Hur kommer det sig att vissa får all tur i livet?

Fast ekonomi och arbete har väl vanligtvis inte särskilt mycket med tur att göra? Skulle snarare säga att personen i fråga kanske studerat länge och hårt för sitt välbetalda arbete eller varit skicklig och stigit i graderna. Kanske smart och investerat sina pengar väl etc etc.

Visst kan en person ha så kallad otur om denne krockat med bilen, men många gånger hänger det nog på förarens egna skicklighet.

Det stämmer inte att drabbade människor har mindre tur, och gynnade människor har mer tur. Om vi samlade en grupp människor på säg 30 personer och hälften var människor som det hade gått bra för, och den andra hälften hade det gått dåligt för och lottade ut miljoner i prispengar till några av dem, skulle pengarna givetvis fördela sig jämnt över de lyckade och de misslyckade.

Slumpen är inte orättvis.

Däremot så kanske den som inte studerar och får ett mindre välbetalt jobb som sliter på kroppen äter sämre, motionerar mindre och stressar mer - drabbas mer av sjukdom och ohälsa än den som får ett bättre jobb, som studerar och vårdar sin hälsa och sina relationer bättre. Visst kan man säga att man har otur om man blir sjuk och inte har tagit hand om sin kropp, men det är delvis en följd av sina tidigare val.

Man kan alltså till en viss mån påverka sin situation genom att skaffa sig kunskap, ett bra jobb med bra lön, mindre stress i vardagen och omge sig av bra vänner och positiva personer. Men bara till en viss del. Man kan givetvis få t.ex. cancer även om man har en god hälsa och ett bra liv. Man kan få en psykopat till fru även om man har varit noggrann och försiktig i sitt val av partner, etc. 

Rent karriärsmässigt kan du arbeta hur hårt och intensivt som helst, utan att komma särskilt långt. Men du kan också ha tur och lyckas. Det man kan säga om det är att om du inte jobbar hårt har du inte chansen att få det där toppjobbet. Men jobbar du hårt har du i alla fall möjlighet att få det. D.v.s. dina chanser ökar.

Även om man är ambitiös i sitt arbete, är det inte säkert att man lyckas få ett toppjobb eller når väldigt högt upp. Men är man då flexibel så kanske man testar att byta inriktning efter ett sådant misslyckande. Och sedan jobbar man hårt inom den inriktningen. Om man fortsätter på ett liknande sätt och är systematisk i sitt sätt att försöka lyckas, kommer man antagligen att lyckas till slut. D.v.s. envishet är en viktig faktor när det gäller att lyckas i sin karriär. Kastar du tärningen tillräckligt många gånger kommer den till slut att visa en 6:a. Jobbar du hårt och försöker uppnå saker och söker många spännande arbeten, kommer du till slut att få det du önskar. 

Men det kan också vara så att en person slår en sexa på första kastet. Den personen får toppjobbet direkt, kanske utan att ha kämpat för det tillnärmelsevis lika mycket som andra. Den här personen har haft tur på riktigt. Den personen kommer sannolikt inte att se det så, utan betrakta sin situation utifrån att den har kämpat hårt och därför lyckats. Alla dessa kommentarer att de har lyckats för att de har jobbat hårt ska därför tas med en nypa salt. De kan vara sanna. Men likaväl vara falska.

När det kommer till kritan så handlar inte livet enbart om karriär och materiella saker. Den viktigaste biten kanske ändå handlar om lycka och relationer till andra människor. Och det är svårt att mäta objektivt. En städerska kan vara väldigt tillfreds med sitt jobb, sin man, sina barn och känna stor lycka över att få hjälpa andra och att kunna bidra till samhället. En bankdirektör kan tjäna flera miljoner och ha dyra hus, men ändå känna sig misslyckad och därför vara arg och bitter på sin omgivning. I de här två exemplen är det sannolikt städerskan som har det mest kvalitativa livet.

Goda relationer skapar man genom att själv uppskatta andra och vara glad över tillvaron. Jag tänker därför att det lyckliga livet kan man till stor del skapa själv oavsett vilka förutsättningar man har. När det händer hemska och jobbiga saker i livet kan man ändå försöka se till det positiva i det som hänt en, och utvecklas och växa som människa. Detta oberoende av hur bra man har lyckats i karriären.
Det kan till och med vara så att den som möter fler problem i livet får en djupare insikt i livets skörhet och öppnar ögonen för allt som finns att var tacksam för. Om man utgår från den devisen är det bättre att ha otur än att ha tur i livet.

