Min sambo o fyraåriga son misshandlar och mobbar mig

Hej! Nog vet jag vad jag borde göra, vilka utvägar jag har att välja bland men ändå finns styrkan och kraften inte riktigt där. Jag är så trött att ständigt vara ledsen och känna mig så lite värd för jag ligger sömnlös om nätterna och googlar metoder för att begå självmord, det är ju inte det jag vill. Jag vill ju kunna vara den sprudlande energiknippe jag än gång var. Det har pågått dålänge nu och det blir bara värre o värre. Att ständigt bli nekad att vara med, inte få vara med o delaktig med sonen och hans uppfostran, när sonen o sambon mottar en i dörren och säger gå härifrån vi vill inte ha dig här. Vad som än händer här hemma är det alltid mitt fel det säger både mannen o sonen. Sonen slår mig och nyper mig och båda säger att det är mitt eget fel. Min sambo har också slagit mig, tagit strypgrepp om min hals och puttat ner mig på golvet. Men mest är det denna psykiska misshandel o mobbning som jag upplever är värst. Mannen o sonen är också han redan enormt manipulativ och lyckas ständigt få sin pappa på sin sida. Ramlar han, säger han till sin pappa att jag slog honom vilket resulterar i att jag blir antingen slagen eller utfryst, ingen pratar med mig på flera dagar.

Mannen o sonen är all vaken tid tillsammans och jag har försökt om o om igen att uttrycka att jag behöver o vill vara med men blir nekad varje gång. Att jag också behöver egentid med sone för den är obefintlig trots vi bor under samma tak. Att jag behöver egentid med bara min sambo också men det skrattar han mest bort o säger att vi är ju tillsammans hela tiden

Vilket inte är ett dugg sant. Jag känner mig som jordens största misslyckade människa, totalt värdelös, känner mig oerhört ensam o ledsen. Jag gråter majoriteten av alla dagar och mår så dåligt av allt som händer här hemma att jag snart inte ser annan lösning än att avsluta mitt liv.

Vi sover inte tillsammans sambo o jag utan han sover med barnet. Sambo lyssnar inte eller frågar inte mig inte alls innan han bestämmer något. Vi har ingen fysisk närvaro alls tillsammans längre o han uttrycker att det räcker med den hsn får av sonen och jag blir så ledsen, varför ska jag ens vara kvar här mer? Jag längtar efter kärlek o närhet igen o någon som ser mug och verkar vara intresserad av att höra mig o finna mig intressant men känner mig hemsk när jag tänker att det kanske inte vore så fel att träffa någon annan. Är helt emot otrohet annars. Jag lider känner jag med stark ångest o frustration. Jag vet snart inte o jag tycker om någon av dem längre, inte ens mitt barn. Men när pappa väl är borta på något o sonen o jag är själva är sonrn väldigt fin o helt annorlunda. Jag är så förvirrad, därför blir nog inlägget en aning rörigt. Det är så mycket som händer här och jag vet inte vad jag ska göra. Behöver skriva av mig med någon som inte känner mig o som kan se situationen i ett objektivt perspektiv. Vore tacksam om någon vill läsa o vill du ge råd eller dela egna erfarenheter eller bara ha åsikter är det fritt fram.