Följas åt till ny graviditet efter MA/Missfall/Avbruten graviditet

Hej,

Jag hoppar gärna in här om jag får. Jag och min sambo bestämde sommaren 2019 att vi skulle börja försöken till att skaffa barn, men i och med att vi hade en USA resa bokad i januari (jäkla röta att vi han åka innan pandemin drog igång) så valde vi att sluta med p-piller i december 2019 (25/12), så snart ett år. Vi försökte första gången aktivt i mars på grund av att januari cykel blev helt tokig efter pillerstoppet och sedan var jag bortrest under min fertila period i februari. Fick ett plus på stickan i början av april. Vi blev jätteglada men samtidigt aktade vi oss för att gå händelserna i förväg. Fick tidigt missfall 1,5 vecka efter plusset. Det kändes inte lika jobbigt som jag trott utöver den fysiska smärtan. Klart vi båda blev ledsna men det var nästan som vi hade räknat med ett missfall första gången, hur konstigt det än låter. Så vi försökte ladda om och körs igen så snart det gick. Blödde ganska länge efter missfallet och hade inte ägglossning månaden efter det (ganska säker på det på grund av nästan obefintlig mens) men i början på juli så kom plusset igen. Hade fått trombyl utskrivet redan då jag har underliggande sjukdomar som kan ställa till det lite så började äta det i v5+0 enligt instruktion. Vi passerade dagen som missfallet startade gången innan och jag gick på tidigt ultraljud redan i v 7. Allt såg fint ut. Gjorde ett till VUL i v 9 (8+6) på grund av att jag hela tiden kände att nått var fel. Hjärtat slog fint då också. När jag sedan skulle på KUB ultraljudet i v 13 så hittade de inga hjärtslag. De trodde att lillen hjärta slutat slå i v 10 (9+6), alltså en vecka efter mitt andra ul. Jag visste någonstans redan innan KUB att det var så det låg till men det blev ändå en chock. Ett missfall till, eller MA som det ju heter. Denna gången bröt vi båda ihop totalt. Det kändes så orättvist. En vecka senare fick vi hjälp med att starta missfallet med cytotec. Blev en hel balett med inläggning för mer cytotec en vecka senare då det fanns rester och jag hade sån smärta utav det. De plockade även ut en stor bit som fastnat i tappen. Efter det fick jag starka smärttabletter och åkte hem, men blev sedan inlagd igen ett par dagar senare för infektion och fortsätt kraftig smärta. Hur som helst så har det tagit en liten stund att komma på rätt köl, detta skedde i september, men nu när vi ska börja med bebisverkstad igen så känner jag mig orolig att något av detta ska hända igen. Fullt normalt antar jag. Samma dag som KUB in var plussade en nära vän till mig och 3 veckor senare plussade min bästa bästa vän. Jag är så glada för deras skull men bryter ihop lite då och då. Hade så gärna gjort denna resa med dem. Nu blev det en jättelång novell insåg jag men det var skönt att skriva av sig lite.

Tack. Det har varit lite kämpigt men det blir bättre och har fått mycket annat att fokusera på då vi vi påbörjat husbygge, är bara superorolig att något skall gå fel även nästa gång eller att det nu kommer ta flera år tills vi får ett plus. Har jag förstått rätt att du är mitt upp i detta just? Jag beklagar även dina MA:n. Det är så hemskt vad kropp och själ ska behöva utstå!

Ja det ska bli en rolig resa, dock är det fortfarande lite rörigt i huvudet och det är mycket man ska få kläm på i husbyggarsvängen ;) Jag tyckte ändå att själva grundupplevelsen av cytotec var över förväntan efter vad jag läst. Det var ju allt som skedde efteråt som strulade till sig och att det sätt fast en stor bit i tappen som orsakade mina efterkomplikationer. Jag har en bindvävssjukdom i grunden som ofta gör att jag upplever mer smärta, och i och med detta så tror jag att när smärtan inte försvann på grund av att livmodern skulle "jobba" ut det sista så spände jag mig så mycket att den inte fick en chans att jobba ifred. Jag är svårsmärtillad pga sjukdomen och envis som en gris, blev erbjuden bäckenbottenbedövning för att livmodern skulle slappna av men är så förjävla rädd för nålar att jag blankt sade nej. Hade det varit en förlossning hade jag nog kunnat hantera nålen någorlunda men jag kända att nej, får jag inte ut nån bebis av det så vill jag inte ha en nål in i tjotahejti. Infektionen kom nog av alla extra undersökningar som blev pga att det fastnade en bit. Och även fast man läser mycket om cytotec och vad som kan hända så sade dem att det är ovanligt att det blir så utdraget som det blev. Det kommer att gå bra för dig, jag skall hålla alla tummar och tår för det!

