Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Flickor och kvinnor med autism. Med anonyma svar.

    Tis 30 jun 13:56 Läst 0 gånger Totalt 8 svar
    Anonym (sandr­a)
    Visa endast
    Tis 30 jun 13:56

    Jag är intresserad av flickor som fått diagnoser i autismspektrat, och också kvinnor som fått diagnosen i tonåren eller i vuxen ålder. Det tycks vara så att kvinnor generellt får sin diagnos senare eller aldrig, och att kriterierna kanske borde se annorlunda ut. 

    Jag är egentligen intresserad av all information ni kan ge, tex om hur diagnosen märktes på era barn eller er själva, hur ni själva upplevt ert liv, kontakter med psykiatrin, har utredningar gjorts, har utredningarna visat rätt? 

    Jag har sett på ett antal föreläsningar och läst en del och tror att jag själv kanske har en högfungerande autism, vilket i så fall skulle kunna förklara vissa svårigheter jag har, så som ätstörningar som är atypiska och som är mycket bättre idag, svårigheter med sociala kontakter och behålla vänner, jag orkar inte upprätthålla relationer eftersom jag helst vill vara mycket ensam, detta gäller även min familj f.ö. med syskon osv.

    Jag har svårigheter på mitt jobb som är ganska socialt, där jag då i längden inte orkar, eftersom att arbeta 75% tar all min energi, och det krävs då medicinering med cs för att jag ska klara av det i mer än 3 månader. Jag har en adhd-diagnos som jag känner inte riktigt förklarar allt.

    Jag har lätt för att studera och lätt för aktiviteter som har tydliga ramar där jag vet vad som förväntas exakt av mig. Jag är väldigt kunnig inom ganska ovanliga områden som andra uppfattar som nördiga och kan lägga all tid på dessa områden när jag inte behöver arbeta (är sjukskriven just nu)

    Jag är väldigt introvert, jag känner inte att sociala kontakter fungerar automatiserat, jag behöver alltid tänka hur jag ska förhålla mig och hur vara, för att inte uppfattas som konstig.

    Jag har sömnsvårigheter vilket jag alltid haft. Väldigt mycket rädsla för saker sedan jag var liten. Mest saker som involverar sociala kontakter. Jag har även en extrem ljudkänslighet. Det finns säkert mer, men fyller på eftersom.

  • Ons 1 jul 00:24 #1

    Följer denna tråd.

    Jag känner igen mig i allt du beskriver och har också, på senare tid, börjat misstänka att jag har någon form av autism / Aspergers

  • Anonym (sandr­a) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 3 jul 13:46 #2
    Ms Antrop skrev 2020-07-01 00:24:02 följande:

    Följer denna tråd.

    Jag känner igen mig i allt du beskriver och har också, på senare tid, börjat misstänka att jag har någon form av autism / Aspergers


    Varför misstänker du det? 

    Jag svarade i den andra tråden utan anonyma svar nyss, fick mest svar där.
  • Fre 3 jul 21:21 #3

    Svårt att förklara. Ska försöka.

    Har alltid blivit mobbad, t ex.

    Folk har alltid en åsikt om mig och jag känner mig som en udda fågel bland människor.

    Mitt sätt tycks störa andra, men jag förstår inte hur.

    Jag trivs bäst m mig själv och som barn kunde jag sitta i timmar och snöa in mig på att rita, skriva böcker mm.., jag förstod inte andras lek alltid (men försökte spela med så gott det gick) och jag förstod inte mina klasskompisars (mestadels tjejers) sociala ?regler?: att bara leka två, att bara bära kjol och att man skulle vara på ett visst sätt

  • Anonym (sandr­a) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 3 jul 23:46 #4
    Ms Antrop skrev 2020-07-03 21:21:25 följande:

    Svårt att förklara. Ska försöka.

    Har alltid blivit mobbad, t ex.

    Folk har alltid en åsikt om mig och jag känner mig som en udda fågel bland människor.

    Mitt sätt tycks störa andra, men jag förstår inte hur.

    Jag trivs bäst m mig själv och som barn kunde jag sitta i timmar och snöa in mig på att rita, skriva böcker mm.., jag förstod inte andras lek alltid (men försökte spela med så gott det gick) och jag förstod inte mina klasskompisars (mestadels tjejers) sociala ?regler?: att bara leka två, att bara bära kjol och att man skulle vara på ett visst sätt


    Exakt som jag. Kunde själv ha skrivit inlägget. Hela mitt liv har gått ut på att försöka förstå folk, och förstå vad det är jag inte förstår, typ. 

    Har du funderat på utredning?

