• Anonym (ledse­n)
    Fri 26 Jun 2020 14:38
    5889 visningar
    240 svar
    -1
    240
    5889

    Min mans kommentar om min kropp...Överreagerar jag?

    Så...Är gift med en man som jag har ett gemensamt barn med. När jag var gravid sa han att han tyckte mina bröst var väldigt stora och hade de suttit på en annan kvinna så hade det inte vart hans förstahandsval. 
    Har just nu pms och är extremt deprimerad...tog upp diskussion med min man vad han tycker om mina bröst. De har ju krympt litegrann sedan jag slutade amma, Han sa att han tycker om dem, att de är normal storlek men åt det större hållet. Och idag sa han att hade de gravidbrösten jag hade, suttit på en annan kvinna så hade han inte blivit lika hård, men med mig så blev han galet upphetsad av mig då jag hade de brösten...för att han älskar mig, säger han. men indirekt sa han ju att mina gravidbröst var fula.?
    Jag frågade han om han hade tyckt om min rumpa på en annan kvinna. Han sa, mmm ja din rumpa är jättefin. Frågade han samma sak om brösten, han sa "varför inte?"...Kunde fasiken inte låta bli att bli ledsen. Varför inte lovorda brösten med? Han säger ju jämt (ljuger?) att de är så fina, men denna kommentar sårade mig och nu vet jag inte om jag överreagerade?

    Han sa att han gillar inte stora bröst, de skall få plats i handen. Att stora bröst är som två tumörer.

    Sen kom vi till min mage...har barn sen innan och min mage är väldigt rynkig och hängig...tyvärr.. Han har alltid sagt att han tycker den är fin och gullig och att han inte bryr sig om den. Nu frågade jag om han hade gillat den magen på en annan kvinna. Nej, sa han.

    Han sa att jag kan se ut hursomhelst, han älskar mig ändå. Men varför sa han också då att mina gravidbröst var något som han accepterade då, för han visste att de skulle bli mindre sen...för han hade inte gillat att de var så stora hela tiden. Han säger ju emot sig själv? Vad hände med att älska mig och gilla mig hur jag än ser ut?

    Jag VET att det var dumt att fråga, jag VET....men nu sitter jag här och känner mig skitful...Känner mig lurad...

    han har själv sagt att utseendet är inte alls...och att han är en rumpkille och bröst inte är så viktiga...
    Men idag sa han att utseendet visst har en betydelse, inte allt, men en del och stora bröst är något han inte gillar. Jag har fortfarande ganska stora bröst...Häromveckan sa han att han tyckte de kändes större...och jag kände direkt att nu är jag mindre attraktiv för honom?

  • Svar på tråden Min mans kommentar om min kropp...Överreagerar jag?
  • Anonym (***)
    Sun 28 Jun 2020 10:49
    #65
    Anonym (ledsen) skrev 2020-06-26 14:38:38 följande:
    Så...Är gift med en man som jag har ett gemensamt barn med. När jag var gravid sa han att han tyckte mina bröst var väldigt stora och hade de suttit på en annan kvinna så hade det inte vart hans förstahandsval. 
    Har just nu pms och är extremt deprimerad...tog upp diskussion med min man vad han tycker om mina bröst. De har ju krympt litegrann sedan jag slutade amma, Han sa att han tycker om dem, att de är normal storlek men åt det större hållet. Och idag sa han att hade de gravidbrösten jag hade, suttit på en annan kvinna så hade han inte blivit lika hård, men med mig så blev han galet upphetsad av mig då jag hade de brösten...för att han älskar mig, säger han. men indirekt sa han ju att mina gravidbröst var fula.?
    Jag frågade han om han hade tyckt om min rumpa på en annan kvinna. Han sa, mmm ja din rumpa är jättefin. Frågade han samma sak om brösten, han sa "varför inte?"...Kunde fasiken inte låta bli att bli ledsen. Varför inte lovorda brösten med? Han säger ju jämt (ljuger?) att de är så fina, men denna kommentar sårade mig och nu vet jag inte om jag överreagerade?

    Han sa att han gillar inte stora bröst, de skall få plats i handen. Att stora bröst är som två tumörer.

