Erfarenhet från man som inte vill ha barn men ändå får barn

Men alltså, om han inte är redo eller intresserad av att skaffa barn är det ju en ruskigt dålig idé att skaffa barn med honom? Respektera istället att han inte vill.

Om du absolut vill ha barn bör ni kanske gå isär då ni har så olika mål i livet.

Nejnej, jag tänker inte skaffa barn med honom om han inte vill, han vet idag inte. Jag har heller inte bråttom utan snarare det att inte veta om det finns i vår framtid.

Jag bara undrar om någon annan här varit osäker, skaffat barn trots att de inte känner samma längtan som jah, kanske samma rädsla som min sambo känner, för att sen känna annat när barnet är fött?

Jag (kvinna) kände så innan, men beslöt ändå att skaffa barn. Det ÄR mycket svårare med egentid efter barn. Visst är det ett mirakel att få barn, men det är naivt att tro att livet inte blir helt annorlunda, att ens egna önskemål inte hamnar långt ner på prioriteringslistan.

Inte bara handlar det om att passa barnet, utan man ska laga näringsrik mat flera gånger om dagen, hushållsarbete inklusive disk, tvätt och städ ökar. Friheten minskar, tex kan jag inte äta godis på en tisdag om jag blir sugen, för då ser barnen det och vill ha, och frågar en kompis om jag vill ut måste jag veta minst en vecka innan för att synka med makens och barnens aktiviteter.

Jag och min man ger varandra egentid, men det är ju inte samma som att ha all tid man inte jobbar som fritid. Just nu längtar jag efter att bara ge mig ut på spontan långvandring med tält i ett par dagar som jag kunde göra innan barnen, men det passar inte in i ungarnas aktivitetsschema, så det får vara.

Jag älskar mina barn, men man måste verkligen, verkligen vilja ha barn för att uppskatta det.

Rent krasst har han ju rätt, och är mogen nog att inse verkligheten. De flesta får ju en chock när man inser vad det verkligen innebär att för all framtid sätta någon annan först, det är en enorm omställning. Tror inte den känslan kommer vara mindre stark hos honom, snarare tvärtom. Jag ångrar inte mina barn för fem öre och vill ha fler, men nej, inget av det livet man hade innan finns kvar. Det är sanningen.

Låter som typiska fördomar och klyschor han kommer med istället för att tänka efter själv.

Självklart äter familjer med barn på restaurang, åker på charter och badar på äventyrsbad, går på hockey, köper ny sportbil och bygger hus. Det är väl ganska givet.

Beror lite på vad man menar med intresse, resor och restauranger

Är man van med lyxiga och dyra stjärnkrogar där man äter på minst 2 timmar per besök och där barn knappt är välkommen är det ju givet att såna besök hädanefter måste planeras in med barnvakt.

Har han ett intresse som han ägnar sig åt 7 dagar i veckan och många timmar så då lär han bli varse om att det kan han inte längre ägna sig åt.

Om resor innebär äventyrsresor typ bergsklättring, kjakhajkar, dyka bland hajar etc så nej det kommer inte att funka.

Är han däremot en vanlig svennebanan som går på krogen ett par gånger i månaden, käkar ute nån gång varannan månad och sticker på bilmässa i Tyskland en gång om året och charter till Grekland vartannat år så är det inga problem med ett barn.

Barn är anpassningsbara och kan följa med på det mesta. Det finns ju trots allt en del familjer som seglar jorden runt och många studenter får barn medan de pluggar långa och jobbiga utbildningar.

Min man och jag bokade bord på en finare restaurang 7 timmar efter förlossningen och vår bebis låg och sov i babyskyddet nedanför bordet. På hennes 1-års dag vandrade vi upp till Kebenekajse med henne i bärstol på våra ryggar. Hur mysigt som helst. Min man är träningsnörd och har många gånger gjort en Svensk klassiker med bland annat Vasaloppet och det har fungerat bra fast vi har flera barn numera.

Jag var inställd på att inte skaffa barn men så träffade jag förstås en kvinna som var väldigt barnkär. Så jag ändrade mig gradvis, lät tanken på barn sjunka in och när det väl blev dags kändes det naturligt och rätt. Jag var inställd på att livet skulle förändras totalt när barnet kom, men så blev det inte. Vi kunde göra mycket av det vi gjort tidigare, barnet tog vi med i vagnen eller barnstolen. Vi såg till att vi fick egentid också. Sen beror det på vad man har för intressen, Äventyrshobbies, spontana resor eller sånt som kräver att man är iväg i dagar blir svårare. Men det handlar mycket om planering och organisation. Tillgång på barnvakt är guld värt.

