Varför vill kvinnor ha män?

Jag är man. Min erfarenhet av förhållande där kvinnan i hushållet (min fd fru) krävde att jag gjorde min del av hushållssysslorna är att de uppgifter JAG hade inte ingick i den lista av jobb som behövde göras utan sågs mer som "hobby". Det är fan inte hobby o reparera bilar, klippa gräs, fixa hagen åt hennes hästar, reparera huset etc. Dessa arb.uppgifter var noll värda.

Det som är absolut mest rättvist tror jag är att man ska kunna "bli ledig" samtidigt. Det är inte rätt om ena partnern kastar pil eller kollar TV medan andra fixar med disken eller klipper gräset.

Jadu. Man blir kär. Man inser efter några år hur man som ung kvinna fostrats in i att anpassa sig och tänka på mannens perspektiv. Men aldrig att mannen reflekterar på samma sätt. Han bara ÄR. Och han beter sig som om han hade rätt i alla lägen. Och han "säger som det är". För han har vant sig i alla dessa år att tjejen bryr sig om vad han tycker om hennes utseende, och att han kan kommentera henne, recensera. När hon sen får nog och inser att det inte är jämställt tar det ett tag innan hon orkar lämna. För hon väntar på att han också ska mogna. Att han ska ta till sig det hon säger. Men det händer inte. Han har haft det så jävla bra och aldrig behövt ändra sig. Hon har ju skött allt känslomässigt arbete med att hålla ihop relationen. När hon inser det får hon nog och lämnar.

Jag är man. Min erfarenhet av förhållande där kvinnan i hushållet (min fd fru) krävde att jag gjorde min del av hushållssysslorna är att de uppgifter JAG hade inte ingick i den lista av jobb som behövde göras utan sågs mer som "hobby". Det är fan inte hobby o reparera bilar, klippa gräs, fixa hagen åt hennes hästar, reparera huset etc. Dessa arb.uppgifter var noll värda.

Det som är absolut mest rättvist tror jag är att man ska kunna "bli ledig" samtidigt. Det är inte rätt om ena partnern kastar pil eller kollar TV medan andra fixar med disken eller klipper gräset.

Jag är man. Min erfarenhet av förhållande där kvinnan i hushållet (min fd fru) krävde att jag gjorde min del av hushållssysslorna är att de uppgifter JAG hade inte ingick i den lista av jobb som behövde göras utan sågs mer som "hobby". Det är fan inte hobby o reparera bilar, klippa gräs, fixa hagen åt hennes hästar, reparera huset etc. Dessa arb.uppgifter var noll värda.

Det som är absolut mest rättvist tror jag är att man ska kunna "bli ledig" samtidigt. Det är inte rätt om ena partnern kastar pil eller kollar TV medan andra fixar med disken eller klipper gräset.

Jadu. Man blir kär. Man inser efter några år hur man som ung kvinna fostrats in i att anpassa sig och tänka på mannens perspektiv. Men aldrig att mannen reflekterar på samma sätt. Han bara ÄR. Och han beter sig som om han hade rätt i alla lägen. Och han "säger som det är". För han har vant sig i alla dessa år att tjejen bryr sig om vad han tycker om hennes utseende, och att han kan kommentera henne, recensera. När hon sen får nog och inser att det inte är jämställt tar det ett tag innan hon orkar lämna. För hon väntar på att han också ska mogna. Att han ska ta till sig det hon säger. Men det händer inte. Han har haft det så jävla bra och aldrig behövt ändra sig. Hon har ju skött allt känslomässigt arbete med att hålla ihop relationen. När hon inser det får hon nog och lämnar.

Ursäkta att jag säger det men jag tror du skulle må bättre om du tog av dig offerkoftan Jana. Jag har sett dina inlägg i flera trådar och du verkar ha en ganska utpräglad offermentalitet där du i förhand utgår ifrån att kvinnor alltid är offer som bara ständigt offrar sig och som det är konstant synd om och män bara roffar åt sig och tar plats och trycker ner kvinnor.

Går man omkring och ser sig själv som ett ständigt offer så blir man väldiga svartvit i sin mentalitet och ser bara det man vill se, orättvisor överallt men blir blind för allt som inte passar in i ens fördomar. Samtidigt klämmer man in sig själv i könsnormer som man säger sig avsky genom att på förhand utgå från att världen är byggd för att trycka ner just mig.

