Ett barn eller två? Vi är oense..

Du låter ju tveksam till om du ens vill fortsätta tillsammans, så lås inte fast dig än mer genom att skaffa ytterligare barn med den kvinnan. Lyssna på din egen magkänsla!

Jag är ensambarn till två äldre föräldrar, och det har faktiskt varit så illa emellanåt att jag önskat att jag aldrig blev född... Som barn var jag lite udda som hade så gamla föräldrar, för det första, och då var de inte ens särskilt "mossiga" trots att de var äldre. Men det var ändå lite konstigt tyckte klasskamrater. Så var det ensamt också. Alla hade syskon att leka med, bråka med, byta kläder med, bara ha i sin uppvxät att dela den med! Klart vänner kan väga upp en del, som jag ser många "enda"(ensam)barnsföräldrar hävda i trådar om att bara skaffa ett barn, men det är verkligen inte samma sak, tro mig.

Tro dig? Hur ska man kunna göra det? Jag menar inte att vara elak, men du har ju inget syskon så du kan ju faktiskt inte jämföra. Jag har däremot både ett syskon och flera goda vänner. Mina självvalda vänner betyder mycket mer för mig än min syster. Hon har mest varit en plåga under barndomen och någon jag lätt hade kunnat vara utan. Som vuxen känner jag mig som ett endabarn då min syster inte tar något ansvar för åldrande föräldrar och vi har, tack och lov, ingen direkt kontakt annat än nödvändig. Och jag mår bra, jag mår inte dåligt över att jag aldrig hade något syskon att tala om under uppväxten. Jag tror att din sorg över din barndom finns på många plan, men du har valt att lägga precis allt i det här med avsaknaden av ett syskon.

Vi är också oense men det är jag (mamman) som inte vill ha fler barn. Jag hade en jobbig förlossning och första tid och sa direkt att -det här gör jag aldrig om- och jag har inte ändrat mig. Har inte varit läge heller för jag anser att min man jobbar för mycket och då faller ännu mer ansvar på mig om vi skulle ha fler barn, och nu när vår son är fyra år och aldrig har frågat efter syskon eller klagat minsta lilla på tillvaron så känner jag att det inte är värt det att börja om med fem år mellan barnen som det skulle bli. Jag är 36 dessutom och min menscykel har börjat bli märkbart kortare så jag tror inte det är några tipptopp-ägg som finns kvar heller. Däremot var det ett guldägg som blev till ett heeelt perfekt barn på första försöket förra gången, så OM jag var garanterad att enkelt bli gravid och få ett friskt och lika gosigt barn nästa gång så skulle jag kunna överväga det. Dock finns det ju inga garantier för något sådant så jag vågar faktiskt knappt heller, för ett barn med särskilda behov skulle ändra vår tillvaro väldigt mycket nu när det precis börjar bli enklare. Så jag känner inte att det är så aktuellt bara för att min man känner att -ett barn till vore väl roligt och mysigt-. Under vissa speciella omständigheter kan jag tänka mig att försöka nu i typ oktober för att försöka få ett sommarbarn om det tar sig snabbt, men det är inte så troligt att det blir aktuellt eller att jag skulle ens bli gravid snabbt om vi försökte.

Men jag tror att det oftast känns annorlunda (en starkare mer fysisk längtan) för en kvinna som vill ha fler barn än för en man som vill ha fler barn så jag tror faktiskt att risken finns att din fru blir bitter om ni inte försöker få fler. Ni kan kanske jobba på er relation och som andra skrivit lägga upp föräldraledigheten annorlunda - man har ju rätt att vara hemma båda så mycket man vill under första året så ni kanske kan spara pengar och vara hemma båda t ex de första två-tre månaderna i alla fall om det skulle bli aktuellt med fler barn.

Hur gammalt är ert första barn nu och hur gamla är ni, dvs hur bråttom är det att bestämma sig?

