Pappa döende

Jag har varit med om det ni går igenom. Förlorade min pappa i cancer när jag var 26. Han var sjuk i 1,5 år. Fyra år senare fick mamma obotlig cancerdiagnos och gick bort 1,5 år efter det. Det förändrar livet att se de man älskar sakta och plågsamt försvinna. Men man får kämpa för att överlevda själv, våra föräldrar hade aldrig önskat oss evig sorg. Man får kämpa för att göra det bästa av tiden de har kvar. Sedan när de är borta vi är skyldiga dem och oss själva att fortsätta leva. Jag behöver överleva för mina barns skull. Man måste tillåta sig fortsätts känna lycka eller glädje när den kommer. Sök stöd hos vänner, gör det som får dig att må bra. Vad det nu är. Kanske psykolog kan ge verktyg för att slippa panikattacker?

Min mamma var min bästa vän. Vi sågs varje vecka, talades vid varje dag. Reste ihop osv. Man klarar mer än vad man tror. Tror en del handlar om acceptans. Det ger dig inget att mentalt sträva emot att din pappa är sjuk, försök att tillslut lands i en acceptans att livet är begränsat och att man får vara tacksam för tiden man fick och tacksam för att du kommer klara av att leva vidare. Jag är ganska säker på att även jag kommer dö vid 60 årsåldern som mina föräldrar.. om man inte hittar botemedel på cancer. Nu är det upp till mig att ta till vara på tiden. Mamma och pappa hade varit stolta att se mig överleva motgångar. Jag saknar dem, jag har sörjt dem men tiden är för kort för att inte prioritera och kämpa för att leva lyckligt.