Jag är feminist, fråga vad du vill

Det finns ju många förklaringar till det och ingen av dem är ensam svaret utan det är flera faktorer som ligger bakom.

Om man ser på det historiskt (utan att gå in för djupt i detaljer) så har kvinnor inte varit ute i arbetslivet på samma sätt som män, även om det i arbetarklassen har funnits nästan lika många kvinnor som män som behövt försörja sig. De jobb kvinnor har haft har rört sig mest kring hemmet och då har vi sett pigor, husjungfrur och andra "mjuka arbeten". Utöver det har vi så klart fler som inte är så fysiskt tunga, även om det funnits många kvinnor som arbetat och slitit minst lika hårt som män inom fabriksarbeten på senare tid och långt tidigare inom andra fysiska arbeten. Med allt det här kommer fördomar, om ett arbete är så lätt att en kvinna kan klara av det är det inte mycket värt, och de flesta kvinnor har inte orkat med samma slags arbeten som män. På samma sätt ser man fortfarande skillnader i hur mäns och kvinnors hantverk värderas. Kort sagt, de flesta kvinnodominerade yrkena har alltid haft lägre status och därmed sämre betalt.

Idag när män och kvinnor i stort sett kan ha samma slags yrken ser vi fortfarande en skillnad och den anser jag beror på att de gamla fördomarna hänger sig kvar, även om de som anställer inte är aktivt medvetna om det. Män har också ofta en förmåga att framhäva sig på ett annat sätt i löneförhandlingar än kvinnor, de märks mer över huvud taget på arbetsplatserna och tar mest plats i diskussioner. Då är det klart de framstår som kunnigare, klokare, starkare eller vad man nu tänker sig! Kvinnorna hamnar i skymundan, vare sig de försöker ta plats eller inte. För om en kvinna gör det blir hon helt plötsligt för mycket, undersökningar visar ju att om kvinnor får lika mycket talutrymme som en man så upplevs det av gruppen som om de har haft en otroligt mycket större del av samtalet. Om jag minns rätt kan kvinnor ta max en tredjedel av tiden, om ens det, för att det ska upplevas som att man fått lika mycket tid.

Sedan har vi löneutvecklingen också, för även om en kvinna inte får diskrimineras pga föräldraledighet så börjar de ofta med lägre lön och kommer alltså inte upp i samma nivåer som en man.

Det enda jag kommer på just nu som skulle motverka den här utvecklingen är att sluta med individuell lönesättning och istället sätta löner utifrån fasta kriterier, först då kommer män och kvinnor att kunna få "lika lön för lika arbete". Det kan t ex handla om hur många år man arbetat på samma plats, utöver vilken position man har så klart.

Som jag skrev, att man t ex tittar på antalet år hos arbetsgivaren och vilken position man har i företaget. Alla ska ju inte ha samma lön som chefen direkt.

Så i praktiken: detta är ingångslönen, nästa år kommer du att ha den här lönen, om x år kommer du att ha den här lönen. Ungefär. Hur det rent praktiskt ska gå till finns det säkert andra som kan lista ut lite mer exakt.

Det skulle också ge större trygghet för den anställde att veta vad man får i lönekuvertet i framtiden och slippa oroa sig för om man är en av vinnarna eller förlorarna i den procentuella fördelningen.

Om AG till att börja med ser till att anställa kompetent personal, som ibland kan uppnås på fler än ett sätt, så har man inte riktigt det problemet. Med fasta kriterier (hur man nu vill definiera det) kommer man ifrån kohandeln av förhandlingar, både vid nyanställning och vid den årliga löneöversikten (vilket ändå brukar spela oerhört liten roll enligt min egen och andras erfarenheter). Däremot står det så klart alla fritt att byta jobb, om man inte är nöjd med sin lön, men missnöjet ska åtminstone inte komma sig av att man har sämre lön pga sitt juridiska kön.

En latmask får fortfarande lön, oavsett insats. Det behöver man alltså inte jämföra mot andra individer, oavsett "kön".

En diskussion är nog aldrig fel :) Du kanske kan komma med nya smarta infallsvinklar som jag inte tänkt på!