Nja, så enkelt är det inte. Det finns inte ett bevisat enkelt orsakssamband mellan att tjäna pengar och att vara lycklig. Det finns forskning som pratar om att pengar upp till en viss nivå gör människor generellt lyckligare, men att det inte finns någon större skillnad över den nivån. Det finns också forskare som pratar om situationslycka och tillvarolycka. Situationslycka kan öka av pengar men den är tillfällig och går snabbt över. Tillvarolycka är inte lika styrd av pengar utan handlar mer om att vara nöjd med livet som sådant.

Jag har därtill inte påstått att pengar inte har ett samband med lycka, utan gett exempel på en lycklig städerska och en olycklig bankdirektör. Huruvida det finns ett kausalt samband mellan inkomst och lycka har jag inte berört i min text.

Jag har heller inte påstått att det i alla aspekter är bättre att ha otur. Jag konstaterade endast att de som har mer otur kan få upp ögonen för det värdefulla i livet i större omfattning än de som har tur, så utifrån den aspekten är det bättre att ha otur än tur. 

Du kallade mina tankar för floskler, men själv hade du inte mycket matnyttigt att komma med. Jag vägrar dock att sjunka till samma låga nivå som dig, så jag kommer inte benämna ditt inlägg med något dylikt epitet den här gången. 

Om man utgår från den devisen är det bättre att ha otur än att ha tur i livet.

Tror inte ett dugg på att en del får all tur och en del får all otur. 
Det mesta handlar om de val man gör och vilka konsekvenser det ger.

Sedan kan väldigt många val vara tämligen omedvetna och även att man inte tänker på konsekvenserna fullt ut.
Och anledningen till att någon har det bra idag likväl som någon annan har det skitilla kan ha sitt ursprung i att de valde var sin väg när de hade typ samma val i livet när båda individerna var typ 15 år. 
Det som sedan hänt är indirekt beroende av det valet de gjorde då, men den som har det skitilla försöker ofta skylla på något annat än det/de egna valet och när de sitter där med offerkoftan är det oftast samhällets fel eller "otur". 

Sedan gäller det att se genom filtret och inse att allt inte är som det ser ut att vara på sociala medier osv.

Tycker att folk alltid tror att dom som det inte har gått bra för i livet med tex jobb har sig själv att skylla. Och att alla som har höga inkomster har slitit för det. 

Så är det inte. Många som det inte har gått bra för har haft dåliga förutsättningar. Och många som har höga inkomster har inte det för att dom slitit för varenda krona. Ser man tex på dom flesta affärsmän i toppen så är dom där för att dom gått över lik för att komma dit. Dom har blåst folk, lurat folk m.m. Samma med andra med höga inkomster dom sliter ofta inte mer än dom med låga inkomster. Dom får höga löner för att jobbet har hög status. Det är dags att sluta tro att bara för att någon har det materiellt bra betyder inte det att dom har varit duktigare. Det handlar om andra saker. På samma sätt är inte någon slö bara för att den blivit uteliggare eller missbrukare.

Så klart inte, vilket jag förutsatte att alla normalbegåvade förstod och därmed avstod jag från att skriva det, men man väljer vad man gör med det som hänt. Om man ska fortsätta livet eller ge upp.
Olyckor och sjukdomar drabbar alla samhällsklasser och det oavsett om man är framgångsrik eller ej.

Men det har inte bara med "tur" att göra. Utan om medvetenhet och aktiva val att inte röka, att motionera, äta vettigt och så vidare. Även olycksfrekvens handlar om att förstå och aktivt ta till sig information kring t.ex. barnsäkerhet, trafiksäkerhet och så vidare. Prioritera simskola, köpa barnspärrar osv. Faktiskt läsa foldern från BVC.

Visst finns de som verkligen lever på marginalen hur de än vänder och vrider på kronorna, men även där kan man såklart göra bättre och sämre val. Men sen finns det många som klassas som "utsatta" ekonomiskt men som ändå ser läsk som måltidsdryck som självklart eller lägger pengar på rökning. När vatten är gratis och ett paket cigaretter per dag kostar lika mycket per år som terminsavgift och utrustning för två barn i valfri sport. 

