa krav och sätta gränser så att de inte saboterar för sig själva.
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte bryr mig det minsta om deras betyg så länge de gör en ordentlig insats. Ett lägre betyg som de har kämpat för är i mina ögon mer värt än ett toppbetyg som de har glidit igenom utan ansträngning. Samtidigt gäller det att även ge dem en översikt och förståelse för systemet de befinner sig i. Hjälpa dem att förstå hur lärare sätter betyg så att de, om de vill, kan maximera dem och så att de inte slösar bort massa onödig energi på saker som inte funkar.
Under våren tog vi också en on-line kurs tillsammans, 12-åringen, 14-åringen och 16-åringen och jag, om hur man lär sig (Learning how to learn på coursera). Vi är engagerade i deras utbildning och jag tror att det är motiverande i sig. Och så försöker vi även vara förebilder som fortsätter att lära oss och tar vår egen utbildning på allvar.
Som tonårsförälder tycker jag att man måste stötta på två olika plan. Först och främst långsiktigt och här talar man om drömmar och livsmål som tonåringen har. Hjälpa dem att lära känna sig själva så att de kan börja rikta in sig på något som kommer att passa dem. Och även göra livsval för familjen så att de kan ta steg mot att förverkliga dessa (med detta menar jag typ att bo nära bra skolor och se till att de kan utöva sina fritidsintressen).
Det andra planet är att erbjuda en rutin och en miljö som gör det lätt för dem att studera och hjälpa dem att övervinna kortsiktiga hinder för deras långsiktiga planer. På kort sikt vill de kanske spela hela natten och ta sovmorgon, men det går emot deras långsiktiga mål att klara av gymnasiet. Tonårshjärnor har en begränsad impulskontroll och konsekvenstänkandet är inte särskilt väl utvecklat. Som förälder får man vara med och stötta, ställa krav och sätta gränser så att de inte saboterar för sig själva.
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte bryr mig det minsta om deras betyg så länge de gör en ordentlig insats. Ett lägre betyg som de har kämpat för är i mina ögon mer värt än ett toppbetyg som de har glidit igenom utan ansträngning. Samtidigt gäller det att även ge dem en översikt och förståelse för systemet de befinner sig i. Hjälpa dem att förstå hur lärare sätter betyg så att de, om de vill, kan maximera dem och så att de inte slösar bort massa onödig energi på saker som inte funkar.
Under våren tog vi också en on-line kurs tillsammans, 12-åringen, 14-åringen och 16-åringen och jag, om hur man lär sig (Learning how to learn på coursera). Vi är engagerade i deras utbildning och jag tror att det är motiverande i sig. Och så försöker vi även vara förebilder som fortsätter att lära oss och tar vår egen utbildning på allvar.
Som tonårsförälder tycker jag att man måste stötta på två olika plan. Först och främst långsiktigt och här talar man om drömmar och livsmål som tonåringen har. Hjälpa dem att lära känna sig själva så att de kan börja rikta in sig på något som kommer att passa dem. Och även göra livsval för familjen så att de kan ta steg mot att förverkliga dessa (med detta menar jag typ att bo nära bra skolor och se till att de kan utöva sina fritidsintressen).
Det andra planet är att erbjuda en rutin och en miljö som gör det lätt för dem att studera och hjälpa dem att övervinna kortsiktiga hinder för deras långsiktiga planer. På kort sikt vill de kanske spela hela natten och ta sovmorgon, men det går emot deras långsiktiga mål att klara av gymnasiet. Tonårshjärnor har en begränsad impulskontroll och konsekvenstänkandet är inte särskilt väl utvecklat. Som förälder får man vara med och stötta, ställa krav och sätta gränser så att de inte saboterar för sig själva.
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte bryr mig det minsta om deras betyg så länge de gör en ordentlig insats. Ett lägre betyg som de har kämpat för är i mina ögon mer värt än ett toppbetyg som de har glidit igenom utan ansträngning. Samtidigt gäller det att även ge dem en översikt och förståelse för systemet de befinner sig i. Hjälpa dem att förstå hur lärare sätter betyg så att de, om de vill, kan maximera dem och så att de inte slösar bort massa onödig energi på saker som inte funkar.
Under våren tog vi också en on-line kurs tillsammans, 12-åringen, 14-åringen och 16-åringen och jag, om hur man lär sig (Learning how to learn på coursera). Vi är engagerade i deras utbildning och jag tror att det är motiverande i sig. Och så försöker vi även vara förebilder som fortsätter att lära oss och tar vår egen utbildning på allvar.
