Hans föräldrar kväver vår relation

Ursäkta mig Ts men du har alltså accepterat det här i 4 år -utan att säga nåt till  honom om det? Och är det sant att hans föräldrar har nyckel till er o klampar in när de vill? Utan att han säger nåt om det till dom, eller vägrar se din sida o förstå dig .

Undrar som nån ovan, om han är ensambarn..

Det är bekymmersamt. Det kan inte vara lätt för din man. Alla dina förhoppningar är krossade. Det är allvarligt. Att han inst står upp för dig och prioriterar dig en enda gång. Och dessutom känner han sig respektfylld mot sina föräldrar och uppskattar honom.

Nej, dumpa honom direkt, visa att du är en viktigt människa som kräver uppmärksamhet. Detta ska du inte stå ut med. Du är viktig och han ska serva dig. Det är rätt att skuldbelägga honom och visa att du verkligen är ledsen. Så att hans sommar blir vad den förtjäner. Han borde blocka sina föräldrar för din skull.

Du har ju inget eget ansvar at kommunicera detta direkt med svärföräldrarna på ett mjukt men vänligt sätt. Du har verkligen så attraktiva egenskaper att du kanske inte behöver göra det?

Jag tror att din man skulle må bättre om han blev av med problemet.

Anonym (Ledsen) skrev 2020-06-28 20:22:56 följande:

Herregud. Är han ensambarn?

Behöver verkligen skriva av mig och höra andras åsikter om hur min mans relation till sina föräldrar påverkar vår relation.

Vi bor i hus, de har husbil. De dyker upp oanmälda hela tiden och är hos oss cirka 30-40% av tiden.

De sover i husbilen men resten av tiden är de med oss. Den här veckan som var skulle vi vara barnlediga och ladda batterier, enda barnlediga veckan på flera månader.

Vi hade det helt galet fantastiskt ända till i onsdags då hans mamma sticker in huvudet genom köksfönstret.

Sedan blev de kvar. De blev bjudna på lunch och middag och fick social underhållning 14 timmar om dygnet. När jag reagerade var jag dålig- de är hans föräldrar. Vår energi som vi byggt upp var helt som bortblåst. I fredags sade min man att vi skulle vara ensamma i helgen så de åkte på eftermiddagen. Igår var han helt låg, energifattig och trött. Vi hade ingen som helst connection.

Och det var tydligen för att jag reagerat på att de kom oanmälda på vår barnlediga vecka. Jag blev totalt besviken igen- inte ens helgen kunde vi få, utan den skulle också färgas av att de klampar in oanmälda och stannar. Han tycker inte att man kan säga åt dem att åka när de dyker upp- de är hans föräldrar. Men alltså- de är hos oss hela tiden känns det som. Jag bor också där- varför är vårat äktenskap inte viktigare än såhär?

När jag pratade om att jag var hur ledsen som helst över att vår vecka bara blev skit talade han om för mig att han tyckte att det varit trevligt att de kom hit - då blev det ju socialt iaf, och han tycker minsann om sina föräldrar. Jag har sagt att de är välkomna när som helst när vi har barnen men INTE de få gånger vi är barnlediga.

Nu är vi i läget att jag är helt förkrossad över att han inte verkar bry sig öht- han har "gått med på" mitt krav att de får höra av sig innan de kommer. Sanningen är att de kommit överens om att vi ska meddela dem om vi vill vara själva...

Känner mig oviktig och förnedrad.

Nu är veckan slut och ingenting blev den nytändning och laddning som jag längtat efter i flera månader.

Tankar från er som kanske orkat läsa hela novellen?