Hade kunnat varit jag som skrev den här texten. Jag hade en jobbig graviditet, en jobbig förlossning som traumatiserade mig och sen mådde jag riktigt dåligt av att vara förädraledig. Sömnbristen tog kål på mig och min man hjälpte inte till "för han behövde ju vara skärpt så han orkade jobba". Han har eget företag och jobbar mer eller mindre jämt. Jag har känt starkt att jag inte ville ha fler barn efter hur jag mådde, men mannen ville gärna ha två. Inget vi bråkat om dock då han tycker att det är mitt val då jag är kvinnan. Jag kände att vårt förhållande inte skulle klara ett till barn då jag var extremt nära att begära skilsmässa när dottern var runt 2 år. Jag orkade helt enkelt inte dra hela lasset själv och såg skilsmässa som ett sätt att dela på bördan. Vi tog oss dock igenom det och har nu hittat tillbaka till varandra. 

Även jag har många tankar som att vi ju har det bra nu med bara ett barn, varför kanske förstöra det med ett till, osv. Det som dock fick mig att ändra mig är att min bästa kompis under skoltiden var ensambarn och hon var väldigt bortskämd. Nu är hon 35 år och bor utomlands och är inte i närhet av att skaffa barn. Tror aldrig hon kommer göra det då hon är alldeles för självupptagen. Hennes mamma lade för ett tag sen ut på facebook att hon ångrar att hon inte skaffade ett till barn eftersom hon sällan får träffa sin dotter. Det fick mig att tänka till. Om vi bara skaffar ett barn och sen väljer hon att flytta till andra sidan jorden och sen inte skaffar barn, då kommer jag aldrig få bli mormor och det kommer bli väldigt ensamt att så sällan få träffa sitt barn. Skaffar man då två barn så är det ju större chans att något av barnen stannar i ens närhet och dessutom skaffar barn. Det fick mig att ändra mig. Jag är nu i vecka 12 och väntar svar från nipt. Vi hade inte orkat med ett barn med speciella behov och vill göra vad vi kan för att inte få ett sånt barn. Kommer därmed göra abort om det skulle visa på kromosomavvikelser. 

Nu har jag siktet inställt på långt fram i tiden då jag vet att första året kommer vara pesten. Jag räknar med att må skit och att min man inte kommer vara till mycket hjälp. Men har vi tagit oss igenom det en gång kan vi göra det igen, och för framtiden så är det värt det. 

Det är så trist att man i Sverige ska ses ned på bara för att man vill ha ett barn. Ts, det är helt okej att bara ha ett barn!

Vi är också lite äldre, och just pga. det så skaffade vi två barn tätt. Tänkte att vi ville säkerställa att de iaf har ett syskon den dag vi går bort.

Och jobbigt att va ensamt ansvarig om att ta hand om en förälder när den blir äldre om den andra går bort.

Sen förstår vi såklart att syskon kan bli osams osv.

Men jag är själv ensambarn och hade uppskattat att ha ett syskon. Särskilt när jag var yngre, men även nu.

Magkänslan säger spring ungefär.. Det är ångestladdat!

Jag blir så utmattad av förhållandet av massa olika anledningar. Nr1 är att jag misstänker att hon har nån diagnos. Jag skriver det inte på ett elakt och nedsättande vis, utan enbart för att det är så det känns.

Kommunikationen är knackig av olika anledningar. Det är jobbigt. Ingen emotionell kommunikation. Bara fokuserat faktaprat.

Men jag vill hålla ihop den lilla familj vi nu ändå än är!

Tack! :) Vi har försökt i ungefär ett år aktivt med natural cycle och ägglossningstest, men har inte skyddat oss sen dottern kom för 4 år sedan. Stod i kö för utredning då jag fått flera missfall. Så för vår del var det inga problem att bli gravida men desto svårare att behålla barnet och det är ju mycket möjligt att det beror på åldern. 

Min man har lovat att ta en del föräldraledighet den här gången då jag (lite olägligt) börjar nytt jobb om en månad. Vågar dock inte riktigt tro på det fören vi är där, för han tycker sitt företag är väldigt viktigt och får han ett viktigt uppdrag med en deadline så tror jag att han sätter det före att vara föräldraledig. Min man jobbar hemifrån så även fast han jobbar mycket så har han ju varit fysiskt närvarande vilket alltid gjort att dottern känt sig lika trygg med honom som mig. Men hade varit otroligt skönt att kunna dela på föräldraledigheten den här gången. 

Han är inte den som har känslorna på utsidan så det är inte direkt så han är sprudlande glad, men han känner ändå att familjen nog blir komplett med ett till barn. Men han har som sagt inte pratat så mycket om det innan då han inte har velat att jag ska känna mig "pushad" att skaffa ett till barn om jag inte vill.