Längtan som övergått till stress (barn)

Var inte stressad! 
Jag fick mitt första barn vid 34. De kommer när de kommer! 

Om ni försökt i 3 år och du bara får missfall så sök hjälp så det kan utredas.

Förstår den stressen. Vi började försöka runt 30, men på grund av traumatiska händelser i våra liv fick vi pausa försökandet under några år. Jag fick mitt första barn vid 35. Jag har alltid velat ha många barn, men börjar ge upp den drömmen nu. Tiden tickar på och jag fyller snart 38...

Har försökt fått utredning men man måste ha haft minst 3 verifierade missfall o jag har inte hunnit in på ul varje gång..suger. dem kollade mina äggstockar osv o kunde inte hitta nå fel.

Gud jag förstår din stress också.. skönt att du har ett barn ialf.

Vi försökte 2,5 år och gjorde ivf. Nej stressen försvann inte jag var livrädd hela graviditeten att något skulle gå fel.

Jag gjorde gud vet hur många hormonbehandlingar och ivf-försök med mitt ex utan framgång. Separerade till slut pga det och träffade efter ett tag en annan man. Vårt första barn blev till på tredje försöket med pergo. Var länge rädd för att hon skulle dö i magen, hade liksom försökt så länge att jag knappt kunde föreställa mig att jag skulle få ett levande barn. Sambon tvingade till slut iväg mig för att köpa de första bebiskläderna när jag var rätt långt gången, för honom var det så självklart att allt skulle gå bra. Det gick bra, men vi behövde kämpa rejält för att få syskon.

Kan ibland känna sorg över att jag inte kunde välja hur många barn jag ville ha och allt lidande det faktiskt innebar (påverkade min relation, mitt arbete, mina relationer till vänner, min hälsa...). Tråkigt nu att inte vara i fas med vänner som fick sina barn under tiden jag kämpade, de har kommit ur småbarnsåren nu medan jag är mitt inne i dem. Så, visst känner jag ibland fortfarande sorg, men framförallt en oändlig tacksamhet över att jag fick just de knasiga barn jag fick. Jag hoppas att du också snart får uppleva den lyckan, för hur jobbigt det än är är det värt det om man lyckas.

Ang utredning- finns det ingen möjlighet till utredning privat där du bor?

Jag förstår känslan till 100% att man inte är i fas med sina vänner.. det sörjer jag också. Mina vänner har barn som är närmare 6 och vem vet hur lång tid det kommer ta för oss. Är överviktig också o inte lättaste att gå ner i vikt o många kliniker vill att man går ner i vikt först innan utredning verlar det som och nu o coronatider har många mottagningar stängt för nya par .. försöker kämpa på med vikten.

Är närmare ett bmi på 36 och är så otroligt stressad över det också .. tar ni folsyra långt innan ni försöker få ett plus?

Jag är såklart väldigt tacksam över mitt barn och om det inte blir något syskon så kommer jag nog inte att sörja det på samma sätt som jag hade sörjt att förbli barnlös.

Det känns så grymt att låta kvinnor genomgå så många missfall utan att erbjuda utredning. Det sliter ju så oerhört på psyket.

Du är inte ensam! Jag är snart 35 och vi har precis börjat. Det tog sig snabbt men nu ser det ut som att jag kanske har ett MA. Var ju inte så första graviditeten skulle bli.  Är livrädd att vi inte kommer ha samma tur att det tar sig snabbt när vi nu kan börja försöka igen nästa gång. Känner hur jag blir äldre för varje vecka känns det som. 

Angående folsyra fick jag besked att börja med det redan när jag började försöka bli gravid. Jag har hört att det ska tas under sex månader innan man blir gravid.

Även om du inte lyckas gå ner till 30 i BMI så kan en viktnedgång på 5-10% av kroppsvikten hjälpa en graviditet. Så börja där!

Åh vad jobbigt om det är ett MA varför tror du att du har det? Hoppas verkligen att det går vägen. Känner stressen enormt och det betyder så mkt att inte få missfall eller Ma