En del samhällsklasser är generellt bättre rustade att läsa och ta till sig forskning, tror inte på löpsedlar, influensers och kvällspressen och gör därmed bättre val för hälsan. Men det har ju inte enbart med ren tur att göra, utan också med vilket ansvar man vill ta själv och hur mycket man vill anstränga sig att förstå. 

Nja. Hammarhajen säger knappast att allt går att kompensera för, men att vissa val går att göra.

Däremot ser jag att det är väldigt mycket mer uppförsbacke för att kunna göra bra val när man både saknar resurser och är under högre generell stress, ofta redan från barndomen. Eller helt enkelt mår så dåligt i sitt grundtillstånd att man lättare tar till mat/droger för att slippa tänka på det, och även lättare fastnar i beroende för att stressen kvarstår över lång tid och man inte kan åtgärda det som orsakar den.

Människor vill givetvis må bra och kan vi inte det av egen kraft så tar vi till allt möjligt, även om det är skadligt på sikt. Jag fick en smula förståelse för mekanismerna bakom den typen av handlingar när jag fick ett hälsoproblem som var långvarigt och det fanns ett stort hinder i vägen för att få det åtgärdat.

Att ha en god grundhälsa (fysiskt och mentalt) är väldigt lyckosamt.

Oj. Vilken tolkning. 

Jag diskuterar TS resonemang att det handlar om tur. Och skriver att det sällan är enbart tur det handlar om. Jag vet att det finns forskning som visar att olika socioekonomiska har olika god hälsa, men det intressanta är ju varför det är så.

Jag har svårt att se att det beror på tur.  Tvärt om tycker jag att man förminskar människor otroligt mycket om man tänker att de olika valen man gör är statiska, att folk inte vet eller kan bättre och saknar förmåga att lära sig. Och att det dessutom beror på tur om man grejar att ta bra beslut eller inte. Jag har en människosyn som säger att alla kan lära sig att göra bra val. Däremot har man såklart olika utgångsläge för sina val, men alla kan göra något som är bra med det man har.

För att kunna göra medvetna val behöver man förstås bli medveten, jag tror att de allra flesta skulle klara av att göra medvetna val riktigt bra om de bara fick rätt utbildning, stöd och hjälp. At erbjuda utbildning, stöd och hjälp är samhällets ansvar, men sedan är det individens ansvar att själv röra på sig och stoppa in rimligt vettiga saker i munnen. Att inte ha råd med färsk mango innebär inte att man behöver tänka att det är kört och välja chips istället för äpple till mellis. Att man inte har råd med gymkort betyder inte att man inte kan ta en promenad istället för att ta bussen.

Att röka är ett medvetet val. Att dricka läsk till maten till vardags är ett medvetet val. Även om det är en obekväm sanning så kan inte någon ha missat att man utsätter sig för stora risker genom att röka och dricka stora mängder sött.

Men precis så är det. 

Det finns ingen magisk och orättvis fe som svingar sitt trollspö över samhällen och ser till att de mer utsatta drabbas oftare av sjukdom och olyckor. Det finns självklart förklaringar till skillnader och ofta har det med kunskap och information att göra, snarare än pengar.

Alla kan drabbas av sjukdom, alla kan drabbas av olyckor. Oavsett inkomst, adress och status i samhället. 

Men man kan minska risken att drabbas, genom att ta ansvar för sin kost, sin motion, tänka extra på säkerhet (brandvarnare, cykelhjälm, trappgrind etc). 

Du förenklar massor och lägger ansvaret på alla andra än på individerna. För hur mycket samhället än hjälper till så ÄR det individen som måste tugga i sig moroten, spara sina pengar, anstränga sig i skolan, som måste ta sig ut på promenaden och så vidare. Vi kan göra en del på samhällsnivå (sockerskatt, bygga fler simhallar, utökade kurser på BVC, obligatoriska hälsosamtal etc) men i slutändan är det ändå individen som måste göra jobbet. Högre skatt för de rika ger inte den mindre bemedlade medmänniskan bättre kondition. Jag tycker absolut att vi SKA göra saker på samhällsnivå, som det ser ut finns ju skillnader som inte är bra så något har blivit fel. Men jag står benhårt fast vid att man kan vara ansvarsfull, medveten och klok trots lägre inkomst. 

Pengar underlättar och ger fler val, det stämmer, men det stämmer INTE att ont om pengar betyder att man måste välja läsk istället för vatten, vitt bröd istället för grovt, en glass istället för ett äpple. Lekparken är gratis, ändå är den ofta ödsligt tom vid tidpunkter då barn förr var ute. Nu är det plattan (som kostar!) som gäller.