Orsaken till att jag inte ville ha barn berodde inte på bundenheten utan på att jag vet med mig att jag inte är bra med barn, känner mig osäker och tafatt. Nu vet jag inte om det är så med din kille, men om det är så är det viktigt att du visar dig redo att ta största ansvaret och inte kräver exakt 50/50. Han får ta mer av annat. Om inte är det bättre att du avstår barn eller byter man.

Det beror också helt på vilket eller vilka barn man välsignas med. Min man funderade mycket på hur han skulle bli som pappa, och hur det skulle bli om vi fick ett barn med större behov än genomsnittet. Jag hade velat ha barn länge när han till sist sa att han kunde tänka sig att försöka få barn. Det blev inte alls som vi tänkte eller hoppades på. Först hade vi svårt att få barn, och fick genomgå flera IVF-behandlingar. Vi förlorade vårt första barn i magen en vecka innan beräknade födelsedatumet, ett oerhört trauma. Vid nästa behandling blev jag gravid med tvillingar, som nu är åtta år. Ett av våra barn har flera diagnoser som kräver mycket av oss som föräldrar, och agerar ut mycket. Barnet går i särskolan, och behöver hjälp och stöd med det mesta, kommunicerar inte med tal, slåss ofta, har adhd mm. Vi älskar våra barn, men vårt liv är totalt förändrat. Vi har knappt egentid alls, och får till exempel just nu sova i skift eftersom vårt ena barn vaknar senast fem på morgonen, och det andra somnar sent på kvällen. Det här går i vågor, och det kommer nog snart att bli bättre igen, men periodvis tror jag att både min man och jag tänker att om vi hade vetat detta innan kanske vi skulle ha avstått från att bli föräldrar. (Det betyder inte att jag önskar bort mina barn.) Samtidigt har vi lärt oss oerhört mycket, om oss själva (inte bara positiva sidor) och varandra (samma där), om livet och döden, om människovärde, om stöd i samhället, både befintligt och obefintligt, som jag tror har gjort mitt liv rikare (när jag bara får tid och ork att reflektera).

Vi älskar alla våra barn, men det är tufft. Extra tufft för min man som tvekade inför föräldraskapet just pga detta.

Men även vi går på restaurang ibland, och vi har rest på flera resor med barnen. Innan corona satte stopp för avlastning från farföräldrarna kunde jag även ägna mig åt mitt intresse nu och då.

Det kan vara bra att fundera på hur det skulle bli för er om ni får barn som avviker från normen.

Det är är nog inte alls det positiva exempel du hoppades på, men jag tror att det är viktigt att ta med risken att hamna i vår sits i beräkningen.

Nja, restaurangbesök, charter och hockey är absolut inte samma sak med småbarn.

Nej inte samma sak men barn är inget hinder för detta.

Jag ville att inte ha barn men jag ville (och vill) dela livet med min man och det var viktigt för honom att få barn. Jag var van att ägna mycket tid på mina intressen och var inte barnkär alls. Eftersom jag inte ville att min man skulle ångra att han avstått barn för min skull och bli bitter över det så tänkte jag att jag kunde skaffa ett barn för hans skull.

Nu kan man inte välja vilket eller vilka barn man får. Vi fick tvillingar som föddes alldeles för tidigt och båda barnen har diagnoser som autism och adhd. Det har varit och är oerhört krävande. Jag har balanserat på gränsen mot utbrändhet flera gånger trots att jag inte ens jobbar heltid.

Mitt liv är helt annorlunda mot vad det var innan och jag kan inte säga att jag är lyckligare. Däremot har livet fått en annan dimension, jag har fått uppleva en annan nivå av kärlek och jag och min man har svetsats ihop.

Jag vill naturligtvis inte vara utan mina barn nu när jag har dem men om vi fått valet att välja om så vet jag inte vad varken jag eller min man hade valt. Jag vet att det inte är självklart i alla fall. Jag har vänner som inte har barn ibland är jag avundsjuk på dras liv men ibland är jag verkligen inte det utan tycker synd om dem som inte får uppleva det jag får uppleva.

En sak jag tycker man ska inse när man beslutar att försöka få barn är att man riskerar mycket. Jag har barn med diagnoser men det kunde vara så mycket värre. Man gör sig sårbar för ett hav av olycka när man får barn. Det är stundtals helt underbart att vara förälder men livet är skört och oförutsägbart.

