• Anonym (Rädd)
    Sun 12 Jul 2020 18:10
    2978 visningar
    67 svar
    67
    2978

    Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

    *Ni som har gjort kejsarsnitt kan ni berätta hur det var, tiden efter?

    * Ni som gjort båda två, vilket skulle ni välja om ni fick barn igen?

    *Är andra förlossningen lättare än första?

    Födde barn 2013 och är fortfarande extremt traumatiserad, jag sprack ganska mycket och kan bara minnas att jag skrek och grät som att jag blev knivhuggen. Min förlossning ses dock som normal och jag kämpar nu med att få snitt för bebis nr 2.

    Finns många trådar här på FL om detta men många är mer än 10 år gamla. Berätta gärna vad ni tycker om KS och vaginal förlossning!

  • Svar på tråden Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?
  • Anonym (Rädd) Trådstartaren
    Sun 12 Jul 2020 20:18
    #21

    Tack för alla svar och att ni delar era historier, har läst allt ni skrivit.

    Jag fick 2a gradens bristningar vilket kanske inte är så mycket.

    Det läskiga var att jag fick panikattacker. Jag slutade lyssna på barnmorskan, kändes som att hon slutade lyssna på mig för jag skrek ju bara. Vid ett tillfälle sa någon " nu måste du krysta annars kan du skada barnet" blev då rädd och krystade allt vad jag hade och sprack. Kommunikationen var lika med noll. Minns inte ens hur barnmorskan såg ut, vad hon hette eller vilka som var i rummet. Minns att hon var kvinna men inget mer.

    Rädslan idag är att barnet ska få syrebrist och få skador för livet pga att jag inte kommer samarbeta som sist. Har svårt att tro på att det kommer gå bra och min inställning till VF är mycket negativ.

    Fortsätt gärna skriva, jag läser allt!

  • Little­Sunshi­ne84
    Sun 12 Jul 2020 20:18
    #22

    Gjort två snitt och det var positiva upplevelser. Första blev akut då bebis mådde dåligt. Andra var planerat. Jag var uppe och gick så fort ryggmärgsbedövningen släppte bägge gångerna.

    Gör det som känns rätt för dig TS :)

  • Little­Sunshi­ne84
    Sun 12 Jul 2020 20:19
    #23

    Gjort två snitt och det var positiva upplevelser. Första blev akut då bebis mådde dåligt. Andra var planerat. Jag var uppe och gick så fort ryggmärgsbedövningen släppte bägge gångerna.

    Gör det som känns rätt för dig TS :)

  • Anonym (Helen­)
    Sun 12 Jul 2020 20:21
    #24

    Två snitt,första akut och andra planerat.I det stora hela var det fin underbar minne för resten av livet!

  • Anonym (Grad)
    Sun 12 Jul 2020 20:25
    #25
    Anonym (Rädd) skrev 2020-07-12 20:18:19 följande:

    Tack för alla svar och att ni delar era historier, har läst allt ni skrivit.

    Jag fick 2a gradens bristningar vilket kanske inte är så mycket.

    Det läskiga var att jag fick panikattacker. Jag slutade lyssna på barnmorskan, kändes som att hon slutade lyssna på mig för jag skrek ju bara. Vid ett tillfälle sa någon " nu måste du krysta annars kan du skada barnet" blev då rädd och krystade allt vad jag hade och sprack. Kommunikationen var lika med noll. Minns inte ens hur barnmorskan såg ut, vad hon hette eller vilka som var i rummet. Minns att hon var kvinna men inget mer.

    Rädslan idag är att barnet ska få syrebrist och få skador för livet pga att jag inte kommer samarbeta som sist. Har svårt att tro på att det kommer gå bra och min inställning till VF är mycket negativ.

    Fortsätt gärna skriva, jag läser allt!


    Jag tror verkligen du behöver bearbeta din förra förlossning. Självklart upplever du den som traumatisk.

    Jag minns inte heller hur barnmorskan såg ut, ny vet jag ju dock då jag träffat henne i efterhand, och inte hur många som var i rummet.

    En grad tvp kan vara nog så allvarligt och i enskilda fall skapa mer problem än vad en allvarligare förlossningsskada gör. Tänk dessutom på att du kan spricka hela mellangården, men så länge inte ringmuskeln är skadad så är det grad två, alltså ganska många muskler av med ?bara? en grad två pckså.

    Om du kommer fram till att du vill ha snitt så är mitt ändå råd att gråta, skrika och agera hysteriskt vid möte med aurora och läkare. Det verkar krävas mycket för att få beviljat.

    Kan även tipsa om facebookgruppen rätten till kejsarsnitt eller förlossningsskadad du är inte ensam. I den senare får du troligtvis mer nyanserad bild. Men båda grupperna är bra.

    Vill även rekommendera gruppen traumatisk förlossning-stödgrupp, om du känner att du vill skriva av dig och få stöd

    Om en vaginal förlossning ska gå bra så tror jag du behöver komma över den förra och vara lugn. Den stress och rädsla du känner nu verkar inte optimalt med tanke att du beskriver det som panikattacker förra förlossningen
  • Anonym (Grad)
    Sun 12 Jul 2020 20:48
    #26
    Anonym (Rädd) skrev 2020-07-12 20:18:19 följande:

    Tack för alla svar och att ni delar era historier, har läst allt ni skrivit.

    Jag fick 2a gradens bristningar vilket kanske inte är så mycket.