Faktum är att ingen annan kommer någonsin lyfta fram dig och ge dig allt du vill, världen funkar inte så för varken kvinnor eller män. Tycker man nåt är fel så får man säga det, har man en åsikt som man vill att andra ska ta del av så får man säga det. Att hålla tyst och sen känna sig kränkt och överkörd för att det inte blev som man ville kommer aldrig fungera för varken kvinnor eller män. Och andras respekt är något man gör sig förtjänt av genom att stå upp för sig själv och det man tror på inte något man bara får gratis.

PS! Jag säger inte detta av illvilja eller för att "trycka ner" dig. Jag säger det för att jag tycker det är synd när människor skapar egna "fängelser" åt sig själva och begränsar sig själva och inte utforskar alla möjligheter som faktiskt finns genom att på förhand utgå ifrån att de är offer

Ja absolut måste man få säga ifrån, det tycker jag man alltid ska göra i ett förhållande, det är genom kommunikation man löser problem.

Det jag menar är att eventuella problem inte nödvändigtvis behöver varar mannens fel bara för att kvinnan tycker det. Jag kan dra exempel från mitt eget liv.

Mitt ex, barnens mamma, såg sig själv som projektledare / ansvarstagare. Men det berodde inte på att jag inte gjorde lika mycket som hon utan snarare på att jag inte gjorde det på det sätt hon tyckte och när hon tyckte och när det inte gjordes som hon ville så såg hon till att det blev som hon ville, hon tog på sig en självutnämnd ledarroll som ingen bett henne om. Dessutom var hon en stjärna på att övervärdera sina egna insatser något enormt, allt hon gjorde var värt minst 10 ggr det jag gjorde och allt jag gjorde var bara självklart och knappt värt att notera. 

När vi köpte hus ville hon såklart ha en altan så snabbt som möjligt, och jag satte givetvis igång med det, övervåningen skulle ju oxå göras klart samtidigt, och det var klart att vi skulle ha en fin gräsmatta oxå så lägga ut 3 lass matjord plana ut och så gräs skulle ju oxå göras samtidigt. Under 3 månaders tid gjorde jag inget annat än gick till jobbet kom hem och åt lekte med en stund med sonen och sen satte igång och jobbade med huset tills jag gick och lade mig helt utmattad för det var klart att jag tyckte min fru och mina barn skulle ha ett fint hus att leva i. Men i efterhand fick jag såklart höra vilken slashas jag varit som inte städat, handlat och lagat mat under den tiden....för självklar var ju hennes insatser då så mycket viktigare än mina. Men att få huset färdigbyggt var minsann prioriterat och att det blev gjort var såklart helt och hållet hennes förtjänst.

Hon är duktig på att planera och planerar alltid allt 1 år i förväg, jag är mer en person som tar dagen som den kommer men det betyder inte att jag inte tar tag i saker och det var långt ifrån alltid det var hon som gjorde det, men hon såg det som helt och hållet sin förtjänst eftersom det var hon som planerat det. Att jag sen utförde det var bara en självklarhet knappt värt att notera. Det var snarare när jag inte gjorde på det sätt hon ville som hon gjorde det själv under högljudda protester och pikande över hur hon minsann fick göra allt själv.

Kort sagt, allt skulle göra på hennes villkor annars var det fel och då såg hon till att det blev gjort så som hon ville ha det och tyckte synd om sig själv över det.
Så mao behöver inte den ens bild av problemet alltid spegla verkligheten.

PS! Jag menar inte att det inte är så i just ert fall utan generellt.

Ja absolut måste man få säga ifrån, det tycker jag man alltid ska göra i ett förhållande, det är genom kommunikation man löser problem.

Det jag menar är att eventuella problem inte nödvändigtvis behöver varar mannens fel bara för att kvinnan tycker det. Jag kan dra exempel från mitt eget liv.

Mitt ex, barnens mamma, såg sig själv som projektledare / ansvarstagare. Men det berodde inte på att jag inte gjorde lika mycket som hon utan snarare på att jag inte gjorde det på det sätt hon tyckte och när hon tyckte och när det inte gjordes som hon ville så såg hon till att det blev som hon ville, hon tog på sig en självutnämnd ledarroll som ingen bett henne om. Dessutom var hon en stjärna på att övervärdera sina egna insatser något enormt, allt hon gjorde var värt minst 10 ggr det jag gjorde och allt jag gjorde var bara självklart och knappt värt att notera. 