    Sen kom vi till min mage...har barn sen innan och min mage är väldigt rynkig och hängig...tyvärr.. Han har alltid sagt att han tycker den är fin och gullig och att han inte bryr sig om den. Nu frågade jag om han hade gillat den magen på en annan kvinna. Nej, sa han.

    Han sa att jag kan se ut hursomhelst, han älskar mig ändå. Men varför sa han också då att mina gravidbröst var något som han accepterade då, för han visste att de skulle bli mindre sen...för han hade inte gillat att de var så stora hela tiden. Han säger ju emot sig själv? Vad hände med att älska mig och gilla mig hur jag än ser ut?

    Jag VET att det var dumt att fråga, jag VET....men nu sitter jag här och känner mig skitful...Känner mig lurad...

    han har själv sagt att utseendet är inte alls...och att han är en rumpkille och bröst inte är så viktiga...
    Men idag sa han att utseendet visst har en betydelse, inte allt, men en del och stora bröst är något han inte gillar. Jag har fortfarande ganska stora bröst...Häromveckan sa han att han tyckte de kändes större...och jag kände direkt att nu är jag mindre attraktiv för honom?
    Ja, du överreagerar. Fråga inte om du inte vill höra svaret. Vad tusan ska han svara på dina frågor? Låter som att det inte går att svara rätt.
  • Sun 28 Jun 2020 13:20
    #66
    Anonym (ledsen) skrev 2020-06-26 21:47:29 följande:

    Ingen som vill svara på detta?

    Men vad menar min man med "varför inte?" när jag frågar honom om han tyckt om mina bröst på en annan kvinna? Varför säger han plötsligt så när han alla andra gånger sagt att han tyckt om dem på en annan kvinna?

    Och ja, jag skulle också vilja ha svar på: .om min man säger att jag har hans ideal mage för att den sitter på mig och för att det är ideal för honom då han älskar mig och inte vill ändra på min mage, men att min mage hade inte varit ett ideal på en annan kvinna....är det då ett ideal? Enligt honom så är det så. Förstår inte riktigt vad han menar...Bättre att fråga här än att fråga honom....

    För att svaret betyder mycket för MIG.


    Det är ju möjligt att din man älskar dig och din kropp. Det är ju också möjligt att han tycker din kropp är hemsk och att han ljuger om att han gillar den. Han kanske är ihop med dig enbart på grund av din personlighet. Det kan också vara så att han gillar din kropp men inte är medveten om det. Det kan vara på många olika sätt, även om majoriteten av människor inte är mycket vältränade lögnare, och normalt inte medvetet kommer att kunna dölja sanningen för sin partner.

    Så hur ska man då förhålla sig till sin partner när man inte kan veta säkert i detalj vad han tycker om ens egen kropp och person. För som du är inne på så kan ju ens partner ljuga (eller omedvetet ljuga).

    Min tanke, som jag vet är kontroversiell för vissa, är att det spelar ingen roll varför en partner är tillsammans med en, utan det viktiga är att han har valt en. Om det skulle vara för att man påminner om hens förälder eller att man luktar svett som personen blir attraherad av eller om det är kroppsspråket, personligheten, kroppen, ens pengar eller whatever. Att personen har valt att bli tillsammans med dig och vill fortsätta vara det är det viktigaste och det visar ju personen i handling och påverkar därför (förhoppningsvis) ditt liv på ett positivt sätt.

    Så frågan du borde ställa dig är inte varför din man svarade "varför inte", utan varför det överhuvudtaget spelar någon roll vad han svarar. Antagligen baserar det sig på en bristande självkänsla hos dig, och det är den du behöver jobba med för att lösa dina problem. En fungerande relation uppstår först när båda parter har tillräcklig självkänsla för att lita på att den andre vill en väl, och att personen älskar en i grunden. Utan tillit så rasar relationen ihop. Det är därför det är så svårt att komma över en otrohet t.ex.

    Problemet är också, vilket jag graviterade mot i ett tidigare inlägg, att om man har en dålig självkänsla blir det svårt att ha en normal referensram och veta om en kommentar är djupt kränkande eller ganska normal. Man kan bli sårad i onödan och det uppstår lätt problem. Ens partner ska ju inte behöva gå omkring på nålar och hela tiden väga sina ord på guldskål för att den andre inte har tillräckligt bra självkänsla för att kunna ta kritik eller en felsägning. Men samtidigt så ska man inte tåla kränkande och ojusta kommentarer från sin partner som ju ska vilja en väl och vara stöttande. Men den som har låg självkänsla kan få svårt att skilja dessa två saker från varandra.
  • Mon 29 Jun 2020 09:08
    #65

    Ta tillbaka makten. Varför tillåter du att han sitter och recenserar din kropp som om du vore en produkt?

