Vad retar ni er på med era svärföräldrar?

Ja det låter väldigt tufft ts. Konstigt att de inte vill att ni ska kunna bo bra när ni väl är där.

Jag stör mig lite på att mina lämnade både barn och barnbarn för att bosätta sig på andra sidan jorden samt inte har brytt sig att hålla kontakten på sex år. Det känns lite trist. De trivs inte ens i landet de bor i nu. Tråkigt när familjen inte betyder mer.

Älskar hur svärföräldrarna bor, så det är aldrig problem att sova över där (gott om bekväma extrasängar så...). Jag stör mig mer på att svärfar är så sträng med barnen (han är för barnaga och min man agades som barn) - och vi uppfostrar inte våra barn med en järnhand som han tycker - så han säger jämt åt barnen för MINSTA LILLA. T.ex. till treåringen som frågade om hon kunde få vatten såhär "Farfar, jag vill ha vatten", då blir han arg på henne för att hon inte säger typ "Snälla farfar, skulle jag kunna få be om ett glas vatten" - en treåring! Ja, vi säger självklart åt honom, men snart vill jag inte att han ska få träffa våra barn om han ska vara så jävla oresonlig.

Svärmor stör jag mig inte på desto mer. Hon är go med barnen, "vettig" mot sin son (min man - alltså inget morsgrisande eller liknande), lägger sig inte i sånt hon inte har att göra med o.s.v. Så vi har alltid kommit överens.

Men svärfar... Grr

Att hon är som en jättebaby.

Att de är prestationsinriktade och jämför barnbarnen. Och lite småsaker.

Förr la dig sig i mycket vad vi gjorde men efter en grej där vi sa ifrån på allvar har det blivit mycket bättre.

Ingenting. De gick och dog båda två för några år sedan. 

Det som retade mig mest när de levde var att de var så förbannat tråkiga. Vi hade absolut ingenting gemensamt och man kunde knappt hålla en någorlunda givande konversation med dem. De klagade ständigt på att vi aldrig hälsade på, visade noll intresse för barnen och hälsade aldrig på själva trots att de var pensionärer och egentligen all tid i världen. Nej, de gjorde inte massa andra saker som tog tid, som mest gick de på en promenad ett par gånger i veckan. De gnällde ofta över att vi bodde så långt bort (30 minuter med bil) men deras dotter som bodde ett stenkast bort från dem sa att de inte hälsar på oftare ändå. Sörjer lite att de inte verkade vilja skapa en hållbar och minnesvärd relation till sina barnbarn, men är egentligen inte förvånad eftersom de äldre barnbarnen som fanns redan när jag kom in i bilden inte heller verkade överförtjusta i dem.

Tur att vi har mina föräldrar som engagerat sig sedan mina barn föddes och visar att de VILL träffa ungarna och faktiskt håller koll på vilken klass de går i och hur gamla de är. Min mans största irritationsmoment med dem är nog att de kan höra av sig lite väl ofta och vill ha ungarna över dagen/över natten/över helgen...men han har lovat att säga till mig om det blir för mycket och det känns som ett lyxproblem att få spontan barnvakt ibland flera gånger i veckan. 

Att framför allt svärmor är så konflikträdd samtidigt som hon lägger sig i andra konflikter (bagateller) så att de blir värre och uppförstorade. Har blivit en konstig situation för mig med svåger och svägerska efter svärmors inblandning. När jag sa till svärmor om att jag inte uppskattade hennes inblandning blev hon arg på mig och ville inte lyssna på min sida av saken. Det stör mig.

Det jag stör mig mest på är att min svärfar inte vill ge min man (sin egen son) en av sina njurar, han ville inte ens göra utredningen för att se om det va möjligt. Jag vet att donera ett organ är stort och inte en enkel sak att göra och att man ska acceptera att en person inte vill men jag kan faktisk inte förstå hur man istället vill se sitt barn riktigt sjuk och få vänta upp till kanske flera år på att en person dör som han kan få en njure av. Hade någon av mina barn behövt en njure hade jag inte ens behövt fundera på saken, hade jag fått donera organ hade jag inte ens funderat på att ge en till min man om det funkat. Jag ser min man dagligen må sämre och sämre och vet att min svärfar förmodligen hade kunnat gjort att min man slapp gå igenom detta. Men det är min svärfars beslut och inget som någon egentligen får tycka eller säga något om så jag fortsätter att håll tyst och hoppas att en människa dör som har en njure som passar till min man så min man kan få ett bra liv igen, bli en bra pappa till våra barn igen. Ändå så känner jag att jag nog inte tycker om min svärfar ett dugg. Jag stör mig på svärmor som inte bryr sig ett dugg om våra barn, hon kommer inte ens när de fyller år längre men träffar min mans syskonbarn regelbundet. Jag stör mig på att hon var en frånvarande och dålig mamma till min man och hans syskon, det har satt ärr hos dem alla. Jag stör mig ytterligare på svärfar för att han också är en riktigt frånvarande farfar. Varför bryr man sig inte om familjen mer?

Jag tycker över lag om mina svärföräldrar men de har sina mindrs trevliga sidor. Svärfar uttrycker sina åsikter som sanningar och blir helt förvirrad om han får motstånd i en "diskussion", jag har slutat försöka delta j samtalen numera. Han är också en otroligt jobbig kund i affärer. Han läser skyltar fel och blir sedan sur på personalen när han får fel pris och även där så är han helt oförstående till att han inte alltid har rätt. Samtidigt är han oerhört snäll och givmild mot sin familj och trots sin höga ålder så lagar han mat och hittar på roliga grejer till barnbarnen.

Svärmor är även hon otroligt snäll och leker massor med barnbarnen. Jag stör mig dock otroligt på hur hon ser på män och kvinnor. En julafton klagade hon till mig att mina två ingifta svägerskor inte hjälpte till tillräckligt med att duka av och sånt (jag var ursäkta för jag hade en bebis sa hon) samtidigt som alla hennes vuxna friska söner satt och degade i soffan utan att ha rört ett finger på hela dagen. Hon tillhör också den generationen som säger en sak och menar en annan. Man kan fråga henne om hon vill ha hjälp med något och hon svarar att "nej nej, det behövs absolut inte" för att sedan ge pikar om att man inte hjälper till...

Men som sagt det är inga stora grejer och det är lätt att skratta bort det hela, speciellt med mina svägerskor som är lika "drabbade" som jag är.