Varför uppmanas inte män att vara tacksamma?

Jodå jag har reflekterat och kommit fram till slutsatsen att många kvinnor i Sverige verkar ha en enormt snedvriden bild av sig själva, enorma förutfattade meningar om män som de givetvis håller för sanning, samt enorma behov av att sätta sig själva som mall.

Jag tror inte kvinnor drillas till någonting utan att det är snarare så att ni gärna vill se det så för att rättfärdiga era egna brister/misstag, förutfattade meningar om män och känna er lite bättre än män. 

Du märker inte dina egna tankemönster hos killar för att killar helt enkelt inte är tjejer så vi kommer inte tänka eller bete oss som er.

Visst finns det ilska men den beror nog snarare på att vissa kvinnor hela tiden ska sätta sig själva som mall för hur även män borde vara och hela tiden problematisera allt som har med män att göra. Varför kan ni inte bara fatta och acceptera att vi kanske inte vill vara som er?

Det kan ju vara så att kvinnor har generelt sätt fler saker att vara tacksamma över också i dagens samhälle. Du vet ju inte hur det känns att vara man, precis som jag inte vet hur det känns att vara kvinna. Men visst finns det alltid de som har det värre.

Män har förlorat enormt mycket av sina forna maktpositioner på bara sisådär 50-60 år. Samhället har förändrats och många har inte hängt med, hittar inte sin plats i tillvaron, trodde de skulle kunna vara glidare och kvotera in varann och bara få tjejer och bra jobb och alla möjligheter att förverkliga sig själva. Samhället har samtidigt hårdnat, välfärden sålts ut, de rika blir allt rikare på andras bekostnad, enormt mycket traditionellt manliga jobb har försvunnit, ensamhet har blivit en folksjukdom, kvinnor är bättre tränade på det sociala, mäns traditionella egenskaper anses inte attraktiva längre men de får heller ingen guidning till att börja prata om sina känslor. Vi lever i en mellantid som är svår. Därför blir de arga.

Så tror jag! Sen är det stora skillnader på individnivå såklart! Jag, som är kvinna, är extremt negativ och förbannad nästan jämt, har ett vildsint klasshat och en teknikfientlig inställning och trivs inte i min tid och tycker ofta att det är alla andras fel att jag inte får ha min frihet. Min sambo, som är man, är supersnäll, hjälpsam mot alla, tar hand om alla andra i första hand, har ett ideal att man ska vara god och göra gott och lever upp till det också. Honom är jag snäll mot iaf, så han inte ska knäckas av den här hårda världen!

Wow så otippat att en kvinna kommer fram till att det är män det är fel på och behöver förändras.

Forumens karaktär här beror kanske snarare på följande saker

1) Att kvinnor oftast dömer män betydligt hårdare än kvinnor så när en kvinnan lägger fram ett problem så får hon massor med medhåll och stöttning av medkännande medsystrar medan män får höra att de är dumma i huvudet och får skylla sig själva

2) Att det är mer accepterat att uttrycka sig hårdare mot män än mot kvinnor för män ska ju kunna tåla sånt medan kvinnor ska behandlas varsamt. Samma ord får väldigt olika mening beroende på vilket kön det riktas mot. Är det riktat mot en man så är det dagens sanning, är det riktat mot en kvinna så är det kränkande

3) Att kvinnor anser sig ha ensamrätt på att känna sig kränkta. Om en kvinna känner sig kränkt av ett visst inlägg så är det synd om henne och den som skrev det bannas, om en man känner sig kränkt så är han en lipsill och får höra  kommentarer "buhu, spring hem till mamma" och kommentaren får 10 tummen upp. 

Japp kvinnor och män håller på att drivas åt olika motpoler (könskrig) genom att vissa kvinnor envisas med att anse sig ha ensamrätt på offerrollen, anser sig vara mall för båda könen och problematiserar allt som har med män att göra.

Få män uppskattar att bli klappade på huvudet och samtidigt få höra att de bör hjälpas att bli mer som kvinnor.