han hjälper inte till hemma
Alltså..vi har 3 barn mellan 2-5 år . Jag blev av med jobbet när jag var gravid med minstingen, och även föräldradagar tog slut. Jag är alltså ... hemmafru? Arbetslös? Vet inte.. han jobbar vardagar 7-17 men det är sällsynt att han är hemma före 19 - antingen stannar han på vägen hem hos sin bror eller är kvar lite längre på jobbet på egen vilja eller vet ju fan... sen när han är väl hemma då är han helt slut , och även om han tar ansvaret för läggningen är han så otålig mot barnen att jag hellre tar över än att låta de ha det så ...
Vi har alltså gemensamt? ekonomi... fast jag har ingen inkomst alls.. men nää jag kan ändå inte spendera pengar på vad jag vill , det följs alltid med en such och ifrågeställning om det var verkligen så viktigt? Men han har just köpt en massa dyra grejer för flera tusen utan att snacka med mig ... o vad ska jag säga då? De var ju pengar som han jobbade för... men hemma har han middagen färdigt på bordet när han kommer hem, han ropar på mig när han hittar inte sin favorit tröja och även när vi kom överens om en ledig kväll för mig kan han knacka på och fråga vad blir det för middag. Visst tar han en sväng mot affären före jobbet om mjölken är slut, men mer än så är meningslöst att förväntas.
Idag var jag jätte arg. Han slutade på jobbet vid 14 tiden. Jag med barnen var hos gammelmormor att hälsa på. Köket såg ut som en bombnedslag. Och han lovade att ta hand om det. Vi kom hem vid 19 tiden och köket var precis som jag lämnade. Jag tänkte fan det är inte något jävla hotel där han kan få allt servade mot betalning. Men fan han betalar ju för det på hans, det är ju han som försörjer oss..
häromdagen snackade jag med en vännina som är nog minst lika trött på sitt man .. o hon sa så här : men det blir inte bättre av att skiljas. Då får man fortfarande dra hela lasten själv precis som nu OCH ansvara för ekonomin också.. och jag måste faktiskt hålla med lite. Visst tycker jag att det vore lättare ensam. Det funkade så bra när han var på tjänsteresa i en hel månad. Men jag visste att allt här hemma är mitt ansvar, och har inte räknad med hjälp från någon, jag klarade oss och det kändes bra. Jag var stolt på mig själv varje kväll att jag fick ihop det så duktigt . Men nu slutar det varje kväll med att jag är sur för att jag räknade med hans hjälp och jag känner mig lurad. Fast då kommer in dem där lite detaljen med ekonomin: att när han var på tjänsteresa behövde jag inte bry mig om pengar..en om jag lämnar då blir det annorlunda.
O på andra sidan är jag fortfarande kär i honom, men det är svårt att älska en som man är sur på - vilket jag är ständigt eftersom jag känner mig lurad hel tiden.
Barnen borde inte heller gå igenom en skilsmässa i onödan .. de har ändå en nästan obefintligt relation med deras far (han är mer nyfiken på sitt bror än på sina barn känns det som) ... kan de inte få leva vidare i lugn o ro om de nu hur som helst måste nöja sig med en trött mamma?
Jag känner mig ofta som en fågel inlåst i en bur, hans prinsessa inlåst i hans slott. Ofta har jag känslan att jag har inget ett eget liv, jag är bara en del av hans liv.
Ja och den bästa i den hela att han tar bilen varje dag till jobbet... ibland vore det så skönt att bara komma iväg hemifrån , hälsa på mina föräldrar eller någon vän .. men som sagt han kommer först efter 19 tiden o har bilen med sig. Åka buss orkar jag (vågar inte prova) med tre så små .