    Tänk istället på vad du tycker om hans kropp och kontra med det. Som.det är änu så har han tolkningsföreträde. Om DIN kropp.

  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 29 Jun 2020 09:13
    #66

    Tack för era svar...har vart lite upptagen i helgen så därför ej svarat...

    Om jag säger såhär..Varför jag känner som jag gör är en mix av allting. Men FRÄMST, efter att ha tänkt mycket, beror det på min tillit till honom.
    Han ljög om sitt förflutna förr, kunde titta mig i ansiktet och säga att det var sanning...och något år senare komma fram med en NY sanning...3 gånger har han ljugit om något som egentligen inte behöver bli en så stor grej utav, men det blev det pga hans lögner.

    Så sista gången var kring den tiden då jag skrev den andra tråden.
    Jag blev helt och hållet knäpp efteråt. Kunde inte lita på något han sa...var tvungen att dubbelkolla med honom om han ljög eller talade sanning. Till slut kunde jag inte lita på honom om någonting längre, vad det än handlade om...Var alltid tvungen att analysera svaren och såg jag en brist så hängde jag upp mig på det...blev nästan som en OCD av alltihop. Förstod att det skadade både mig och honom, men jag hade och har NOLL tillit till honom.

    Kunde han ljuga om sådana fåniga saker som hans förflutna så kunde han väl ljuga om allt annat också? Och kanske tom vara otrogen? För att titta mig i ögonen och ljuga verkade ju inte vara svårt för honom?

    har tagit upp detta för honom och han sa att det VAR svårt för honom att ljuga, men jag har inte direkt sett någon direkt ånger efter de gångerna...Har mest bara sett att jag vart en jobbig människa som snokar. TOM de gångerna som han ljög mig i ansiktet så sa han, kan du inte lita på mig så kan vi inte ha ett förhållande. Han ville alltså DÅ att jag skulle lita på hans lögner!

    IDAG år 2020, så säger han att han inte ljuger om någonting, inte ens vita lögner.
    BAM, vi hade gräl i lördags. Som ni såg i trådstarten så skrev jag att han sa NEJ till om han hade tyckt om min mage på en annan kvinna. Eller ja, han skakade på huvudet den dagen. Så i lördags tog jag upp det. Han menar att han skakade på huvudet som att, åh nej här kör vi på detta igen. Men efter 5 år ihop så vet jag ALLA hans uttryck. Han står då alltså och menar att han aldrig sagt nej och att det är i mitt huvud som det är såhär.

    Hur kan det vara det? sa jag, för efteråt så frågade jag dig, varför hade du inte tyckt om min mage på en annan? Och du svarade, hade hon sagt innan att hon hade den magen så hade jag vart ok med det.

    Så i stundens hetta i lördags så säger han till slut, efter att jag nästan får panik, för jag känner att han får mig att känna mig gaslightad. Då säger han, vet du vad, jag kommer inte ihåg, du kanske har rätt, v ar så mycket den dagen. Då säger jag, men du sa ju förrut att du var så säker på varför du skakade på huvudet.
    Då säger han, inte längre, det är för mycket för mig. Men du har rätt, fortsätter han, hade det vart på en annan kvinna så hade det inte vart min prioritering, men jag hade inte ogillat den.

    Då blir jag arg och säger att vi hade kunnat spara den här energin om han från början hade sagt att han inte kommer ihåg!

    Varför gör han såhär?

    SÅ, nu har jag mått dåligt sen i lördags, för det känns som att han nu försöker ändra vad som hände i fredags och få mig att tro att något annat sades och skedde och att få skadan gjort mindre. Att han såg att jag blev sårad av magkommentaren i fredags och nu försöker försköna hela historien genom att få MIG att verka dum!

    Är jag verkligen knäpp? Jag har nu lovat att aldrig mer fråga något och försöka jobba med mig själv...men grälet i lördags och dumförklaringen av mig sitter kvar.

