Hur komma över en narcissist?

Hänger upp mig lite på din diagnos av denne person.

Låter mer som att han är rädd att släppa in dig och kanske inte känner sig säker på dina eller sina känslor. Skyller på dig för att slippa visa sig sårbar och visar upp nån sorts machostil.

Går det inte att prata ut och lägga korten på bordet eller förstör det spänningen?

Puffar

För drygt 1,5 år sen träffade jag en kille jag i nuläget är väldigt säker på är Batavias. Läser man kriterierna så stämmer han på pricken. Själv är jag nog mer åt hsphållet. Empatisk, grubblare med för många känslor nästan alltid redo att ställa upp för/hjälpa någon. 

Varningsklockorna ringde från första stund, nåt stämde inte med denne kille. Han slingrade sig liksom fast ändå, jag hade inte så mycket möjlighet att ta mig undan om jag inte ville vara brutalt otrevlig. 

Han sökte kontakt jämt, hur kort jag än försökte vara så nästlades jag in i vad han nu ville. Pratade med honom dygnet runt, fikade, pratade om allt, han skulle köra mig hem och hit och dit. Jag började ofrivilligt få känslor men insåg att detta går inte. Vilket jag sa till honom på ett så snällt sätt som möjligt.

Han började med att sluta hälsa, låtsas som jag inte fanns alls. När vi sedan pratade vände han allt, det var jag som varit på, var kär, han som behöver backa från mig osv. Så var det ju inte men det har början till att jag varken visste ut eller in. Vad jag sagt, kände eller tyckte, han vred om allt. 

Försökte vara vänner nån gång men det gick inte för inget gick att reda ut, bara mer mindgames. Han vägrade svara utan la allt på mig. Sågs en gång till, han skyndade iväg, kom när min hand och ryckte tillbaka den. 

Några månader efter så pratade han på som att inget hänt. Där insåg jag hur han styrde mitt mående, livet utan honom var pest, bekräftade han mig var jag någon och alltså ?fanns?.

Efter detta försökte jag ta kontakt ett par gånger, han svarade förvisso men mer i ?trycka ner? stilen. Slutade skriva. Hördes ett halvår senare, han var som innan, flirtig och charmig tills jag skämtade tillbaka med samma mynt. Då fick han mig att skämmas... och försvann. Hörde av sig efter ytterligare några månader på snapchat... skrev lite sen försvann han... för att höra av sig igen... och sedan försvinna. Lite nedsättande... försökte få fre till att jag alltid kollade in honom när jag gått förbi bla. Jag vet tydligt att jag tittar ner. Försvann igen...

Ibland kan jag perioder tänka bort honom men det dippar, för mycket... kan känna mig värdelös för att han inte ser mig, för att jag aldrig dög. För att han inte pratar med mig... som en drog att få hans bekräftelse på att jag är okej. Hur han bemöter mig sätter även värdet på mig själv. Och det är sjukt, riktigt sjukt. Jag vet ju det, jag har bättre perioder där jag kan se vad jag gått igenom och vem han är. Sen dippar det, som en missbrukare behöver sin drog, en väntan på att han bekräftar att jag har ett värde. 

Försökt söka hjälp men är som de inte förstår.

Någon som har råd eller gått igenom samma sak... kommentarer som ?släpp bara och gå vidare? funkar liksom inte... ingen hade hellre än jag önskat att det kunde ske. Det kan gå många månader där jag känner mig stark, sen dippar det och allt runt mig försvinner tom jag själv.

