jag är så svartsjuk..
Jag är tillsammans med en kille sen ungefär 2 år tillbaka, och redan innan vi började träffas så var jag egentligen ganska medveten om att han följde mycket fitness tjejer på instagram och youtube, och att han hade två tjejer på gymmet som han tycker är skit snygga osv, fine. Men när vi börja träffas och träna ihop så kände jag att han jämförde mig, tillexempel genom att säga till mig om dom tjejerna på gymmet att tränar du si och så kommer du se ut sådär.
Ville gärna visa mig filmer och sånt från instagram hur hans fitnesstjejer gjorde sina övningar osv. Egentligen säkert för att hjälpa mig, och jag blev lite ledsen varje gång men försökte skaka av mig detta, men sen ungefär ett år tillbaka har detta börjat växa inom mig till en fruktansvärd ångest.
Jag är egentligen ingen svartsjuk person, och har inte haft dessa problem i tidigare förhållanden, men och andra sidan har inga av mina tidigare killar jämfört mig med någon. Utan varit duktiga på att ge komplimanger och få mig att känna mig säker och trygg (ja nu kanske jag också jämför haha men..)
Men jag vet att den här ångesten triggas av detta, och jag antar att det är svartsjuka. När dom här två tjejerna tränar på gymmet samtidigt som oss så vill jag bara därifrån, får ångest av att se han titta på dom.
När jag är hemma och tar det lugnt och råkar trilla över något fitness-aktigt så börjar min hjärna direkt spinna på och jag får sådan ångest.
Jag hatar mig själv för detta och vill verkligen inte känna såhär, jag vill att min pojkvän ska kunna kolla på andra tjejer och att jag ändå ska känna mig ohotad. Jag vill inte få upp dessa tankar, men ju mer jag försöker bearbeta det, ju värre blir det.
Sen ungefär mars i år har det varit hemskt. Så hemskt att jag fick erkänna det för honom, och jag skämdes så mycket. Han erbjöd sig att avfölja alla dessa profiler men samtidigt kände jag att jag vill inte vara den typen av flickvän som bestämmer vad han ska göra och inte.
Jag bara vet att jag aldrig kommer få den typen av kropp jag vet han gillar. Jag känner mig otillräcklig och för ful. Känns som jag kommer vara lätt att byta bort för honom. Samtidigt som han kämpar och pushar på för att vi ska bo ihop osv. Så jag vet ju att han älskar mig och vill va med mig, men min hjärna dummar sig.
Någon som varit i samma sits, som har förslag på hur jag ska tänka, göra?
För jag orkar inte må såhär mer, och jag orkar inte utsätta honom för min nedstämdhet mer heller