    Man påbörjade en utredning för aspergers på mig för många år sedan, men samtidigt som adhd-utredning, de avbröt den utredningen för asperger då de tyckte det var adhd som var väldigt framträdande, och att jag skulle behöva medicinera så snabbt som möjligt för det, och sedan eventuellt slutföra aspergerutredningen vid en senare tidpunkt, vilket aldrig skedde.

    En läkare sa till mig att han kunde se en del autistiska drag hos mig, men att jag skulle fundera på om jag hade haft någon nytta av att ha en sådan diagnos.

    Fastnade lite i det han sa, och gick inte vidare.
  • Lör 4 jul 13:57 #5

    Känner igen mig i ditt svar också.

    Man initierade en utredning på mig då jag lidit av så många depressioner.

    Men psykiatrin fungerar så dåligt och jag upplevde ett väldigt dåligt och bristfälligt bemötande så jag valde att inte gå vidare med utredningen.

    Idag har jag en ny depression och ett mycket svagt förtroende för samhället. Helt empatibefriat samhälle...

  • Anonym (sandr­a) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 4 jul 14:40 #6
    Ms Antrop skrev 2020-07-04 13:57:48 följande:

    Känner igen mig i ditt svar också.

    Man initierade en utredning på mig då jag lidit av så många depressioner.

    Men psykiatrin fungerar så dåligt och jag upplevde ett väldigt dåligt och bristfälligt bemötande så jag valde att inte gå vidare med utredningen.

    Idag har jag en ny depression och ett mycket svagt förtroende för samhället. Helt empatibefriat samhälle...


    Jo, känner samma sak inför samhället tyvärr.

    Jobbar till jag blir utbränd, sjukskrivning, försäkringskassan ger avslag efter ett par månader, ska tvingas tillbaka till jobbet innan jag är frisk, måste då medicineras, vilket inte har fungerat då jag får allvarliga bieffekter av många mediciner. Valmöjligheterna känns väldigt få, och jag funderar nog på att ta upp det med utredningen igen, men vet inte om det kan leda till något bättre heller. Jag hoppas ju det.
  • I förrgår 15:56 #7

    Du låter precis som mig. Jag har add och asperger.

    Jag har oerhörda problem med ork. Jag måste ta concerta varje dag för att ens nästan klara plugg eller jobb. Och fortfarande brister det. Får dagar när jag bara inte klarar av det.

    Fick utredning och diagnoser vid 18 års ålder men har gått till psykiatrin sen jag var 9 år.

    Som vuxen klarar jag av socialt liv bättre. Sålänge jag kan välja kretsar av folk får jag lärt vänner och har haft många kärleksrelationer. Är just nu i ett förhållande på snart 2 år.

    Får jag inte välja social situation blir det ofta problem. Jag är ganska faktabaserad och klarar inte att hålla käften när nån säger nåt objektivt felaktigt, speciellt om det också är stötande.

    Har lett till att jag blivit utstött på arbetsplats osv.

    (kallad pk-fitta, kallad besserwisser osv).

    Jag har nördiga specialintressen och svårt att lära mig sånt jag finner ointressant.

    Har också svårt med matte även fast jag gör bra ifrån mig på iq test. Tror kanske dyskalkyli.

    Läser jättesnabbt, stavar bra, grammatiken funkar bra, lärde mig engelska tidigt osv men handskrift är en svaghet. Även fast jag alltid varit konstnärlig haha.

  • Anonym (Atypi­sk)
    Visa endast
    I förrgår 17:07 #8

    Fick diagnosen atypisk autism när jag var 15. Det startades en utredning för att jag blev deprimerad och hade svårt att ta mig till skolan. Har mycket ångest, tror allt grundar sig i svåra trauman genom uppväxten.

    Jag har svårt i nya sociala sammanhang då jag inte kan kallprata och har svårt att öppna mig. Kan skämta och vara ironisk med nya människor, vilket gör att dom inte fattar om jag är seriös eller inte. Har svårt att veta när det fortfarande är för tidigt/opassande att vara oseriös.

    Tycker det är svårt att läsa mellan raderna. Om jag tycker att det verkar som någon är ledsen/besviken/upprörd etc och jag frågar personen om det men den svarar "nä det är bra", så tror jag oftast på det. Just det har blivit fel så många gånger med kompisar!

    I skolan och på jobb har jag uppfattats som lugn och trygg jämt, men är vanligtvis motsatsen inombords.

    Sover antingen för mycket eller för lite, aldrig lagom. Senaste dagarna har jag sovit 16h per natt, nätterna innan ca 2h. Så har det varit så länge jag kan minnas.

    Har väldigt stort behov av att vara ensam. Träffar vänner gärna korta stunder bara, kanske över en kopp kaffe. Klart det blir längre ibland men det gör mig utmattad. Sen vill jag gå hem till mig och katterna och vara för mig själv.

    Behöver rutiner men har oerhört svårt att hålla dom.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll