Villrådig

Att han väljer att bo hos en förälder permanent ser jag som naturligt. Väldigt få tonåringar fortsätter bo varannan vecka och att han gjort det tills nu är nästan lite märkligt.

Själva situationen med att inte göra något alls är ju svår men inte helt ovanlig idag verkar det som. Och vad ni ska göra beror ju lite på hur bonussonen är. Är han väldigt isolerad, har svårt att ändra sina vanor, håglös och deppig så är det kanske mycket stöttning att komma igång med jobb som behövs? Eller träffar han kompisar, gör av med pengar och lever det goda livet? Då kanske det behövs hårt mot hårt - innan 21 ska du ha hittat jobb och flyttat ut.

Att inte ha någon plan alls utan bara bli kvar i en barntillvaro är inte bra på något sätt, han behöver på ett eller annat sätt stöttas i att våga sig ut i livet. Och för jösse namn - lova inte barnen att de får bo hemma tills de är klara med studier. De är vuxna när de går ur gymnasiet, hjälp då hellre till med hyran till ett studentrum eller andrahandslägenhet. De behöver gå igenom den fasen precis som vi fick göra det. De växer av det.

Tack för ditt svar. 

Han är väldigt fin kille när han vill. Han fick väldigt bra betyg utan att överhuvudtaget anstränga sig och då kan du tänka dig hur bra det hade gått om han hade lite j..anamma. Jag vill att det ska gå bra för alla barnen och självklart så avser supporten även om de väljer bo någon annanstans och det har vi även diskuterat. Det var mer principen att de ska känna att de kan studera vidare utan att behöva dra på sig massa lån. 

Han vill inte ha någon hjälp och min fru ligger inte heller på. Han har lite ströjobb som jag har hjälpt honom med som går mer på sparlåga pga. Covid 19. Han har vänner och ett socialt nät men allting måste vara på hans villkor. 

Anser du det som naturligt att han bor permanent hos oss och framförallt att han ensidigt bestämmer detta utan att vi pratar om det? 

Jag tycker det är naturligt att man inte vill flytta fram och tillbaka när man är äldre. I den åldern har många flyttat hemifrån helt och träffar bara föräldrarna sporadiskt. Det ska inte finnas ett behov av att träffa föräldrarna hela tiden. Varannan vecka är ju en lite krystad lösning som

Är till för att barnen ska ha en relation med båda föräldrarna. Den relationen kan man ha ändå när man är i tonåren - och särskilt om man är 20.

Det som jag tycker är lite märkligt är att han påbörjar ett nytt sorts boende (hos er på heltid) i en period i livet då han borde hitta något eget. Frågan är vad planen är? Tänker han bo hos er tills han plötsligt får ett fast jobb med bra lön och ett förstahandskontrakt? Hur många år tänker han sig? Antagligen har han inte ens tänkt så långt men du och din sambo kan ju faktiskt diskutera detta. Rent krasst - hur länge kan ni tänka er att ha vuxna barn boende hemma? Skulle ni vara ok med att bo så här när han är

22, 25, 28...40? Någon gång måste han ju ta steget - så vad väntar han på?

Sen anar jag mellan raderna att ni är lite besvikna på honom. Det tror jag ni får släppa. Han har gjort sina val utefter sin personlighet och sina förmågor. Respektera dessa. Han kanske kommer jobba i 10 år i okvalificerade ströjobb - det är helt ok! Jag kan tänka mig att EN del av hans oförmåga att ta tag i sitt liv är att han får känslan av att det han kan göra inte är gott nog så han sätter sig ner och väntar på att något ska hända som förändrar hans livssituation. Men det lär ju inte ske. Har någon frågat honom rakt ut vad han själv vill? Utan pekpinnar och ?då borde du tänkt på att...?? Bara fråga - när ska du flytta hemifrån? Vad skulle du vilja jobba med? Och så tycker jag faktiskt att ni kan vara tydliga med ett sista datum - man kan inte bo hemma förevigt. Så sätt gränserna - och naturligtvis kan ni flytta om ni vill utan att fixa ett rum för honom. Det är inte elakt om man gör det hela schysst och ställer upp med lite hjälp när det behövs. Det som är taskigt är att låta honom fortsätta gå så här utan planer och mål medan livet flyter förbi.

Helt relevanta frågeställningar som jag har ställt till honom men min fru tycker att jag är för hård så hon utesluter mig. Han har själv valt att bo som han gör så ingen har på något sätt påverkat honom. Vi försökte för några år sedan känna honom på pulsen om han hellre ville bo på ett ställe men det ville han inte. Faktum är att pappans lägenhet står helt tomt då han har sällskap och är knappt där längre. Bonussonen är väldigt bekväm av sig och har aldrig haft någon större arbetsmoral. Hos pappa får han handla, laga mat, städa, tvätta och helt enkelt vara en vuxen vilket han är. Hos oss slipper han allt det där. 