    För MIG så kändes det som att han ännu en gång ljög för mig och försökte försköna allt...därav paniken jag fick...
    Har försökt tänka positivt sen i lördags, att tänk om han talar sanning, att han kanske var så förvirrad att han inte minns...men varför var han så säker från början då?

    Ja denna tråden är ju ett bevis för att han faktiskt sa nej/skakade på huvudet i fredags...för jag skrev denna tråden bara ett par timmar efteråt..

    HUR skall jag kunna lita på honom? HUR skall jag göra med allt? Vad tror ni om vårat gräl, ja om detta inlägg över huvud taget..Känner mig så förvirrad nu...
    Då kan han ju försköna om allt...att jag har fina bröst, att jag är bra i sängen eller vad fan som helst...nej nu är jag arg!

  • sextio­talist
    Mon 29 Jun 2020 09:23
    #67
    Anonym (ledsen) skrev 2020-06-29 09:13:04 följande:

    Tack för era svar...har vart lite upptagen i helgen så därför ej svarat...

    Om jag säger såhär..Varför jag känner som jag gör är en mix av allting. Men FRÄMST, efter att ha tänkt mycket, beror det på min tillit till honom.

    Han ljög om sitt förflutna förr, kunde titta mig i ansiktet och säga att det var sanning...och något år senare komma fram med en NY sanning...3 gånger har han ljugit om något som egentligen inte behöver bli en så stor grej utav, men det blev det pga hans lögner.

    Så sista gången var kring den tiden då jag skrev den andra tråden.

    Jag blev helt och hållet knäpp efteråt. Kunde inte lita på något han sa...var tvungen att dubbelkolla med honom om han ljög eller talade sanning. Till slut kunde jag inte lita på honom om någonting längre, vad det än handlade om...Var alltid tvungen att analysera svaren och såg jag en brist så hängde jag upp mig på det...blev nästan som en OCD av alltihop. Förstod att det skadade både mig och honom, men jag hade och har NOLL tillit till honom.

    Kunde han ljuga om sådana fåniga saker som hans förflutna så kunde han väl ljuga om allt annat också? Och kanske tom vara otrogen? För att titta mig i ögonen och ljuga verkade ju inte vara svårt för honom?

    har tagit upp detta för honom och han sa att det VAR svårt för honom att ljuga, men jag har inte direkt sett någon direkt ånger efter de gångerna...Har mest bara sett att jag vart en jobbig människa som snokar. TOM de gångerna som han ljög mig i ansiktet så sa han, kan du inte lita på mig så kan vi inte ha ett förhållande. Han ville alltså DÅ att jag skulle lita på hans lögner!

    IDAG år 2020, så säger han att han inte ljuger om någonting, inte ens vita lögner.

    BAM, vi hade gräl i lördags. Som ni såg i trådstarten så skrev jag att han sa NEJ till om han hade tyckt om min mage på en annan kvinna. Eller ja, han skakade på huvudet den dagen. Så i lördags tog jag upp det. Han menar att han skakade på huvudet som att, åh nej här kör vi på detta igen. Men efter 5 år ihop så vet jag ALLA hans uttryck. Han står då alltså och menar att han aldrig sagt nej och att det är i mitt huvud som det är såhär.

    Hur kan det vara det? sa jag, för efteråt så frågade jag dig, varför hade du inte tyckt om min mage på en annan? Och du svarade, hade hon sagt innan att hon hade den magen så hade jag vart ok med det.

    Så i stundens hetta i lördags så säger han till slut, efter att jag nästan får panik, för jag känner att han får mig att känna mig gaslightad. Då säger han, vet du vad, jag kommer inte ihåg, du kanske har rätt, v ar så mycket den dagen. Då säger jag, men du sa ju förrut att du var så säker på varför du skakade på huvudet.

    Då säger han, inte längre, det är för mycket för mig. Men du har rätt, fortsätter han, hade det vart på en annan kvinna så hade det inte vart min prioritering, men jag hade inte ogillat den.

    Då blir jag arg och säger att vi hade kunnat spara den här energin om han från början hade sagt att han inte kommer ihåg!

    Varför gör han såhär?