...sportbil?

Kan man väl ha fast man är förälder likaväl som att man kör cross, vanlig motorcykel eller köper en avancerad och dyr mountainbike.

Min exman och jag åkte motorcykel i alla år vi var gifta och ägnade mycket tid åt det fast vi har många barn.

Jag ville inte ha barn alls. Jag var bränd efter mina föräldrars skilsmässa. Sedan blev min flickvän(nu fru) gravid. Då var barnet ett faktum och det fanns inte utrymme för att fega. Vi talade igenom allt och lovade varandra att den här kärnfamiljen ska hålla. Vi har fem barn idag och jag skulle vilja ha ännu fler, men nu är det frun som tycker att det räcker. 

Det är lika egoistiskt att skaffa barn som att inte göra det, eller mer faktiskt.

Han bör absolut inte skaffa barn om han känner så. Väldigt klokt av honom att tänka efter.

Nej, inget hinder men om du tänker efter lite så förstår du säkert vad han menar.

Det kan vara. Har en kompis som åker Vasaloppet varje år men det funkar inte alltid med familjen. Särskilt inte nu när han är ensamstående.

Det är inte omöjligt men absolut svårare.

Barn är en gåva, jag har två.

Men en person som sätter värde på egentid, resor och upplevelser på det sätt som din kille gör kommer att behöva prioritera om när det kommer ett barn.

Det kan vara värt det, det är det nog för de flesta. För att man vill ta nästa steg, man vill ha familj. Gör man det halvhjärtat och sen ombeds göra dessa uppoffringar så finns nog risk för besvikelse.

Jag har aldrig haft särskilt mycket för mig vid sidan om jobb, släkt och vänner. Ingen direkt hobby. Inte mycket ute på stan. ÄNDÅ kände jag mig sjukt begränsad av att få barn för det var inte längre jag som bestämde. Om jag skulle kunna komma iväg till ICA, hälsa på en kompis eller bara hinna med en dusch var upp till bebisens dagsform. Alternativt om pappan kunde ta över en stund. Man blir beroende av någon annan för att kunna ordna det mest basala. Och ännu värre med två barn, då får man ta varsin eller så får en tid att städa/handla/träna/fika med kompis medan den andre får ett helvete med båda två samtidigt.

Min man tvekade länge på om vi skulle skaffa ett syskon eller inte. Han sa nog ungefär som din partner, jag vet inte. Kanske. Men jag kan inte lova. Det blev ett barn till till slut och det har stundtals varit tufft.

De flesta är väl osäkra och rädda innan första barnet. Det är ju en stor omställning och något man inte har en jävla aning om. I normala fall i naturen får man inte så mycket val, är man kåt och vill knulla så blir det barn. Men i dagens  samhälle med preventivmedel så får vi ju helt andra möjligheter att tänka efter och välja på både gott och ont.

Din sambos oro är fullt befogat för allt han tar upp kommer ju förändras med barn. Men samtidigt kan man ju inte gå omkring och tro att hela livet alltid kommer bli som den är just nu. Man går igenom olika faser i livet som alla har sina för och nackdelar men alla får en att utvecklas som människa. Att för alltid stanna kvar i en och samma fas tycker jag är detsamma som att inte utvecklas.

Men frågan är om alla någonsin blir helt redo eller om man bara nånstans bestämmer sig för att helt enkelt ta steget. Jag kan inte påstå att jag längtade efter barn eller var redo för det när vi fick barn, och jag hade nog samma funderingar som din kille har. Det var inte förrän jag höll min nyfödda son i mina armar och tittade in i hans pliriga små ögon som det på nåt sätt sa klick i skallen och alla pappainstinkterna kickade in med full kraft och det blev "verkligt" på nåt sätt. Sen dess vart jag helsåld och senare blev det en dotter oxå och jag har mer eller mindre vigt mitt liv åt dem, de är en lika självklar del av mig som en arm. De är det bästa som någonsin hänt mig och jag skulle göra vad som helst för dem.

Alla har inte barnlängtan eller är tvärsäkra på att de vill han minst 5 ungar, men det betyder inte att man inte kommer bli en bra pappa. Jag skulle snarare vilja påstå att öht tänka till innan man skaffar barn är en bra egenskap, finns allt för många som inte gör det med varierande resultat.

Det är kanske andra ledtrådar du ska hålla utkik efter, är han en person som tar ansvar? Är han en person som kan sätta andra före sig själv? Har han bra värderingar? ... har han dessa egenskaper så bli han förmodligen en bra pappa.