Hur upplevde ni tonåren? Jag hör överallt pratas om problem med tonåringar, att man minns hur det varit för en själv, men lustigt nog varken jag själv, min bror, min man eller hans syster upplevt nåt sånt i våra tonåren. Hur var det hos er?
Vet inte om det räknas men började gå på krogen som 16 åring. Drack inget men vi var några tjejer som gick ut och träffade folk och dansade.
Vi hade helkul.
Fick vara ute hur länge jag ville bara jag skötte skolan och det var aldrig ett alternativ att inte gå upp på fredagen och ta sig till gymnasiet då vi alltid var ute på torsdagen (lokalt ställe).
Var aldrig hemma på vardagarna, jobbade så jag hade egna pengar. Inte många regler bara jag skötte mig.
Det blev inte så revolterande över huvud taget, jag fick ju göra som jag ville typ.
Det gick bra för mig =)
Vet du, det kan faktiskt stämma. Jag själv är inte svensk men europeisk så att säga och mina föräldrar var altid väldigt strikta med regler som gällde. Men jag har inte heller haft nåt behov att av komma hem sent, gå på en bar, supa mig full (fortfarande avsky det och jag är 41). För min mamma är det ett skam och helt obegripligt om ens tonåring skulle slå igen dörren i ren förbannelse - man diskuterar saker och lyssnar på föräldrar, det är det som gäller och inte att göra tvärtemot bara för att - då saknas kommunikation mellan barn och föräldrar.
Jag var lugn som en filbunke i tonåren. Lydig och snäll intill utplåning. I vår familj var det MAMMA som smällde i dörrar och fick utbrott! Fanns liksom ingen plats för fler.
Jag var rätt besvärlig en period i tonåren ja. Vi drack alkohol på helgerna, var ute sent på fester, det var en del bråk med föräldrarna mm. Mina föräldrar var väldigt godtrogna tyvärr så de fattade inte alltid vad vi gjorde. De hade dålig koll också eftersom de var bortresta till sommarstugan mycket och jag var själv hemma. Det gick bra och blev folk av mig med men jag kommer att ha mer koll på mina barn i den åldern.
Ja, inget utåtagerande eller bråk med föräldrarna. Men ätstörningar, osäkerhet och nedstämdhet.
Nej, det kan jag inte säga. Visst skulle jag frigöra mig från föräldrarna och det kunde förekomma mindre konflikter eller irritation, men inget stort. Jag fick väldigt mycket frihet(under ansvar) och hade just ingenting att revoltera emot. Jag gratulerar ofta mina föräldrar till att de hade en så fantastisk tonåring 
Men det är ju också deras förtjänst. De brydde sig nog att sätta tydliga och nödvändiga regler och inte vika en tum från dem, men att samtidigt också inte lägga sig i på andra områden och att hela tiden behandla mig som en tänkande människa.
Jag får också säga att jag i efterhand har insett att jag mådde väldigt bra som tonåring och att jag var ovanligt glad. Jag hatade aldrig mig själv eller min kropp, jag led inte av prestationsångest, jag utsatte mig inte för faror, jag hade bra kompisar och bra kontakt med vuxenvärlden, jag träffade maken tidigt och vi har hållit ihop så jag behövde inte ens gå igenom hjärtesorg osv.
Jag var väldigt lugn och snäll, mest för att jag var (och är) ganska konflikträdd. Visst, jag var ute med kompisar och drack och rökte, snattade några gånger (vilket jag skäms för idag), men inte så mycket mer än så. Hade inte sex förrän jag var 19, då jag fick min första pojkvän (inte för att jag inte hade gjort det tidigare, om jag hade träffat rätt kille).
Min bror var nog ungefär som jag, men min syster bråkade mycket med våra föräldrar (fast det började hon med redan som liten, hon har lugnat ner sig som vuxen dock).
Jga blev utslängd hemifrån som 16-åring, utan mer anledning än att min mamma inte är så normal. Så jag fick kämpa för att klara mig själv, hitta boende, flyttade runt hos vänner och i kollektiv, försökte få ett seriöst extrajobb för att överleva sommarloven, gick gymnasiet osv. Fanns inget utrymme att revoltera eller liknande.
Jga blev utslängd hemifrån som 16-åring, utan mer anledning än att min mamma inte är så normal. Så jag fick kämpa för att klara mig själv, hitta boende, flyttade runt hos vänner och i kollektiv, försökte få ett seriöst extrajobb för att överleva sommarloven, gick gymnasiet osv. Fanns inget utrymme att revoltera eller liknande.
Jag var inte trevlig, mådde dåligt och hade gjort i många år. I familjen fanns inget stöd att få och prata var omöjligt, mina föräldrar gjorde väl sitt bästa men det räckte verkligen inte och i grunden hade ingen i min familj en god relation, varken mellan föräldrar, syskon eller barn och föräldrar. Som upplagt för problem med andra ord. Kombinationen ledde till ilska som riktades mot min familj och mig själv.
Behandlades inte illa men att aldrig kunna prata om något, roligt som jobbigt och känna att någon lyssnade, att aldrig vara prioriterad, särskilt som barn är jobbigt.