Innan han var klar med gymnasiet så var vi alla helt överens om att om man väljer att inte läsa vidare efter gymnasiet men vill fortsatt bo hemma så ska man ha ett jobb och betala för sig hemma. Han har gått hemma i över 1 år med lite ströjobb utan att ha råd att betala enligt vad vi överenskom.  

Jag är ganska säker på att det hela bottnar i att min fru har väldigt dåligt samvete för att hon inte har varit mamma på heltid för honom och jag har full förståelse och respekt för den tomhet/skuld hon känner. Hon är och har varit en fantastisk mamma och som hon har slagit knut på sig själv för att han ska ha det bra och det har han haft kan jag lova. Han har aldrig upplevt något bråk mellan sina föräldrar och hon har varit otroligt noga med att aldrig visa eller baktala hans pappa och det hedrar henne. Hon förstår dock inte att hon gör honom en björntjänst. Hon vill absolut inte ta upp detta för att hon är rädd att vi skrämmer iväg honom till pappan istället. Hans pappa lyser i sin frånvaro då han tycker det är skönt att slippa sonen och en stor utgift. Jag känner bara att jag får inte vara delaktig men jag ska bara acceptera och även bekosta ett beslut oavsett om det är rätt eller fel. 

Kan tillägga att jag har pratat under en tid att vi ska gå på familjerådgivning men hon har inte velat. För några veckor sedan så föreslog hon själv att vi skulle söka rådgivning och det kändes som framsteg. Jag vet att hon aldrig skulle ta tag i det så jag gjorde slag i saken i veckan och vi skulle få hem papper att fylla i och beskriva situationen. Posten kom igår och när hon insåg vad det handlade så blev hon hon sur och grinig. Det är hopplöst. 

Det finns ingen anledning att starta en konflikt men det är dags att klargöra reglerna.

Han hjälper till hemma, dvs är delaktig i de sysslor som ingår i ett hem, även laga mat. Han måste inte äta med er men då får han själv ordna mat de dagarna.

Sluta curla! Sluta försök fixa jobb åt honom, det är hans bekymmer. Han ska heller inte ha några som helst fickpengar från er, inte ens till sin mobiltelefon. Om han väljer att spela spel hela dagarna är det också hans bekymmer. Naturligtvis ska ni försöka uppmuntra honom till annat men ni har ingen rätt att tjata.

Det ska vara tyst i huset efter en viss tid, kanske 22 är lämpligt om ni vill sova ifred.

Passar inte dessa villkor är han välkommen, snarare uppmanad, att söka sig ett annat boende. Han är 20 år och vuxen. Han går inte ens i gymnasiet längre så ni har ingen försörjningsplikt. Om ni väljer att avhysa honom får han tre månader på sig.

Du måste först ta konflikten med din fru och förklara att det inte går att ha det så här. Bestäm dig för vilka punkter du absolut inte ska böja dig för.

Tänk bort att det är en bonusson, vad hade du/ni förväntat er av en främmande 20-åring som var inneboende?

Har du lust att ta ett snack med min fru?

Håller helt och hållet med dig. För mig spelar ingen roll om det är bonus eller våra gemensamma. Jag skulle inte må bra om jag behandlade de olika.

Jag har gått mot mina principer genom att hjälpa till med att hitta jobb till till den äldsta. Jag hade inga föräldrar som hjälpte mig och har jobbat sedan jag var 14 år och även finansierat min egen universitetsutbildning utan att 1 krona i lån. Det har gått väldigt bra för mig och vi har idag en mycket stabil ekonomi och jag vill att barnen ska förstå att det är ett resultat av hårt arbete. Min fru däremot anklagar mig för att vara skadad och för hård och jag borde istället hjälpa honom på rätt köl (genom att fixa jobb till honom).

Jag bad en affärsbekant om tjänst och han bad mig att sonen skulle kontakta honom och till och börja med skicka sitt CV så snart som möjligt. Det tog honom närmare tre veckor att skicka in sitt CV efter mycket tjat och hot.

Tycker det är galet fel men jag kommer inte igenom utan att hon blir rosenrasande. Det hon inte inser är att vi måste uppfostra/förbereda barnen på att lära sig att ta hand om sig själva och inte minst hushålla. Vi har haft samma diskussion från begynnelsen med veckopengen. Utgångsläget har varit att man får x kronor per vecka som inkluderar lördagsgodis. Det har funkat bra på de gemensamma men däremot så har hon alltid försett den äldsta med  lite extra vid sidan av vilket jag upplever som särbehandling.