När vi köpte hus ville hon såklart ha en altan så snabbt som möjligt, och jag satte givetvis igång med det, övervåningen skulle ju oxå göras klart samtidigt, och det var klart att vi skulle ha en fin gräsmatta oxå så lägga ut 3 lass matjord plana ut och så gräs skulle ju oxå göras samtidigt. Under 3 månaders tid gjorde jag inget annat än gick till jobbet kom hem och åt lekte med en stund med sonen och sen satte igång och jobbade med huset tills jag gick och lade mig helt utmattad för det var klart att jag tyckte min fru och mina barn skulle ha ett fint hus att leva i. Men i efterhand fick jag såklart höra vilken slashas jag varit som inte städat, handlat och lagat mat under den tiden....för självklar var ju hennes insatser då så mycket viktigare än mina. Men att få huset färdigbyggt var minsann prioriterat och att det blev gjort var såklart helt och hållet hennes förtjänst.

Hon är duktig på att planera och planerar alltid allt 1 år i förväg, jag är mer en person som tar dagen som den kommer men det betyder inte att jag inte tar tag i saker och det var långt ifrån alltid det var hon som gjorde det, men hon såg det som helt och hållet sin förtjänst eftersom det var hon som planerat det. Att jag sen utförde det var bara en självklarhet knappt värt att notera. Det var snarare när jag inte gjorde på det sätt hon ville som hon gjorde det själv under högljudda protester och pikande över hur hon minsann fick göra allt själv.

Kort sagt, allt skulle göra på hennes villkor annars var det fel och då såg hon till att det blev gjort så som hon ville ha det och tyckte synd om sig själv över det.

Så mao behöver inte den ens bild av problemet alltid spegla verkligheten.

PS! Jag menar inte att det inte är så i just ert fall utan generellt.

Och du snackar om att Jana har en offerkofta i ett annat inlägg?

(nja) Jag tycker du är lite orättvis här. 

Om du tänker efter, så är de flesta unga tjejer väldigt måna om att se attraktiva ut och deras hormoner skriker bara efter att bilda par, ha sex, få barn. Det är instinkt. Sen kommer det lite könskultur och en sträng, gammaldags uppfostran kanske. Då är det inte så lätt att stå upp för sig själv.

Jana är lite bitter. Men hen har kommit till insikt. 

Var du glad för att du kan lyfta fram dig själv och vågar säga din åsikt. Men att säga sin åsikt, betyder inte alltid att man får respekt. 

Och jag tycker du blandar ihop saklighet med känsloargument, du vet bara för att man känner saker oavsett om det beror på hormoner eller vad som  helst så betyder inte det att man kan generalisera om män hur man vill eller skylla sina egna brister/problem/issues (tex hormoner) på andra.

Att inte kunna stå upp för sig själv är en svaghet som inte ska skylla på andra. Det är inte andras fel om du inte kan stå upp för dig själv.

Mina åsikter säger jag oavsett vad andra tycker om dem. Sen är det upp till var och en att själv avgöra vad man tycker om det. Mitt mål i livet är inte att behaga andra eller få dem att respektera mig.

Du verkar snarare ha grava problem med att skilja på saklighet och offerkofta.
Dina uppenbara brister i att förstå enkla begrepp kan jag tyvärr inte hjälpa dig med, det kan nog en psykolog hjälpa dig med betydligt bättre.

Ojdå!
Du kan vara otrevlig helt utan hormonsvängningar! 

Din fru förstår dig inte? Du jobbar och sliter utan att få annat än otack.

Stackars dig.

Och jag tycker du blandar ihop saklighet med känsloargument, du vet bara för att man känner saker oavsett om det beror på hormoner eller vad som  helst så betyder inte det att man kan generalisera om män hur man vill eller skylla sina egna brister/problem/issues (tex hormoner) på andra.

Att inte kunna stå upp för sig själv är en svaghet som inte ska skylla på andra. Det är inte andras fel om du inte kan stå upp för dig själv.

Mina åsikter säger jag oavsett vad andra tycker om dem. Sen är det upp till var och en att själv avgöra vad man tycker om det. Mitt mål i livet är inte att behaga andra eller få dem att respektera mig.

Okej, Du vill ha saklighet.

Hormoner, könsroller och traditioner är faktiskt sakargument, även om du inte vill att de ska vara det. Det är liksom villkor som kvinnor har varit underlagda i årtusender.