Många som tjänar mycket jobbar också mycket. Men många av dem väljer ändå att träna på sin fritid. Det är lätt att bara tycka synd om sig själv och hitta bortförklaringar, istället för att se att grannen med "tur" faktiskt snörar på sig löparskorna efter läggning av barn och ger sig ut i 4-gradigt duggregn. Om det handlade om att jobba mycket eller inte skulle de arbetslösa träna mest och så är det ju inte. Tid är en faktor, men helt klart inte den enda.

Att man måste köpa snabbmat för att man jobbar mycket är inte sant. Det går fortare för de flesta att värma en färdig soppa eller steka på blodpudding än att gå via pizzerian på hemvägen. Och på tal om "tur" med ekonomi så är hämtmaten betydligt dyrare - pizza för fyra personer en dag i veckan kostar ungefär 10 000 på ett år om man jämför med blodpudding eller färdig soppa en dag i veckan. Lika kul? Nej. Men tur att de som väljer blodpuddingen framför pizzan kan köpa nya cyklar åt barnen varje sommar?

Vad gäller att få hjälp i vården undrar jag verkligen var du får ditt resonemang ifrån. Att barnet i Täby skulle få hjälp bara för att barnet bor där och inte på landet låter mycket konstigt. Enligt SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) var region Gotland och Gävleborg i topp för tillgänglighet hos BUP, tillsammans med Stockholm. Region Västa Götaland 8med vår andra största stad) låg inte alls bra till i den statistiken (se länk nedan). Däremot får nog två olika barn i Täby olika möjlighet till hjälp, beroende på hur pålästa och aktiva föräldrar de har. 

Skillnader i vården finns, men de beror väl snarare på just medvetenhet och kunskap än på pengar. En fattig student på universitet, med akademikerföräldrar, men exakt 23 kr på kontot en vecka innan CSN, har nog lättare att ta sig fram i vården än en person som just vunnit miljonbelopp på lotto men i övrigt har låg utbildning och långa perioder av arbetslöshet bakom sig. Det är ett stort problem förstås, men beror snarare på att de med högre utbildning har lättare att läsa sig till info och vända sig till rätt instans, har lättare att beskriva symptom, lättare att stå på sig, har självförtroende nog att argumentera för sin sak etc. Det är helt enkelt större sannolikhet att en medveten och påläst person som kan kommunicera sakligt och trevligt hamnar på rätt plats, får träffa rätt person och det blir också lägre risk för missförstånd. Regionerna jobbar  på många olika sätt för att komma åt problemet, t.ex. med lättläst info om sjukdom och hälsa, med tolkservice, info översatt till olika språk och så vidare, men visst behövs mycket mer av stöd till alla att ta sig fram i vården.

www.vantetider.se/resultat/tillganglighetssat...

Jag vet inte. Men efter ha haft ett halvt decenium av skit så ställer jag mig också den frågan. 

Trots att vi kämpat som fan så skiter det sig bara.

Vi har hunnit med flera cancerbehandlingar, olyckor, barn som föds sjuka, barn som föds för tidigt. Mycket få saker som skiten som hänt oss hade vi på något sätt kunnat förebygga genom att göra saker bättre, kämpa hårdare eller så. 

Samtidigt ser jag tex min bror segla runt med det "perfekta livet". 

Det är ju iaf en bra övning i att glädjas åt dom små sakerna och inte jämföra.

Ja. Grejen är ju att vi båda har gjort bra val genom livet. Högutbildade, bra karriärer, haft fantastiska uppväxter osv. Trots det så sitter jag här med cancer, sjuka barn och sjuk make och våra karriärer står helt still pga allt ovanstående. 

Det enda som faktiskt fortfarande fungerar är väl ekonomin. 

Det jag resonerar kring är varför våden skiljer sig, jag är medveten om att det är skillnader. Vilket jag också skriver, om man läser. TS diskuterar begreppet tur och det gör jag också. Det är inte tur att vissa samhällsgrupper har lättare att få vård. Det beror på att de har förmåga att förstå systemet och det är ett problem att alla inte har det. 

På vilket sätt är det att förminska människor att skriva att man vill att vården ska ännu bättre kunna stödja och informera människor med olika förmåga att ta till sig information?