Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Jo samma här.

Jag kämpade och fick snitt beviljat redan i vecka 14. Detta var 2007. Har inte ångrat snittet en sekund, allt gick toppenbra. I o med att jag blev lovad snitt kunde jag njuta av min graviditet, så underbart.

Ska tillägga att jag fick beviljat kejsarsnitt mindre än två veckor innan bf. Men då hade jag verkligen panik på riktigt och kände att jag hellre dog än att föda vaginalt igen, mitt kejsarsnitt var akut pga detta, vet inte om det skiljer sig på något sätt.

Jag har fött två barn vaginalt och två med planerat snitt. I den ordningen. Gav det en andra chans men sen ville jag ha snitt med nr tre. Nr fyra tänkte jag föda vaginalt (9 år senare) men så la hon sig i säte... sammanträffande? Vem vet ;) Fick mycket besväret efter mina vaginala förlossningar pga bristning i underlivet (dock ?vanlig? grad två båda ggr) Det var knepigt att få till ett snitt efter att fött helt normalt två ggr men det gick. Träffade t o m en psykolog. Efteråt tyckte jag återhämtningen var snabbare. Ett mindre problem liksom. Men det går ju inte att åka hem efter 6 h... Stå på dig. Det du känner är äkta. Kram

Jag födde med urakut snitt. Allt gick bra och vi lämnade BB efter 2 dagar. Inga komplikationer och knappt nån värk. Vi åkte direkt från BB till ett café och fikade. Ärret sitter i bikinilinjen och har läkt väldigt fint, syns knappt.

Hoppas allt går bra för dig ts!

Det finns en Facebookgrupp som heter ?Rätten att välja kejsarsnitt?. De har massor av erfarenheter och goda råd. Många är dessutom traumatiserade omföderskor.

Jag tjatade mig till ett snitt eftersom barnet beräknades väga 4,6 kg. Pga sjukdom (hos vårdpersonal) och allmän lågprioritering hade vi inte fått en läkartid förrän BF-7. Den underläkare sedan vi kom till hade inte ens rätt att bevilja snitt(!) Det hon istället erbjöd var igångsättning ?för att barnet inte skulle hinna bli ännu större?. Det är vara det att igångsättning ÖKAR riskerna för i princip allt. Andelen akuta snitt (farligare snitt) för förstföderskor är 40%, och då har jag inte räknat med de arma stackare som får tångförlossningar, sugklocka och annat som lätt ger svåra skador. Det borde gynekologen vetat. Jag tvärvägrade i alla fall och sa att om underläkaren inte kunde bevilja snitt så fick de ta dit någon som kunde. De drog in gynekologbakjouren som fixade beslutet på 5-10 min. Tror det underlättade att jag var en väl påläst läkare också.

Vi åkte lugnt och fint till sjukhuset på förlossningsdagen. Snabb och enkel ryggmärgsbedövning. Kateter sattes och drogs medan jag var bedövad, märkte det aldrig. När jag frågade min man om de skulle börja snart sa han: ?Barnet är snart ute.? Hon skrek från första sekunden och jag fick hålla henne efter någon minut. Var på benen efter 5-6 timmar men behövde morfin första dygnet. Inget smärtstillande efter det. Mjölken kom som den skulle. Var ute och cykeltränade efter två veckor, när jag plötsligt vaknade upp ur babybubblan och såg mig omkring. Ärret är en smal vit rand under troskanten. Var lite bedövad på nederdelen av magen ett tag, men använder inte den känseln så ofta, så jag minns inte när den kom tillbaka.

Egentligen har jag något slags morbid nyfikenhet på att gå igenom en vaginal förlossning, men inte tillräckligt för att utsätta mig för de risker en sån innebär. Ska alla gånger be om snitt nästa gång också.

Kan inte förklara hur glad jag är över att jag startade den här tråden. Jag var lite osäker på om jag verkligen ville ha snitt när jag skrev inlägget men har kommit fram till att det är vad jag vill.

Det kan vara så att en 2:a förlossning skulle bli lättare, men det handlar om mig som person också. Jag är en person som är lätt får panik och är generellt hysterisk och ganska orolig av mig. Min kropp är säkert expert på att föda barn, men inte mitt psyke.

