Läste nyligen en artikel om en man som var 50+ och oskuld. I samband med detta uttalade sig en sexolog om att "Det inte är så att du ska leva ditt liv ensam". Kunde inte läsa mer sen på grund av girig betalartikel.
Men oavsett. Varför odlas alltid denna myten om att det finns någon för alla? Det är inte så livet fungerar, en del är helt enkelt menade att förbli ensamma.
Vad tjänar folk på att skapa falska förhoppningar?
Människan är ett flockdjur så nej, det är inte meningen att någon ska förbi ensam.
Däremot förväntar sig människor generellt att man inte behöver arbeta på sina relationer eller anstränga sig det minsta för att kunna bli en potentiell partner. Många är sina diagnoser och har den som ursäkt för att slippa ta ansvar för sitt eget beteende.
Många går skilda vägar när förälskelsefasen är över, dvs då när man verkligen måste anstränga sig och börja arbeta på relationen. I dagens samhälle är allt alla andras fel. Klart som korvspad att relationer aldrig håller då.
Lite hopp finns det ju alltid, men jag håller med om att det kan vara jobbigt när det alltid är det där lilla strimman av hopp som det ska fokuseras på. Ofta mår man bättre av att få sörja det som inte blivit som man tänkt och sedan hitta en väg framåt som är mer realistisk. Att ständigt kämpa för ett mål man inte lyckas uppnå tär på en och tar energi från annat man skulle kunna göra med sitt liv.
Vems mening skulle det vara menar du?
Är du religiös och tänker att Gud har valt ut några som är menade att leva ensamma?
Läste nyligen en artikel om en man som var 50+ och oskuld. I samband med detta uttalade sig en sexolog om att "Det inte är så att du ska leva ditt liv ensam". Kunde inte läsa mer sen på grund av girig betalartikel.
Men oavsett. Varför odlas alltid denna myten om att det finns någon för alla? Det är inte så livet fungerar, en del är helt enkelt menade att förbli ensamma.
Vad tjänar folk på att skapa falska förhoppningar?
Vadå "menade"?
Vems mening skulle det vara menar du?
Är du religiös och tänker att Gud har valt ut några som är menade att leva ensamma?
Lite hopp finns det ju alltid, men jag håller med om att det kan vara jobbigt när det alltid är det där lilla strimman av hopp som det ska fokuseras på. Ofta mår man bättre av att få sörja det som inte blivit som man tänkt och sedan hitta en väg framåt som är mer realistisk. Att ständigt kämpa för ett mål man inte lyckas uppnå tär på en och tar energi från annat man skulle kunna göra med sitt liv.
Vadå "menade"?