-
30+, inga barn, kämpar för ett plus
Hallåj!
Jag kommer tillbaka hit lite då och då, och varenda gång hittar jag nya vänner som lyckas bli gravida medan vi bara fortsätter försöka och inget händer.
Jag blir snart 35 år och maken min 39, vi har försökt i snart 3 år utan något som helst resultat, och sökte hjälp första gången för ca 2 år sen. Har ÄNTLIGEN fått göra klart min utredning (efter att ha bytt gyn typ 4 ggr), som visar på att jag har fritt flöde i äggledarna, endometrios och myom (visste jag iofs om sen innan), och att jag är allmänt frisk. Gubben har liiiite ont om simmare, och de är en aning missbildade, men vi hamnar numera ändå inom "normal"-kategorin båda två.
Nog för att det är kul med kompisar i alla åldrar, men det är rätt jobbigt att omges av kvinnor som är minst 10 år yngre än mig och dessutom blir gravida hyfsat fort, eller såna som redan har barn. Förstår helt att det är en kamp att kämpa för syskon, men det ÄR inte samma sak som att inte ha några barn alls.
Så finns det några som mig där ute, så hör gärna av er, jag har precis passerat ägglossning mha Letrozol för 4e gången, och mår inte sådär jättebra emotionellt (eller fysiskt). Lite systerskap hade gjort gott tror jag.
-
Svar på tråden 30+, inga barn, kämpar för ett plus
-
Inte än, vi står inför insemination till hösten om inget hänt då.Anonym (R) skrev 2020-07-01 19:01:26 följande:
Har ni planerat ivf?
Är superkänslig för alla typer av hormonell behandling, så med endometriosen är det inte säkert vi kan göra IVF om det kommer till det, men vi får se helt enkelt!
Hur är det för dig? -
Men din stackare, inte lite att gå igenom. :( Hur har de mätt äggreserven på dig? För om det är AMH så kan jag iaf komma med lite pepp om att det måttet är hur väl äggstockarna svarar på hormonell stimulering, inte hur många ägg som faktiskt finns där.Primulina skrev 2020-07-01 22:09:19 följande:
Vi är i en liknande sitta. Har försökt i ungefär 2,5 år min mens var borta i 2 år men nu är den tillbaka igen. Vi har gjort utredning för 1,5 år sen vilket visade dålig äggreserv. Så det är ivf som gäller men för det behöver jag gå ner i vikt. Sen ledde hela resan till depression som man också måste ha kontroll på för att få hjälp. Nu börja jag få kontroll på depressionen men vikten är ett pågående projekt.
Mina vänner är som tur va i olika livsskeden så där får man va vem man är. Jobbet har dock haft babyboom så där är det tyngre. För mig är Corona en gåva som gör att jag kan fokusera på annat och slippa bäbisnack på fikat.
Jag har fått hjälp av kurator och har börjat bli tillfreds med vårat problem. Det är fortfarande en en stor sorg i mig men jag fokuserar på annat så får man se vad som händer. Jag fyller 35 nästa år och velar mellan paniken att bli gammal och känslan av att fira skiten ur den. Har aldrig förut haft åldernoja men 35 är ett jobbigt steg.
Och responsen kan man i de flesta fall få upp genom livsstilsförändringar (typ om man har nån näringsbrist eller stressar mycket). Har lärt mig att kolla upp allt själv i efterhand när jag fått info från vården, och det genom deras egna faktasidor mm.
Skönt att du slipper bebispratet just nu, får passa på att fokusera på sånt som gör dig glad, och att må bättre. Själv tar jag bort folk från sociala medier lite titt som tätt eftersom det gnälls om deras barn och graviditeter till höger och vänster.
Då är vi jämngamla typ. :) Har också lite åldersnoja om jag tänker efter ibland, men sen har jag en tendens att försöka ifrågasätta mig själv när det gäller sånt och 35 är ingen ålder ju. Vi är naturligt fertila ett bra tag till de flesta av oss, och livet i övrigt tenderar ju att bli bättre ju äldre man är, bara man väljer rätt synvinkel.
-
Ja, då är det kanske inte jättekonstigt om äggstockarna inte svarade så väl. Ingen mens innebär ju ingen ägglossning. Blir så himla frustrerad när vården är så snabb och otrevlig (och i många fall okunnig), det finns nämligen förbaskat jäkla mycket man kan göra själv för att cykeln ska rätta till sig och komma igång igen.Primulina skrev 2020-07-02 20:42:21 följande:Vi är i ganska samma sitta hör jag. Jo det är lågt AMH 0,4 men det var under tiden jag inte hade haft mens på 2 år så tänker ändå att jag kanske har starta om igen. Jag är dock utdömd på min utredning och de va beredda att försöka 1 ivf försök men vill förbereda mig på äggdonation och det var 1 år sen nu. Så mina chanser är inte så stora men jag försöker leva på hoppet, för man vet inte vad som kommer att hända. Kanske börjar jag funka normalt nu med en jämn menscykel. Det är bara att vänta.
Men det är lättare att leva med mens än utan. Jag har haft alla gravidsymtom som finns plus massa annat som jobbigt dreglande. Jag blockar alla bäbisar barn funkar dock att se på fortfarande. Med bäbisar är det som att man måste titta och undra hur det skulle va vilket jag mår bäst av att slippa.
Min övervikt ligger också mycket i psyket vilket jag jobbar med nu. Så mår mycket bättre men när man grottar i gamla beteenden, tröstkänslor mm så är det lätt att snubbla men jag tror att lösningen finns där och blir bättre snart. Så jag tar den långa hållbara resan för att panikbant löser bara ut ångest och depression.
Jag har också gått på letrozol så vet hur den medicinen kan sätta sig på hjärnan. Hoppas du mår bättre snart och att du får det du längtar efter. Hur många där är det och vänta?
Om du idag har regelbunden mens så har du även regelbunden ägglossning, och då är det till att försöka få den så himla bra som det bara går, vilket man oftast kan göra med lite lätta om än besvärliga livsstilsförändringar.
Du har verkligen helt rätt tänk låter det som, att du vill ta den längre resan och faktiskt bli bättre på djupet. Alltså det blir liksom inte smartare än så, för de som bara slänger plåster på och tvingar kroppen genom IVF när de inte mår bra, hur orkar de sen med en bebis när den väl kommer med det enorma de kräver? Man måste må bra för att orka vara mamma liksom. Känner bara att jag vill ge dig en bamsekram, känner igen mig så himla mycket. Har själv gjort en enorm psykologisk resa för att hantera gammalt skit, och även lite nuvarande skit, och det är allt annat än lätt. Har du hjälp av någon att bearbeta allt?
Idag är jag på ÄL+5, har 8 dagar kvar tills mensen förhoppningsvis inte kommer. ;) Har dock haft mer fysiska symptom från letrozolen den här gången, men nu tog jag bara 1 tablett om dagen istället för 2 som sist. Då fick jag både självmordstankar och sprucken cysta.. -
-
-
-
-
-
-
-
-
