Varför uppmanas inte män att vara tacksamma?

Wow så otippat att en kvinna kommer fram till att det är män det är fel på och behöver förändras.

Forumens karaktär här beror kanske snarare på följande saker

1) Att kvinnor oftast dömer män betydligt hårdare än kvinnor så när en kvinnan lägger fram ett problem så får hon massor med medhåll och stöttning av medkännande medsystrar medan män får höra att de är dumma i huvudet och får skylla sig själva

2) Att det är mer accepterat att uttrycka sig hårdare mot män än mot kvinnor för män ska ju kunna tåla sånt medan kvinnor ska behandlas varsamt. Samma ord får väldigt olika mening beroende på vilket kön det riktas mot. Är det riktat mot en man så är det dagens sanning, är det riktat mot en kvinna så är det kränkande

3) Att kvinnor anser sig ha ensamrätt på att känna sig kränkta. Om en kvinna känner sig kränkt av ett visst inlägg så är det synd om henne och den som skrev det bannas, om en man känner sig kränkt så är han en lipsill och får höra  kommentarer "buhu, spring hem till mamma" och kommentaren får 10 tummen upp. 

Japp kvinnor och män håller på att drivas åt olika motpoler (könskrig) genom att vissa kvinnor envisas med att anse sig ha ensamrätt på offerrollen, anser sig vara mall för båda könen och problematiserar allt som har med män att göra.

Tycker snarare att varken män eller kvinnor uppmanas att vara tacksamma. Är kvinnor ens tacksamma över att leva i världens mest jämställda land? Det verkar inte så, frågan ska hela tiden förskjutas framåt, den ska hela tiden dras till sin spets.

1960: Vi har inte lika rättigheter/möjligheter låt oss fixa det (bra).

2020: Vi är inte exakt lika representerade i antal inom de få yrkesgrupper och positioner vi bestämt att vi bryr oss om (riksdagen/teknologi/ingenjör = ett problem, saneringsarbetare, murläggare, betongare = vem bryyyr sig).

Som jag ser det så här båda könen sina egna unika dysfunktionaliteter. Männen har sin aggression, och det finns gott om historiska perioder när männens dysfunktion lett till kaos. Men den period vi nu går igenom är istället en som präglas av kvinnans högsta dysfunktionalitet: Konformism, ytlig men absolut konformism.

Passa in. Gott är inte något man gör, det är något man säger. Sanningen är subjektiv osv. Min moraliska uppfattning avgör vad andra människor borde ha rätt att säga eller ej.

Vi har skapat ett helt samhälle som jagar upp sig i pöblar och våldsamt gestikulerar hur viktig en fråga är för dem. Men frågan är inte till för att lösas, den är enbart ett medel för att signalera sin moraliska överlägsenhet gentemot andra.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska ta emot så många flyktingar som möjligt. För det är vad "goda" människor gör. Sen när de negativa konsekvenserna uppenbarar sig (ökad osäkerhet, splittring, sexualbrott osv). Ja då beskyller man män som grupp och går vidare till nästa fråga.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska kraftanstränga sig för att rädda klimatet. För det är vad "goda" människor gör. Sen när Sverige lägger ner sin kärnkraft och tvingas försörja sin efterfrågan genom att bränna olja. Ja då håller man tyst och går vidare till nästa fråga.

Kan ge fler exempel. Frågorna är inte till för att lösas, de är ett medel för godhetssignalering. Verktyg för att statusmässigt höja sig inom sin grupp. Ingenting åstadkoms medans det mesta slits itu. Det vilar någonting djupt kvinnligt bakom dagens dysfunktion.

Tycker snarare att varken män eller kvinnor uppmanas att vara tacksamma. Är kvinnor ens tacksamma över att leva i världens mest jämställda land? Det verkar inte så, frågan ska hela tiden förskjutas framåt, den ska hela tiden dras till sin spets.

1960: Vi har inte lika rättigheter/möjligheter låt oss fixa det (bra).

2020: Vi är inte exakt lika representerade i antal inom de få yrkesgrupper och positioner vi bestämt att vi bryr oss om (riksdagen/teknologi/ingenjör = ett problem, saneringsarbetare, murläggare, betongare = vem bryyyr sig).

Som jag ser det så här båda könen sina egna unika dysfunktionaliteter. Männen har sin aggression, och det finns gott om historiska perioder när männens dysfunktion lett till kaos. Men den period vi nu går igenom är istället en som präglas av kvinnans högsta dysfunktionalitet: Konformism, ytlig men absolut konformism.