Är jätterädd för snitt också, mycket rädd, men tror att det är bättre för mitt barn att jag lämnar födandet i någon annans händer. Litar inte på mig själv. Jag har inte det där lugnet. Det skulle bli panik och kaos igen.

Fler förlossningshistorier tas gärna emot!

Jag födde mitt första barn vaginalt (läs. sugklocka och "slakthus", ursäkta uttrycket) och hon vägde 4500 g. (jag vägde in mig på MVC på 52 kilo så jag är inte stor själv) INGEN hade varnat mig eller nämnt ngt om att barnet var rätt stort. Detta var -87.

Jo, min första var ungefär samma, lite tyngre till och med. 

Min andra kanske hade gått bättre då han var 1.5 kg mindre, men det var mer en fråga om vad det hade gjort med min psykiska hälsa som blev rätt skör i slutet av graviditeten. Med första barnet kunde jag inte ens känna något första veckorna. Med den andra så fanns alla känslor direkt, och jag var så lättad.

Usch, berättelsen från din första förlossning låter i princip som min största mardröm förverkligad. Helt vansinnigt att den i efterhand avskrivs som en normal förlossning; man undrar ju vad som egentligen ska hända för att allt inte ska ses som ?fullständigt normalt?.

Har bara ett planerat snitt pga förlossningsrädsla i bagaget; var nervös innan eftersom de gärna skrämmer upp en, men när det väl var dags kände jag mig så extremt trygg och väl omhändertagen att det blev glasklart att det var HELT rätt beslut för mig. Fantastisk upplevelse. Det enda jobbiga var den hyfsat långa återhämtningen (jag hade ett SM-kval att tänka på ;D ), men jag kunde sluta helt med smärtstillande efter första dagen. Ja herregud så bra det var.

För vår del tror jag inte att det blir mer än 2 barn, så för mig gör det inte så mycket om antalet födslar begränsas av snitten - hade de tvingat mig att genomgå en vaginal förlossning hade jag förresten aldrig blivit gravid igen.

Min andra vägde 4210 och sugklocka igen! Jag är så sydd i underlivet så det är som ett "broderi" . Jag har haft tur och klarat mig hela livet från känningar av det tills nu när jag är 60+. Jag äter ALDRIG ngt om jag inte har nära till en toalett......!

Det faktum att det påstås att snitt ger en ökad risk hänger också ihop med att en jävla massa skador som kvinnor får dras med efter en förlossning betraktas som nåt man får räkna med och att dessa inte tas på allvar eller ens dokumenteras då det tydligen är saker man som födande kvinna får räkna med. Om kvinnors men efter förlossning skulle tas på allvar så skulle nog statistiken när det gäller jämförelse mellan snitt och vaginalt se lite annorlunda ut.

Är helt övertygad om att det mesta handlar om en kostnadsfråga..

De komplikationer som kan tillstöta för barnet vid ett planerat snitt på frisk mamma och frisk bebis är minimala. Syrebrist för barnet med allvarlig hjärnskada till följd är exempelvis betydligt ovanligare vid snitt än vaginala förlossningar. Sen om det finns lite ökad risk för allergi etc vid kejsarsnitt som exempelvis brukar nämnas är ju patetiskt i jämförelse.

Ja! Exakt så! <3

Väl talat!

När det gäller planerade snitt pga förlossningsrädsla bör man ju egentligen dessutom enbart jämföra statistiken för kvinnor som trots rädsla tvingats föda vaginalt och de som fått snitt beviljat. Övertygad om att en rädd kvinna har större risker för komplikationer.

Precis! För att inte tala om att komplikationer efter akuta och helakuta snitt väl fortfarande räknas som komplikationer efter snitt och inte vf? Trots att det nästan alltid är en vf som inte kunnat genom- eller slutföras pga risken för barnets eller mammans liv.

Jo så har jag också förstått det. Finns separat statistik för planerade snitt på socialstyrelsen. Den ser lite annorlunda ut mot den ihopklumpade som använda i alla sammanhang där man vill övrdiva riskerna med snitt (som naturligtvis inte är riskfritt)