Om de redan har bra betyg så tycker jag du bör lägga ner, som någon annan skrev kan det få en långsiktig emotionella påverkan. Barn behöver få ta det lugnt utan dåligt samvete. Skolan är så sjukt dåligt uppbyggd. Du är där hela dagen och får instruktioner- sen får du göra nästan allt jobbet själv när du kommer hem! Hadedet varit en arbetsplats så hade det skrikits om slaveri i löpsedlarna. Är tacksam att jag själv gick på kunskapsskolan och således fick göra själva jobbet i skolan.
Däremot låter det inte rimligt att du ska behöva tjata om att de ska göra sina läxor.
Mina föräldrar körde med en smart grej tyckte jag. Fick 1000:- för varje betygshöjning när man fick betygen vid sommarlovet. Oavsett om det är E-D eller B-A. Höjde man flera steg typ C-A så fick man en tusenlapp per höjning, dvs 2000. Kunde bli ganska mycket pengar. Såklart inte alla som har den möjligheten men jag tycker det var riktigt smart och det motiverade mig väldigt mycket. Man kände sig duktig och uppskattar för att man har jobbat hårt och fick en belöning för mödan! Ett år köpte jag en systemkamera. Ett annat så åkte jag och en kompis till London under några dar.
Tycker att du ska låta dem fokusera på vad dom vill göra. Såklart måste du prata med dem om meritpoäng och vad som kommer krävas om de vill komma in på en viss utbildning etc. men du måste ju också komma ihåg att alla bra jobb behöver inte komma efter en universitetsutbildning.
Min man t.ex. Han gjorde väl helt okej ifrån sig i skolan. Pluggade, men inte överdrivet mycket, fick bra betyg. Han spenderade desto mer tid på en hobby med sina kompisar. Tack vare den hobbyn har han kunnat jobba direkt efter gymnasiet och har nu kunnat starta eget företag där han tjänar över 100k/månaden. Han pluggade aldrig på universitetet.
Peppa dina barn att lära sig saker, intressera sig för något, mer än enbart strikt "plugg".
Kul att höra och grattis till din man! 
Jag tycker det du skriver låter klokt, min fråga till dig är: Har du något tipps på hur man kan fostra en miljö för barnen där de lär sig nya saker och rör sig framåt ist för att hamnar stillastående.
Jag har inga krav på att de ska bli läkare eller advokater men jag vill att de ska älska och brinna för det som de gör. Min oro är att den lathet jag ser kommer förvandlas till missnöje.
Om de redan har bra betyg så tycker jag du bör lägga ner, som någon annan skrev kan det få en långsiktig emotionella påverkan. Barn behöver få ta det lugnt utan dåligt samvete. Skolan är så sjukt dåligt uppbyggd. Du är där hela dagen och får instruktioner- sen får du göra nästan allt jobbet själv när du kommer hem! Hadedet varit en arbetsplats så hade det skrikits om slaveri i löpsedlarna. Är tacksam att jag själv gick på kunskapsskolan och således fick göra själva jobbet i skolan.
Däremot låter det inte rimligt att du ska behöva tjata om att de ska göra sina läxor.
Mina föräldrar körde med en smart grej tyckte jag. Fick 1000:- för varje betygshöjning när man fick betygen vid sommarlovet. Oavsett om det är E-D eller B-A. Höjde man flera steg typ C-A så fick man en tusenlapp per höjning, dvs 2000. Kunde bli ganska mycket pengar. Såklart inte alla som har den möjligheten men jag tycker det var riktigt smart och det motiverade mig väldigt mycket. Man kände sig duktig och uppskattar för att man har jobbat hårt och fick en belöning för mödan! Ett år köpte jag en systemkamera. Ett annat så åkte jag och en kompis till London under några dar.
Intressant taktik med ersättning för varje höjning. Det låter som ett bra sätt för barnen att fokusera på deras egen utveckling ist för att jämföra sig med andra.
Tack!! :)
Som tonårsförälder tycker jag att man måste stötta på två olika plan. Först och främst långsiktigt och här talar man om drömmar och livsmål som tonåringen har. Hjälpa dem att lära känna sig själva så att de kan börja rikta in sig på något som kommer att passa dem. Och även göra livsval för familjen så att de kan ta steg mot att förverkliga dessa (med detta menar jag typ att bo nära bra skolor och se till att de kan utöva sina fritidsintressen).
Det andra planet är att erbjuda en rutin och en miljö som gör det lätt för dem att studera och hjälpa dem att övervinna kortsiktiga hinder för deras långsiktiga planer. På kort sikt vill de kanske spela hela natten och ta sovmorgon, men det går emot deras långsiktiga mål att klara av gymnasiet. Tonårshjärnor har en begränsad impulskontroll och konsekvenstänkandet är inte särskilt väl utvecklat. Som förälder får man vara med och stötta, ställa krav och sätta gränser så att de inte saboterar för sig själva.
