Sambo vill plötsligt adoptera - och snabbt ska det gå

Jag fattar inte varför du skaffar barn överhuvudtaget när du inte till 110% vill.

Det låter lite som du får välja. Din flickvän och barn eller ingetdera. Hon är fast besluten att vilja ha barn och det är en så pass stor önskan som är svår att förhandla bort, hon kmr troligtvis inte bli lycklig förrän ni testat allt. Barn är det bästa som finns och du kommer aldrig ångra ett barn! Vad gäller adoption så är det som alla andra skriver olagligt att ta in ett barn utan papper och allt sånt där och skulle ni vilka adoptera är det lång process och giftermål o.s.v. Jag tänker att om inte ivf funkar så testa äggdonation först. Då får din flickvän bära barnet och ni kan välja donator som är lik henne etc. Många ställer sig i kö för adoption samtidigt (lite i smyg) eftersom åren försvinner iväg annars och då blir hon för gammal! Lycka till!

Hur vet du att TS inte kommer ångra ett barn?

Är han inte psykiskt störd och har ett hjärta (vilket han verkar ha eftersom han älskar sin flickvän) så gör han inte det.

Är sambon kinesisk medborgare? I så fall kanske det går rent praktiskt om det liksom är en inhemsk adoption? 
Däremot är det inte alls okej att adoptera utan att du är med på saken. Och inget du ska behöva ta ställning till helt plötsligt. 

Jag tycker att ni har gjort hittills en spännande och utmanande resa. Hon har sefan många år varit inne i processen och du har hoppat på tåget nu. Det är en process som mognar och det tar tid.

Vi har själva varit i en liknande situation men sambon ville själv också absolut ha barn så som jag.

Misslyckade IVF er och sedan gick vi in i adoptionsspåret.

För Kina måste ni har varit exakt i 2 år. Annars får man adoptera som ensamstående men då får ni så klart inte bo i samma lägenhet. Detta kommer ju märkas vid kommunens medgivarutredningen. Det tar mellan 2-6 månader beroende på kommunen. Utredningen kan ni göra innan ni är gifta men är bara giltigt i 3 år (fram tills dess måste barnet hämtas). En så kallad enskild adoption i fallet av ett barn som man känner så kan processen ta längre tid en vanliga adoptioner. Låter ologiskt men är oftast så. I vår föräldrargrupp var ett par där kvinnan var från Kina, mannen svensk, de ville adoptera ett syskonbarn från Kina, de började processen för 2 år sedan. Pojken blir bara äldre och äldre och det är oklart när han får komma över. Detta är hemskt för barnet att stå där mellan stolarna.

Hon har större chans att adoptera ett barn själv och det tar kanske bara 1 år faktiskt men generellt har alla de barn special needs och inte sällan också ett funktionshinder. Mitt råd... fundera på att gemensamt gå en bra adoptionskurs. Det är ändå kraven för midgivareutredning. Min sambo var som du när det kom till adoption men sen var vi på kursen och både hans tänker ändrades men även mina. Jag var tidigare totalt övertygad att vilja göra det men inte efteråt.

Vi gick över till äggdonation sedan. Oftast är det ju äggkvaliten som gör att IVF med viss ålder inte fungerar. Är hon 39 så brukar kvalitén vara ganska dålig om man inte lyckades... om inte andra kända hinder föreligger. Embryoadoption är också ett alternativ.

Så fel att uttrycka sig på det viset när det finns de som är mentalt stabila och har hjärtan och som älskar sina barn men som ångrar att de skaffade barn för att de fått ge upp så mycket. Det är på grund av individer som du, som det resulterat i att det är tabu att prata om människor som ångrar sitt föräldrarskap, just för att de blir avhumaniserade.

Hoppas du inte har barn...

Man är inte mentalt stabil om man ångrar sitt barn!

För att jag inte ångrar dom?