Barnstress

Ja det känns jobbigt för oss båda två, på olika vis. Känner att tidsaspekten vi kommer fram till inte är på riktigt för honom. Sen kan jag inte kräva barnverkstad bara för att vi kommit fram till datumet vi bestämde, känns inte rätt någonstans. Så det känns som att den väldigt tråkiga situationen om att lämna återstår. Från början var detta ämnet knappt diskuterbart (1,5år tillbaka) och då kände jag att jag hellre ville lämna honom om vi inte började planera för barn snart, kände att jag blev olycklig successivt, för han hade stängt dörren totalt till det. Sa att jag inte kommer kunna vara rätt flickvän för honom längre när jag blir olycklig av det och föreslog skilda vägar om vi inte hade samma önskning om barn tidsmässigt. Det blev en brytpunkt till det bättre för oss, han ville avsolut inte gå skilda vägar utan ville ha familj tillsammans och vi bestämde att han skulle få lite tid på sig, jag blev lugnare och gladare i saken. Men nu har tiden gått sedan dess och det skjuts bara på framtiden hela tiden, så på ett vis känner jag mig inte respekterad i mina önskningar och behov som jag framförde, utan mer förhalad. Känns tufft att behöva gå igenom hela lämna-processen igen, då jag tror med stor sannolikhet att han kommer vilja först då, vilket känns tråkigt att det måste vara på ett sådant vis.

Hej! Vilken tråkig situation, men också klassisk. Har personligen inte varit i den, har fått två barn som ganska ung med två olika män och de har båda velat behålla och är väldigt engagerade pappor. Tog min utbildning efter att jag fick barn istället så lite omvänd ordning där :p

Jag vet många andra tjejer som varit i samma sits. När de väl satt press på sina makar/pojkvänner har de gett med sig och det har blivit jättebra.

De har då förklarat hur viktigt det är för dem och att det är så viktigt att det får dem att tvivla på förhållandet helt och hållet. Nu har ni speciellt avtalat också tid, vilket borde bara rimligt för honom att kunna följa. Jag förstår dig att nu bör vara två om beslutet.

Jag rekommenderar dig att ta ett snack med honom igen om detta. Utifrån vad du berättar kan jag tänka mig att han känner sig stressad över detta också men det tyder också på att han tar detta på största allvar och ser sitt ansvar i det hela vilket är positivt.

Vill han också ha tre barn? I så fall kanske han kan förstå rent teoretiskt i alla fall att ni måste börja ganska snart.

Vi skaffade barn genom insemination så vi var ju tvugna att ta ett aktivt beslut (och lägga mycket tid och pengar på det) men jag kan säga att ingen av oss var övertygade om att vi helt och hållet ville eller var redo. Vi var 38 år så det var verkligen nu eller aldrig. Tror att en del människor helt enkelt aldrig blir så där 100 i det gigantiska beslutet att försöka skaffa barn.

Han kanske får det lättare om han är medveten om att chanserna trots allt är ganska små, typ 20% har jag för mig, att det verkligen tar sig?

Vill han också ha tre barn? I så fall kanske han kan förstå rent teoretiskt i alla fall att ni måste börja ganska snart.

Vi skaffade barn genom insemination så vi var ju tvugna att ta ett aktivt beslut (och lägga mycket tid och pengar på det) men jag kan säga att ingen av oss var övertygade om att vi helt och hållet ville eller var redo. Vi var 38 år så det var verkligen nu eller aldrig. Tror att en del människor helt enkelt aldrig blir så där 100 i det gigantiska beslutet att försöka skaffa barn.

Han kanske får det lättare om han är medveten om att chanserna trots allt är ganska små, typ 20% har jag för mig, att det verkligen tar sig?

Ta det lugnt, ni kommer att hinna med att få tre barn om ni vill det. Om inte annat så finns det ju hjälp att få idag!

Men varför, om du nu har läst klart och fått en fin examen, söker du inte jobb och skjuter på barnalstrande till om ett år? Det är nu som din examen är färsk och så ska du ju helst hinna komma in i jobbet också, hinna jobba så att du får mammapenning när det blir dax och sedan ha ett jobb att komma tillbaka till. 

Låt säga att ni får ert första barn när du är 35 - det är väl helt ok. Och det kan faktiskt hända att ni är nöjda med två barn. Men om inte så kommer det att finnas tid för en trea också!