Jag har varit i en 10-årig samborelation. Han hade problem med tidig utlösning och hade inte någon extrem sexlust ens i början av förhållandet, men tillräckligt för att hålla mig nöjd och jag var så otroligt kär och kåt på honom att jag nöjde mig med det jag fick ;) men sen dalade det oerhört snabbt. Han var närmast asexuell och skämdes (tror jag) över sin snabbhet som vi inte alls fick prata om eller försöka söka hjälp för vilket jag föreslog. Vi fick barn och fortsatte väl ha sex nån gång ibland med några månaders mellanrum i några år tills det blev alltmer sällan, de sista åren hade vi sex ca 1 gång om året och då började det kännas weird, som att ha sex med sin bror..! Jag började fundera på separation redan efter några år men stannade för barnets skull, tills jag helt enkelt inte stod ut längre och insåg att jag var skyldig mig själv ett lyckligt fullkomligt liv - där sex är en viktig del för mig! I övrigt hade vi ett jättebra förhållande men den där oerhört viktiga biten var vi inte kompatibla med och det blev orsaken till att jag till slut lämnade honom.

Ja, jag kastade bort flera år och mådde oerhört dåligt, jag kände mig ouppskattad, osexig, gammal, ratad. Jag stannade för barnets skull och tänkte jag skulle stå ut men sen tänkte jag varför? Ska jag sitta en dag med utflyttade barn och ångra mitt liv, allt jag inte gjort? Ska jag torka ut redan som 30-åring?

Jag levde upp efter separationen även om det var jobbigt att separera såklart. Nu hade vi ju barn och under småbarnsåren var det ändå skönt att ha honom fast vi var mer som syskon, han var ju en bra snäll kille men hade vi inte haft barn hade jag inte stannat.