Det var en svår fråga! Rent spontant tänker jag på brott som riktar sig mot kvinnor, att man skulle behöva justera straffskalan något men något som är ännu viktigare är hur man talar om kvinnor, i vardagen. Sexistiska skämt är en aspekt av det, men också olika slags fördomar och annat gott och blandat, som att man fortfarande får höra att en kvinna har pms så fort hon uttrycker en åsikt på ett starkt sätt. Det är i det allmänna samtalet som klimatet kring kvinnor behöver förändras, för då följer så mycket annat med per automatik.

Mansbebis, mansförkylning och liknande är naturligtvis nedsättande uttryck, och som så ska det ju vara jämlikt, man ska inte trycka ner andra kan man säga. Däremot tror jag det inte har någon som helst inverkan på jämställdheten i samhället, för att få upp kvinnor på skalan, men det bidrar så klart till att man ser ner på män inom vissa aspekter. Det finns ju fördomar även om män! Mansplaining är däremot ett helt nödvändigt ord som inte används för att trycka ner personen i sig utan beteendet, som i sin tur ÄR nedtryckande gentemot (oftast) kvinnor.

Ja hela den där diskussionen om vem som ska ta första steget, vem betalar middagen osv kan ju bli helt absurd, och är ett genuint problem som skapar orealistiska förväntningar på både män och kvinnor. Fruktansvärt förlegat. Jag ser också en annan halva av parningsritualerna och det är kvinnor som ska bli valda, så den biten går egentligen åt båda håll, lika båda fel. Kvinnors sexualitet är ju ett "problem" i sig eftersom det varit tabu så länge, jag tror inte samhället är ikapp där än, och att det kommer att ta tid.

När du säger "ni" vill jag börja med att säga att jag inte är anställd av varken stat, kommun eller företag för att arbeta med feministiska frågor. De "ni" du pratar om är jag, du och alla andra i samhället. Det är inte jag och mina bekanta som ska jobba för det här, det är VI alla! Just att du säger "ni" är ett av felen i det här landet när det gäller många saker, DU är en del av samhället och kan vara en del av att föra lösningen framåt, personen "någon annan" dog för många år sedan så om man vill ha till en förändring måste man försöka bidra till den själv på de sätt man kan. Bara en sådan sak som att medvetandegöra problematiken, antingen när den uppstår i en situation i vardagen eller bara apropå i ett samtal, räcker långt, det är där den långsamma men viktiga förändringen sker.

Ja det är ju skillnad på 20 % och 4,4 % så jag vet inte var "de" får sina siffror ifrån, men även den lilla siffran är märkbar i lönekuvertet! I mitt fall skulle det betyda ca 1200:- i månaden som en manlig kollega skulle ha mer än mig, för mig skulle det ta 2-3 år (!) innan jag skulle komma upp i samma summa, och då skulle min fiktiva kollega tjäna ännu mer, och så vidare.

Vad menar du med att kvinnor ska specialbehandlas..? De flesta feminister talar om att behandlas lika, inte särbehandlas.

Det är klart det påverkar unga tjejer negativt att bli matade med lögner och överdrifter om hur samhället ser ut och vilka möjligheter de har! Det är därför man öppet måste ifrågasätta sådana fantasisiffror som 80 % av lönen och andra påståenden.

Min personliga inställning till hur samhället borde se ut har naturligtvis inte att göra med vad jag gör med min kropp. Du har säkert en bild av hur feminister ser ut men det blir en snedvriden statistik som går att få till nästan vad som helst om man jämför rätt siffror. Det betyder inte att de två sakerna hänger ihop.

Jag har hittills besvarat varenda fråga (utom en som jag inte hunnit till ännu), inklusive din egen, inklusive den fråga som du citerat mitt svar från. Du får väl ge dig till tåls och vänta på din tur!

Jag tänker naturligtvis inte besvara intima frågor om min kropp, som inte ens har med ämnet att göra. För att vara rakt på sak, det är privat och inget jag tänker informera varken dig eller resten av internet om.