Anonym (TS) skrev 2020-07-12 19:22:28 följande:
Jag får erkänna att jag nog trodde att fler skulle skriva mer uppmuntrande saker.. men förstår det som att de flesta anser att jag försöker umgängessabotera. Jag VILL att min son ska ha umgänge med sin pappa. Dock inte i den utsträckning som pappan vill.
Jag tycker att ja, jag har mer rätt som mamma då pappan först när sonen föddes kände att han inte tyckte om sonen. Jag har haft ansvaret för sonen sen vi gick isär... då kan det ändå tyckas att jag bör vara den som också får fortsatt ha bondet.
Det kan ju bero på att du utan pappans medgivande vill flytta sonen 20+ mil bort och inte verkar särskilt uppmuntrande till att de ska träffas ens när ni bor i samma stad. Hur mycket umgänge vill pappan ha då? För allt upp till 50 % ska du egentligen bara vara tyst om, det är inte ditt välmående som kommer först utan barnets, även om du inte verkar fatta det än.
Det spelar ingen roll vad pappan tyckte då sonen var nyfödd, många pappor har svårt att knyta an direkt och mamman har ett stort försprång pga hormoner som faktiskt fungerar som en biologisk manipulation just för att mamman ska bli jättekär i sin bebis och ta hand om den. Att du tagit största ansvaret beror väl inte bara på hur pappan har mått utan att det faller sig naturligt att ett litet barn ofta har större behov av sin mamma av biologiska skäl, och då följde han med dig när ni separerade. Man behöver inte tycka nånting om att sonen ska bo hos dig för den sakens skull, ju större ett barn är desto större rätt och behov att träffa båda föräldrarna.
Om du får i dig en enda sak från den här tråden så låt det vara detta: din son har rätt att träffa sin pappa lika mycket tid som sin mamma! DU är den som försöker stå i vägen för ditt barns rättigheter och faktiska behov!