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte bryr mig det minsta om deras betyg så länge de gör en ordentlig insats. Ett lägre betyg som de har kämpat för är i mina ögon mer värt än ett toppbetyg som de har glidit igenom utan ansträngning. Samtidigt gäller det att även ge dem en översikt och förståelse för systemet de befinner sig i. Hjälpa dem att förstå hur lärare sätter betyg så att de, om de vill, kan maximera dem och så att de inte slösar bort massa onödig energi på saker som inte funkar.
Under våren tog vi också en on-line kurs tillsammans, 12-åringen, 14-åringen och 16-åringen och jag, om hur man lär sig (Learning how to learn på coursera). Vi är engagerade i deras utbildning och jag tror att det är motiverande i sig. Och så försöker vi även vara förebilder som fortsätter att lära oss och tar vår egen utbildning på allvar.
Tack för att du delar! :)
Jag håller med mycket du säger och strävar efter att bli mer involverad i mina barns liv.
Hur kommer det sig att ni valde att köra kursen på Coursera, och vad kostar det om jag får fråga? Lärde ni er om studieteknik då eller? Det tycker jag skulle vara kanon för mina barn att lära sig!
Tack för att du delar! :)
Jag håller med mycket du säger och strävar efter att bli mer involverad i mina barns liv.
Hur kommer det sig att ni valde att köra kursen på Coursera, och vad kostar det om jag får fråga? Lärde ni er om studieteknik då eller? Det tycker jag skulle vara kanon för mina barn att lära sig!
Min mamma är lärare och vi tre syskon har haft varierande lätt och svårt i skolan, men hon har alltid lagt det på vår enskilda nivå, oavsett om vi har varit studiemotiverade eller inte. Vad hon framför allt har gjort är att hon har lagt sig i. Det var jättejobbigt när man var tonåring, men så var det bara.
En dag i veckan så gick hon igenom vilka läxor och prov vi hade. Samtliga dagar för prov, inlämningsuppgifter och större läxor skrevs upp i köksalmanackan.
Med mig satt hon bredvid när jag pluggade matte, no och engelska, för om hon inte gjorde det så blev det inte gjort. Med brorsan behövde hon inte sitta bredvid, men hon sa typ så här: Nu ska du göra den och den läxan och sedan ska du visa vad du kan. Sedan förhörde hon oss på det vi hade pluggat eller läste igenom det. Ibland fattade man ju att hon inte kunde allt själv, eftersom hon inte är lärare i alla ämnen, men det spelade inte någon roll. Hon lade sig i ändå. Hade man kompisar hemma som man skulle plugga med, så tvingade hon inte dem att redovisa för henne, men hon uppmuntrade dem att göra det (några gjorde det, andra garvade och lät bli och en stackare försvann och kom aldrig hem till oss igen ifall man skulle ses och "plugga")
Jag kan faktiskt inte säga att det plågade mig på något vis, så här i efterhand. Visst var det jobbigt ibland, speciellt för mig som hade väldigt svårt i vissa ämnen, men jag fick mutor då och då, så att jag skulle vara motiverad nog att klara det. Och det var verkligen mutor för "små" insatser (typ: om du pluggar de här mattetalen varje dag fram till provet, så får du gå på bio på lördag.) Det var liksom inte själva betyget som gjorde att jag fick min belöning, utan att jag skulle göra mitt bästa inför provet och hon övervakade att jag gjorde det också (jag fick t.ex. alltid sitta i köket och plugga medan hon lagade mat - brorsan, som var mer studiemotiverad, satt i sitt rum). Jag fick gå på bio även om jag blev underkänd på matteprovet, men då var hon extremt noga med att tala om att belöningen var för insatsen - att jag hade gjort mitt bästa - och inte för betyget (för så länge man gör sitt bästa, så kan man inte göra så mycket mer.) När jag väl fick mitt slutbetyg i 9:an, så fick jag en större present, för hon trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara att få godkänt i alla ämnen (har jag hört i efterhand.)
Men så här var det i alla ämnen: att man gjorde sitt bästa belönades, även i svenska där jag hade högsta betyg, men där tror jag inte att jag fick någon riktig fysisk belöning utan hon var bara sååå stolt hela tiden, och det räckte för mig. Det gjorde att motivationen hölls på topp, trots att det var skitsvårt emellanåt.
Jag hade kompisar som fick pengar beroende på vilket betyg de fick. Så hade inte jag det och de brydde sig inte heller särskilt mycket eftersom det alltid kändes som att det var väldigt lång tid tills betygen kom.