    Det läskiga var att jag fick panikattacker. Jag slutade lyssna på barnmorskan, kändes som att hon slutade lyssna på mig för jag skrek ju bara. Vid ett tillfälle sa någon " nu måste du krysta annars kan du skada barnet" blev då rädd och krystade allt vad jag hade och sprack. Kommunikationen var lika med noll. Minns inte ens hur barnmorskan såg ut, vad hon hette eller vilka som var i rummet. Minns att hon var kvinna men inget mer.

    Rädslan idag är att barnet ska få syrebrist och få skador för livet pga att jag inte kommer samarbeta som sist. Har svårt att tro på att det kommer gå bra och min inställning till VF är mycket negativ.

    Fortsätt gärna skriva, jag läser allt!


    Angående grad av skada... jag fick som sagt en grad tre. Jag kände INTE att jag sprack, trots ingen bedövning. Jag hade i princip noll smärta efteråt. Åt de Alvedon jag fick på bb bara för att jag inte orkade säga emot. Hade inte behövt dem.

    Jag hade på riktigt mindre ont än vad de som inte spruckit alls beskriver att de har efter förlossning ocj rörde mig obehindrat och satt skräddare i soffan två dagar efter.

    Sedan har jag haft andra problem och har fortfarande. Men smärta har jag aldrig behövt uppleva.

    Med det vill jag helt enkelt säga att du med stor sannolikhet tiden efter förlossningen kände av din skada mer än jag gjorde, trots att min på pappret räknas som värre. En skada av grad två kan vara nog så illa!

    Jag hoppas att du kommer fram till vad du vill och att du om det skulle vara snitt får det beviljat.

    Men som sagt. Ta itu med din upplevelse av förra förlossningen. Själv fick jag träffa kurator på kvinnokliniken vilket var superbra eftersom hen var insatt i just den typen av problematik
  • Sun 12 Jul 2020 23:16
    #27
    +2
    Anonym (Siffran) skrev 2020-07-12 19:27:24 följande:

    Och såklart måste man ju lyssna på de värsta historierna istället för på majoriteten som det gått bra för... 

    I-landsproblem.


    Jag hade kissproblem efter mitt snitt. Har fortfarande inte full känsel över hela snippan efter snittet. Snittet gjordes för 10 år sen.

    Två vaginala förlossningar med klocka och små bristningar har läkt fint och efter dom är jag helt återställd.

    Efter snittet har jag fortfarande märken då snittet gick delvis sönder och jag fick ett ärrbråck.

    Jag fick välja mellan snitt och vag förlossning inför tredje barnet och jag valde igångsättning och vaginal förlossning.

    Det hade jag gjort om varje gång.

    Snittet var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv men det beror också på att mitt barn svävande mellan liv och död under hela snittet och jag visste inte om han skulle överleva.
  • Anonym (Ellis­)
    Mon 13 Jul 2020 00:09
    #28

    Jag har fött med planerat snitt en gång och tyckte det var underbart! Lugnt och sansat, ingen stress eller smärta. Efter att ryggbedövningen släppt var jag uppe rätt snabbt därefter. Det gjorde lite ont i början, men fick bra med smärtlindring. Tänkte som så att en förlossning går inte obemärkt förbi, oavsett på vilket sätt barnet föds.

    Anledningen till mitt snitt var att jag utsatts för våldtäkter och enbart gynundersökningar framkallar flashbacks och panikattacker + dåligt psykiskt mående, så för mig var snitt verkligen det enda alternativet. Men tänker som så att eftersom alternativet för mig var så otänkbart kunde jag lättare acceptera de negativa delarna av ett snitt, men om man är inställd på att föda vaginalt så upplever man det negativa starkare.

    Kan så klart inte svara på hur jag tycker du ska göra, men om möjligt försök ta kontakt med din lokala Aurora-mottagning (eventuellt Klara, Amanda eller annat namn) och se om du kan komma dit nu. Även om du fortsatt känner att snitt är vägen framåt för dig så tror jag att det är bra om du får bearbeta din första förlossning ändå.

  • Anonym (Mia)
    Mon 13 Jul 2020 00:31
    #29
    +2

    Har fött tre barn vaginalt. Såklart hemsk smärta men lärde mig hantera den genom yoga och andningsövningar. Andra och tredje förlossningen var betydligt lättare än första.

    Vid fjärde barnet hade jag en placenta preavia och blev därför snittad. Slutade med att de råkade skära bebisen i ansiktet under snittet.. inte helt ovanligt har jag förstått i efterhand. Han fick även en andningsstörning och fick ligga på neonatal några dagar. Detta är också högre risk vid planerat snitt fick jag förklarat för mig. De är ju inte alls beredda på att komma ut och ställa om till livet utanför magen.

    Även min tarm fick en skada vilket gjorde att jag fick gå med stomi i ca ett år. Hade jävulskt ont efteråt och är fortfarande inte helt ok trots att flera år har gått.

  • velig1­3
    Mon 13 Jul 2020 00:39
    #30

    Att föda naturligt var för mig en tragedi och slutade med akut snitt. Oerhört plågsam förlossning. Hade gjort ett planerat snitt innan som var en dröm.

    I mitt fall föregicks akuta snittet av barn som var stort(lång och över fem kilo).

    Jag väljer kejsarsnitt alla gånger före naturligt. Det finns risker med allt och naturligt är att föredra för de flesta. Det är en bukoperatiom. Men största anledningen till att vården föredrar att kvinnor föder naturligt är att det är oerhört dyrt med snitt.

Svar på tråden Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?