Oavsett vilken diagnos han ev. har så är det ett faktum att han får dig att må dåligt. Han har lyckats komma dig in på skinnet, och har makten att såra dig i ditt innersta.Därför behöver du sluta ha kontakt med honom helt och hållet. Du behöver få tid att läka på egen hand och börja bygga upp dig själv och träffa andra bra personligheter som kan lyfta dig. Blockera honom på alla sociala medier. Undvik kontakt. Förbjud dig själv att gå in och kika vad han gör, eller ens tänka på honom. Om tankar om honom kommer så låt de bara passera förbi, och uttala meningen: "Han är ett avslutat kapitel".Jag tror att han har hittat en svaghet hos dig som han kan utnyttja tillfullo. Du kan hjälpa dig själv att täppa till den svagheten genom att gå i terapi eller på egen hand söka i ditt förflutna efter  orsaken till ditt bekräftelsebehov och bearbeta det. Om du lyckas med det kan du vända situationen till något gott eftersom du i framtiden kommer vara mindre sårbar för personer som försöker utnyttja dina behov till sina egna syften.Du hade redan försökt söka hjälp. Försök igen. När du hittar rätt terapeut kommer hen att förstå precis vad du menar och du kommer att kunna bearbeta och gå från terapin som en annan människa.

"Puffar", är ett uttryck som används för att göra tråden aktuell och en önskan att få mer respons.

Det klart att det känns jobbigt att vara offer för en psykopat/narcissist men många av dessa är oerhört skickliga på att dupera människor. Deras avsaknad av äkta empati för andra människor gör att de kan ägna full kraft åt att manipulera andras känslor och få dem att följa deras minsta vink i sina egna egoistiska syften. Det är därför inget att skämmas över att man blivit duperad av en sådan person. Det kan hända vem som helst, även om det blir lättare för dem om de hittar en person med obearbetade händelser som de kan använda sig av för att få personen ur balans och sedan t.ex. växla mellan ömhet och avståndstagande. 

Det är bara att fly som gäller.

Har gått genom samma sak säger bara klipp alla band domfattar inte att dom är manipulerar, är sjuka.

Vet att det är tufft men stå på dej

Jag är ju lite allergisk mot psykodynamiska terapeuter, så jag skulle rekommendera KBT.

Det handlar ju om att vara envis och vänta tills du träffar den rätta terapeuten. Och om det inte känns bra, så ta upp det i terapin och då kommer terapeuten att se om du kan byta. De flesta terapeuter har förståelse för att det inte funkar med dem, det handlar lite om personkemi också, så var inte rädd att ta upp det.

Jag tror att alla KBT-terapeuter är vana vid och skickliga på att behandla den här typen av problem, men om du inte upplever att personkemin är rätt så behöver du byta av den anledningen.

Jag tror att du känner dig tom för att du träffat en psykopat och behöver landa. Han har kanske också väckt ett sug inom dig för bekräftelse, rört om i det sår du redan hade innan, och nu värker det. Eftersom det har gått så lång tid och du inte har kunnat läka på egen hand, verkar det som att du behöver professionell hjälp till det.

Bra att du har flytt. Fortsätt håll dig ifrån honom så mycket du kan. Men försök att fly honom i dina tankar också. Du kan välja vad du ska tänka, även om du inte kan välja vad du ska känna. Men väljer du att tänka positiva tankar kommer dina känslor också bli mer positiva. Säg emot dina tankar när du får en automatisk tanke om att du är så dålig som han påstod. Tänk t.ex. att om du vore så dålig så skulle du inte ha vänner som älskade dig och att allt annat han har sagt har visat sig falskt, så varför skulle detta inte vara det. Fråga dina vänner om vilka styrkor du har, och tro på deras svar. Svep in dig i en positiv filt och skapa dig en liten positiv borg som bara du har tillgång till, och där du bestämmer att allt som sägs där är positivt och konstruktivt. Dina negativa tvivel får du hänvisa till garderoben ändå till dess att det finns någon annan än lögnare som uttalar dem.

Sen så tror jag inte att han lever lycklig - där har du faktiskt fel. Narcissister och psykopater är extremt tomma inuti. De har inte ett fungerande känsloliv och det är delvis därför de behöver infiltrera sig in i andra människors känsloliv och njuta när de plågar dem. De kan inte känna äkta kärlek, lycka och tillfredsställdhet. Jag skulle tycka väldigt synd om dem, om de inte utsatte andra människor för sådan tortyr. Så nej, han lever inte lycklig. Var glad att du lyckades komma undan honom istället.