Passa in. Gott är inte något man gör, det är något man säger. Sanningen är subjektiv osv. Min moraliska uppfattning avgör vad andra människor borde ha rätt att säga eller ej.

Vi har skapat ett helt samhälle som jagar upp sig i pöblar och våldsamt gestikulerar hur viktig en fråga är för dem. Men frågan är inte till för att lösas, den är enbart ett medel för att signalera sin moraliska överlägsenhet gentemot andra.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska ta emot så många flyktingar som möjligt. För det är vad "goda" människor gör. Sen när de negativa konsekvenserna uppenbarar sig (ökad osäkerhet, splittring, sexualbrott osv). Ja då beskyller man män som grupp och går vidare till nästa fråga.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska kraftanstränga sig för att rädda klimatet. För det är vad "goda" människor gör. Sen när Sverige lägger ner sin kärnkraft och tvingas försörja sin efterfrågan genom att bränna olja. Ja då håller man tyst och går vidare till nästa fråga.

Kan ge fler exempel. Frågorna är inte till för att lösas, de är ett medel för godhetssignalering. Verktyg för att statusmässigt höja sig inom sin grupp. Ingenting åstadkoms medans det mesta slits itu. Det vilar någonting djupt kvinnligt bakom dagens dysfunktion.

Tycker snarare att varken män eller kvinnor uppmanas att vara tacksamma. Är kvinnor ens tacksamma över att leva i världens mest jämställda land? Det verkar inte så, frågan ska hela tiden förskjutas framåt, den ska hela tiden dras till sin spets.

1960: Vi har inte lika rättigheter/möjligheter låt oss fixa det (bra).

2020: Vi är inte exakt lika representerade i antal inom de få yrkesgrupper och positioner vi bestämt att vi bryr oss om (riksdagen/teknologi/ingenjör = ett problem, saneringsarbetare, murläggare, betongare = vem bryyyr sig).

Som jag ser det så här båda könen sina egna unika dysfunktionaliteter. Männen har sin aggression, och det finns gott om historiska perioder när männens dysfunktion lett till kaos. Men den period vi nu går igenom är istället en som präglas av kvinnans högsta dysfunktionalitet: Konformism, ytlig men absolut konformism.

Passa in. Gott är inte något man gör, det är något man säger. Sanningen är subjektiv osv. Min moraliska uppfattning avgör vad andra människor borde ha rätt att säga eller ej.

Vi har skapat ett helt samhälle som jagar upp sig i pöblar och våldsamt gestikulerar hur viktig en fråga är för dem. Men frågan är inte till för att lösas, den är enbart ett medel för att signalera sin moraliska överlägsenhet gentemot andra.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska ta emot så många flyktingar som möjligt. För det är vad "goda" människor gör. Sen när de negativa konsekvenserna uppenbarar sig (ökad osäkerhet, splittring, sexualbrott osv). Ja då beskyller man män som grupp och går vidare till nästa fråga.

Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska kraftanstränga sig för att rädda klimatet. För det är vad "goda" människor gör. Sen när Sverige lägger ner sin kärnkraft och tvingas försörja sin efterfrågan genom att bränna olja. Ja då håller man tyst och går vidare till nästa fråga.

Kan ge fler exempel. Frågorna är inte till för att lösas, de är ett medel för godhetssignalering. Verktyg för att statusmässigt höja sig inom sin grupp. Ingenting åstadkoms medans det mesta slits itu. Det vilar någonting djupt kvinnligt bakom dagens dysfunktion.

Kan bara svara för migsjälv, men jag är inte tacksam att jag har samma värde som min man och att vi ska ha samma förutsättningar här i livet trots att jag är född med livmoder. Tar jag som en självklarhet.

Är du tacksam att du har rätt att umgås med dina barn och ses som lika mycket förälder som din fru/sambo? Jag hoppas inte det. Jag hoppas du också tar detta som en självklarhet. Och att du heller inte nöjer dig med att ses som 82% förälder till dina barn utan isåfall flyttar fram dina positioner och krigar för din rätt att vara likvärdig förälder så som din kvinna.

Och jag kraftanstränger mig inte för klimatet för att framstå som en god liten ängel och för att sticka i ögonen på män, jag anstränger mig för miljön för att jag har ett ansvar att efterlämna en duglig värld att leva i åt mina barn och andras barn. För det finns faktiskt människor vars liv är betydligt viktigare än mitt. Och den dag du själv kommer till den insikten, att du själv inte är jordens mitt, så kommer du också kämpa för frågor som sträcker sig utanför din egen komfort och säkerhet.