Exakt så tänker jag också. Det gick för oss på båda våra aktiva försök men nu är jag rädd att det var just lyckoträffar. Försöker att inte stressa allt för mycket över det nu innan vi ens hunnit försöka igen men det är svårt.

Som sagt, Jag håller tummarna för dig idag. När redan vet lite mer hur saker funkar så hjälper ju det lite mot nervositeten kring det hela, det är bara synd att man överhuvudtaget ska behöva ha erfarenhet av det alls. Men ligg nu och ta det lugnt och unna dig något riktigt gott ikväll! Se till att du får lite massage ;).

Jag var i valet och kvalet att berätta för min mamma, jag ville inte att hon skulle veta att vi försökte, men samtidigt tänkte jag som du. Det slutade med att jag inte berättade först, sen ett par dagar senare så bröt jag ihop totalt och kände att jag behövde prata med mamma om det, i och med att jag har 2 grundsjukdommar så har det blivit mycket sjukhusbesök sen barnsben och mamma vet allt om min sjukdomabakrund (hon var med mig på alla läkarbesök fram tills jag fyllde 22 år, är 28 nu, lite löjligt, jag vet, men kändes så tryggt ;) ) så det kändes som att hon behövde veta om detta också. Tur att jag berättade för hade nog inte åkt in igen när jag fortfarande hade ont efter 1 vecka utan hade nog väntat ytterligare 1 vecka eller 2, ville inte belasta sjukvården mer än nödvändigt. Hon tjatade att jag måste kontakta gyn medans jag hoppades på att det skulle gå över av sig själv dumt nog. När jag väl berättat kändes det mycket lättare psykiskt för stunden. Men hade jag inte haft så ont som jag hade hade så hade jag nog inte alls berättat, för man vill ju överraska med glada nyheter när det väl går bra men nu vet hon ju om att det kan ske när som bara det vill ta sig.

Hoppas att allt har gått bra för dig idag, bananmilkshake, och att du mår bra under omständigheterna. Kram till dig!

Vad skönt att det ändå gått bra. Allt är nog ute ska du se. Gjorde du hemma eller på sjukhus?

Hej tjejer, jag har inte varit inne här på ett bra tag men har läst igenom allt som skrivits de senaste månaderna. Vill börja med att gratulera alla som har plussat de senaste månaderna! Så roligt med glada nyheter här inne! Sedan vill jag också ge alla som fått glada nyheter som sedan följts av sorgliga och alla ni som fortfarande väntar på erat plus efter missfall/MA en stor kram. Jag plussade i lördags igen efter senaste MA:t i september. Som vi har väntat på detta och så kommer den dagen man får två streck, men så känner jag mig inte glad. Jag är övertygad om att det är en kemisk graviditet och att ?mensen? kommer om ett par dagar. Känner mig helt tom och vågar inte tro att det stämmer för då kommer jag bara bli mer ledsen (tror min ologiska hjärna). Trodde att jag skulle möta nästa plus med rädsla men också med glädje, men än så länge så känner jag ingen bubblande glädje och knappt någon rädsla, för jag tycker inte jag är gravid ännu. Jag har INGA symptom som gör att jag känner mig gravid. De andra två gångerna har jag åtminstone haft ömma bröst, vilket är ännu en anledning att jag inte vågar tro att detta är sant ännu. Tyckte också att testet var ganska svagt för att vara BIM och tyckte det var svagare dagen efter, men det tyckte inte min sambo. När tror ni glädjen kommer?

Tack. Jag har börjat försöka tänka positivt, min sambo peppar mig. Men han förstår också att jag är lite bränd sedan tidigare och det är nog han med men inte lika mycket som jag. Idag känner jag mer lycka över plusset än här om dagen så det går ju åt rätt håll. Jag tror att det är lättare att distansera sig än att ta in det utfall att det går snett denna gången med. Men jag har släppt tanken på att det bara är kemisk graviditet iallafall. Ska ringa till barnmorskan på torsdag tänkte jag då jag skall få komma på första besöket lite tidigare än förra gången samt få ännu mer stöd och tidigt VUL. Så det känns bra.

Åh vad roligt! Jag håller tummarna för er och att det blir ett stort fett plus nästa vecka.