 

 

Du kanske behöver vara tydlig med att du vill hitta orsaken till ditt bekräftelsebehov och därmed samtidigt orsaken till ditt sug tillbaka till din destruktiva relation. Men jag tycker det var ett klumpigt uttalande av din terapeut. Det ligger inte dennes roll att säga åt dig vad du ska göra, utan snarare att få dig att komma fram till det själv. Dessutom så var det att trivialisera ditt problem.

Jag vet inte i vilket sammanhang ditt ex sade "ytligt snack", men jag gissar att han ljög om det i efterhand för att medvetet såra dig. Han var nog fullt medveten om att er konversation var djupare än så, men han svängde sig säkert med termen "ytligt snack" för att låtsats som om er relation inte var så viktig för honom, som den i verkligheten var. Detta för att det passade honom att få dig (och sig själv) att tro att han tyckte så i det sammanhanget. I ett annat sammanhang skulle han säkert skryta om att han hade djupa konversationer som berörde er i själen. Allt är anpassningsbart till den situation som föreligger, och vad han för tillfället kan få ut av att tolka situationen på ett visst sätt.

Varför vägrar han att prata med dig? Tja, kanske för att han upptäckte att du såg igenom hans manipulationer. Han hade antagligen känslor för dig och när du sade att ni inte kunde vara tillsammans behövde han konstruera ett försvar. Försvaret blev att låtsats som att hans känslor inte varit så djupa som de i själva verket var och därför blev det viktigt att vända sig bort från dig. I hans värld är det inte möjligt att någon kan välja bort honom, så därför var det absolut nödvändigt att han måste välja bort dig. Och det har han ju lyckas med. Nu är det ju han som väljer bort dig och inte tvärtom, du vill ju ha honom tillbaka. Trots att det från början var du som valde bort honom!

Jag har ju diskuterat i några inlägg med dig, och jag har inte sett någon velighet. Du har varit väldigt tydlig i din berättelse och gett en klar och relevant bild av händelseförloppet och dina problem. En velig person skulle inte klara av det. Finns det någon som förtjänar en läxa genom att bli ignorerad? Det är ju silent treatment, det är ju ett väldigt barnsligt sätt att försöka hämnas på någon med. Sådant som mycket omogna människor sysslar med. Ta inte hans ord på allvar. Försök att avprogrammera dig genom att resonera lite kring hans stolliga påståenden.

Vad är det för djupa samtalsämnen som du saknar hos dina vänner som du tyckte att du fick av honom? Vad är det mer specifikt som du saknar hos honom? 

Jag har en teori att ens känslor blir väldigt mycket starkare när man ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan. Psykopater utnyttjar ofta den effekten genom att låta sitt offers känslor pendla från den största lycka till den djupaste olycka. Det kan också hända i andra typer av relationer även om dessa tillstånd inte frambringas med en medveten strategi.

Jag misstänker att de här "djupa känslorna" du upplevde så starkt som fanns mellan er, och även dina stora kärlekskänslor för honom härstammade från hans sätt att ömsom förskjuta dig och sedan ta dig till sig. I en vanlig och sund relation (som med dina vänner) kommer du inte att uppleva samma passionerade känslor, eftersom i en sund relation har man en stabilitet och slängs inte fram och tillbaka mellan ytterligheter. Däremot kan man i den stabila relationen hitta egenskaper som tillit, trygghet, långsiktig hållbarhet, möjlighet att utvecklas, möjlighet att fokusera på annat än på känslorna, etc. D.v.s. i den mindre passionerade men stabila relationen kan man leva ett sunt, hållbart och kärleksfullt liv. 

Vilket av dessa sätt att leva vill du välja?

Jag tänkte också på det här att du beskrev din relation som en drog, som du inte kunde slita dig loss ifrån.

Jag tänker att på sätt och vis så var det faktiskt en drog inblandad. När du kastades fram och tillbaka i känslokarusellen så orsakade förstås det passion som jag nämnde innan, men också adrenalin i din kropp. Adrenalin är ju som värsta knarket.

Så ja, er relation gjorde att drogen adrenalin snurrade omkring i din kropp hela tiden. Men nu, när berg och dalbanan har slutat gå, är du tom och känner dig hängig och har abstinens.

Det är inte undra på, egentligen.