    SÅ, nu har jag mått dåligt sen i lördags, för det känns som att han nu försöker ändra vad som hände i fredags och få mig att tro att något annat sades och skedde och att få skadan gjort mindre. Att han såg att jag blev sårad av magkommentaren i fredags och nu försöker försköna hela historien genom att få MIG att verka dum!

    Är jag verkligen knäpp? Jag har nu lovat att aldrig mer fråga något och försöka jobba med mig själv...men grälet i lördags och dumförklaringen av mig sitter kvar.

    För MIG så kändes det som att han ännu en gång ljög för mig och försökte försköna allt...därav paniken jag fick...

    Har försökt tänka positivt sen i lördags, att tänk om han talar sanning, att han kanske var så förvirrad att han inte minns...men varför var han så säker från början då?

    Ja denna tråden är ju ett bevis för att han faktiskt sa nej/skakade på huvudet i fredags...för jag skrev denna tråden bara ett par timmar efteråt..

    HUR skall jag kunna lita på honom? HUR skall jag göra med allt? Vad tror ni om vårat gräl, ja om detta inlägg över huvud taget..Känner mig så förvirrad nu...

    Då kan han ju försköna om allt...att jag har fina bröst, att jag är bra i sängen eller vad fan som helst...nej nu är jag arg!


    Vet du, jag är rätt säker på att vi alla har saker i vårt förflutna som vi inte vill att andra ska del av.

    Sambon och jag har faktiskt aldrig frågat varandra. Man berättar det man vill berätta.

    Jag var i en tidigare relation där han pressade mig på att veta allt.

    Passade inte sanningen så blev han sur och slutade prata med mig

    Resultatet, jag blev duktig på att ljuga, det var lättare att servera de svar han ville ha.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 29 Jun 2020 09:36
    #68
    sextiotalist skrev 2020-06-29 09:23:26 följande:
    Vet du, jag är rätt säker på att vi alla har saker i vårt förflutna som vi inte vill att andra ska del av.

    Sambon och jag har faktiskt aldrig frågat varandra. Man berättar det man vill berätta.

    Jag var i en tidigare relation där han pressade mig på att veta allt.

    Passade inte sanningen så blev han sur och slutade prata med mig

    Resultatet, jag blev duktig på att ljuga, det var lättare att servera de svar han ville ha.
    Är det så min man tänker så ljuger han ju...Och han säger att varför skulle han ljuga, jag blir ju sur på han oavsett. Så han säger att han talar sanning, men jag tror honom inte. tror han säger saker som jag vill höra.
  • sextio­talist
    Mon 29 Jun 2020 09:42
    #69
    Anonym (ledsen) skrev 2020-06-29 09:36:46 följande:

    Är det så min man tänker så ljuger han ju...Och han säger att varför skulle han ljuga, jag blir ju sur på han oavsett. Så han säger att han talar sanning, men jag tror honom inte. tror han säger saker som jag vill höra.


    Då får du fundera på varför det är så. Du har nog bidragit delvis till detta.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 29 Jun 2020 09:46
    #70
    sextiotalist skrev 2020-06-29 09:42:14 följande:
    Då får du fundera på varför det är så. Du har nog bidragit delvis till detta.
    Kanske är så, men borde han inte satsa allt på att berätta sanning efter hur jag har mått och vad han har gjort? Detta är inte ok utav honom om det är så...för då ljuger han om att han inte ljuger igen. Då går vi bara runt i cirklar.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 29 Jun 2020 09:49
    #71

    Då antar jag...att få sanning på saker så måste jag alltså gå tillbaka i tiden om vad han tyckte om min kropp DÅ, innan allt detta. Men enligt honom, vad han sa DÅ, var bara ett argt honom att han inte menade vad han sa...Så hur jag än gör, så......

  • sextio­talist
    Mon 29 Jun 2020 10:02
    #72
    Anonym (ledsen) skrev 2020-06-29 09:46:48 följande:

    Kanske är så, men borde han inte satsa allt på att berätta sanning efter hur jag har mått och vad han har gjort? Detta är inte ok utav honom om det är så...för då ljuger han om att han inte ljuger igen. Då går vi bara runt i cirklar.


    Jag valde att göra slut då jag inte orkade med hans jakt på "sanningen" och att han var sur, kontrollerande och svartsjuk.
Svar på tråden Min mans kommentar om min kropp...Överreagerar jag?