Ett barn eller två? Vi är oense..

Absolut! Endabarn har det ofta bättre - mer tid, mer pengar och materiell standard, de skapar egna kompisband, och sen egna familjeband när de växer upp. Det finns lika många syskon som inte kommer overens som det finns endabarn utan syskon, saå att man ska skaffa syskon bara for att barnet inte ska vara "ensamt" är idioti.

Tycker du det är rimligt att säga nej till fler barn, som är din frus innersta önskan, för att du kanske kommer få det jobbigt i 6 månader till? Säga nej för alltid och låta henne resten av livet leva med att hon inte fick de barn hon så innerligt ville ha och den sorg som det innebär - för du kunde inte tänka dig lite extra jobb under 6 månaders tid? Jag tycker inte det är rimligt alls utan höjden av extrem egoism. Dessutom är sannolikheten att ert barn kommer vara väldigt glad och tacksam över att ha ett syskon väldigt stor. Skulle aldrig i livet ha viljat vara ensambarn. Min pappa ville inte ha fler barn utan tyckte det räckte med mig, mamma tjatade dock till slut fram mitt småsyskon och det är jag (och pappa ska tilläggas!) jävligt glad över. Mitt liv hade varit extremt tomt utan syskon och nej, vänner är inte samma sak alls.Det är inte ens säkert barnet kommer ha vänner. Det kanske blir mobbat/utanför i skolan. Ja, barnen kanske hatar varandra men sannolikheten för det är inte så stor (och oavsett har då din fru fått sin livsönskan uppfylld). Med tanke på att ni dessutom är äldre föräldrar kommer ni antagligen bli gamla/dö rätt tidigt i ert barns liv och då är det ensamt kvar här i världen om det är ensambarn, alltså utan direkt närstående familj, och även vara ensam om allt praktiskt och emotionellt med er ålderdom/sjukdomar/bortgång.

Skaffa inte barn om du inte till 110% vill.

Att jag inte vill ha fler baseras till stor del på att förhållandet inte är jättebra..

Hon är kontrollerande och säger sällan nåt snällt.

Hej ts! Jag har svårt att tro att det bara handlar om den tuffa spädbarnstiden som gör att du tvekar inför att skaffa ett till barn.

Jag förstår det du skriver om relationen. Att skaffa barn innebär att relationen hamnar lite på sidan och det tar tid och energi att komma tillbaka till varandra.

Om du bortser från de första 6 månaderna av barnets liv, skulle du kunna tänka dig att skaffa en till då? Om du tänker 4-5 år framåt, hur känns det då?

Den första tiden är extremt krävande, men den går ju över.. Vi tyckte också första tiden var jobbig, så vi valde att skaffa syskon väldigt tätt för att vi verkligen ville ha 2.

Sen tycker jag många resonerar lite konstigt här.. Om en i förhållandet inte vill ha ett till barn, så väger väl det mer än vad den andre vill? Ett barn är inget man kompromissar om.

Vi har vårt andra barn för att jag ville ha ett barn till, min man var nöjd med ett barn.

Det som fick min man att ändra sig var det faktum att jag tyckte att om vi inte skaffar ett till barn får vi ett väldigt stort ansvar i att det är vi som under semestertider är barnets enda lekkompis och att jag önskade att vi knyter närmare relationer med både hans och mina syskon för en bra kontakt med kusinerna.

Eftersom att det faktum att han kände att det skulle bli jobbigt så lovade jag också att ta ett större ansvar när barnet var litet (inte hela, men mer än hälften).

Jag tycker du ska fundera på vad som krävs för er för att du skulle vilja ha ett barn till och vad som krävs av er som föräldrar att vara ha ett barn.

Du skrev tex att du tyckte det var jobbigt att både arbeta och ta hand om barnet. Det kanske är så att du ska ta en större del av föräldraledigheten än vad hon gör? eller att du ska arbeta deltid från det att barnet föds även om hon är ledig.

Och att ni gör upp en ordentlig plan för vem som gör vad redan innan barnet är fött.

Jag är ensambarn till två äldre föräldrar, och det har faktiskt varit så illa emellanåt att jag önskat att jag aldrig blev född... Som barn var jag lite udda som hade så gamla föräldrar, för det första, och då var de inte ens särskilt "mossiga" trots att de var äldre. Men det var ändå lite konstigt tyckte klasskamrater. Så var det ensamt också. Alla hade syskon att leka med, bråka med, byta kläder med, bara ha i sin uppvxät att dela den med! Klart vänner kan väga upp en del, som jag ser många "enda"(ensam)barnsföräldrar hävda i trådar om att bara skaffa ett barn, men det är verkligen inte samma sak, tro mig. Sedan blir ju äldre föräldrar gamla snabbare... Och jag har fått ta allt det själv. Kontakter med ålderdomshem, alzheimersutreningar, städa ur dödsbo o.s.v. helt själv och ganska ung. Det har verkligen varit tragiskt. Kusiner i nära ålder har jag heller inte haft, de var runt 20 när jag kom, och bodde inte heller nära.

Så vi har istället valt att skaffa barn ungt och flera! Väntar fjärde barnet just nu. Klart det är slitsamt de första 6-8 månaderna med en ny bebis i familjen, men kärleken bland syskonen... Det är helt fantastiskt att se! Jag hade ALDRIG medvetet skaffat bara ett barn.

Alltså småbarnsåren är ju bara en sån liten del av ens liv (om än väldigt jobbig). Att låta bli att skaffa fler barn pga det känns ju lite dumt. Men att inte skaffa fler för att man är för gammal eller känner att man inte har ork är ju självklart en bra anledning.

Eller så får man inte alls någon glädje av varandra. Det är nog 50/50 det där, fast många har en väldigt romantiserad bild av syskonskap ...

Jag och min man tvekade länge med att skaffa ett syskon och tillslut bestämde vi oss för att det räckte med ett barn. Jag är så glad att vi gjorde det valet. Vår son mår jättebra som enda barn. Vi mår gott, mycket bättre än våra vänner som har två eller flera barn. Ofta känner vi att vi liksom pustar ut efter att ha träffat dem. Allt detta stök, gap och skrik och bråk. Nä, det är sååå gott att vara en liten familj på tre. Och vi har tid och och ork för vårt barn. Och han är supersocial som många endabarn blir, och har flera goa kompisar som hänger hos oss när det passar.

Så egentligen handlar inte frågan om huruvida ni ska skaffa fler barn, utan snarare om ni ska fortsätta tillsammans?