• Anonym (Hjälp)

    Hjälp mig att hjälpa min vän (vars barn har kraftig övervikt)

    Snälla, hjälp mig!

    Min bästa vän har ett barn på 11 år. Barnet var smal, pigg, glad och aktiv upp till ungefär 9-års ålder.

    Strax innan hade barnet börjat lägga på sig lite vikt, men inget onormalt (bortsett från att det ÄR onormalt att barn i 6-8 års åldern blir tjocka).

    Detta var ett resultat av extremt mycket stillasittande, främst framför TV/platta, samt ett extremt intag av sockrig och fet mat.

    Idag mår barnet dåligt över sin vikt, men mamman förstår inte det. Hon förstår inte att barnet är lättretlig, småelak, totalt ointresserad av allt, vägrar bada, osv pga vikten. Hon SER det inte!

    Jag vet dock att så är fallet pga att hennes barn nämnt detta för mitt barn ett flertal ggr. Senast nu i början av sommaren när de skulle bada och hennes barn vägrade.

    Jag har gjort allt känns det som. Bjudit på mat som vi äter, givit recpet på de få maträtter av mina som hennes barn ätit och tyckt om, påpekat försiktigt om övervikt men aldrig nämnt hennes barn i exemplet utan alltid refererat till någon annan i hopp om att hon ska lägga ihop ett och ett.

    Men allt hon säger är att barnet äter knappt så hon är glad att barnet iaf får i sig glass, bullar och hamburgare.

    Barnet utsätts för mobbing i skolan, riskerar icke godkänt i gymnastik pga att barnet ej kan simma och även vägrar vara med på simlektionerna med skolan, riskerar andra hälsoproblem, känns som att barnet är less på livet (vid 11 års ålder), osv.

    Jag blir bara så ledsen! Främst för barnets skull men också pga min kompis tafatta ageranden.

    Hon hotar ofta med att gör du inte si och så, så slänger jag surfplattan. Tomma hot, för hon tar inte ens bort den från barnet.

    Jag har tipsat om massa olika glassar, godsaker och annat som inte innehåller socker, tipsat om mat som påminner om mat barnet gillar, fast i nyttigare versaler. Föreslagit promenader, att barnet följer med mitt barn på mitt barns träningar - jag har försökt ALLT känns det som! Jag har inga fler idéer.

    Skolan har också sagt till. Skolhälsovården har skickat barnet till dietist men dit gick dom inte ens. Mamman säger att det är pga den händelsen som hennes barn numera känner sig tjock och värdelös. Men så är det inte! Barnet har uttryckt flera ggr innan detta, att barnet mår dåligt över sin kropp - inte minst för mitt barn (glömde säga att dom är jämnåriga och bor grannar, men går inte i samma skola. De har känt varandra sedan dom föddes).

    Snälla, hjälp mig att hjälpa min vän! Framförallt hennes fina barn som var så pigg och glad på livet förut! Snälla!!!

  • Svar på tråden Hjälp mig att hjälpa min vän (vars barn har kraftig övervikt)
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Hjälp) skrev 2020-07-29 20:52:49 följande:
    Jag ville ringa. Jag ringde, hon tryckte bort samtalet och smsade: kan inte prata, skicka sms.

    Skrev tillbaka att det var en viktig sak som jag helst tog på telefon för att det inte ska uppstå missförstånd. Hon svarade att jag kan skriva vad som helst och en hjärtepussemoji.

    Så jag skrev...och hon blev arg...
    Jo men en sådan sak tar man alltså öga mot öga! För att vara tydlig.
  • Anonym (Hjälp)
    Anonym (Anonym) skrev 2020-07-29 20:57:13 följande:

    Jo men en sådan sak tar man alltså öga mot öga! För att vara tydlig.


    Ja, kanske det. Men vi brukar ta allt på sms och messenger. Båda viktiga och oviktiga saker, sorger, allt möjligt. Är väl den generationen (vi är båda sen-80-talister).
  • Anonym (Hjälp)
    Skogssport skrev 2020-07-29 20:56:01 följande:

    Undernärd? Det bevisar ännu mer att hon har en skev bild av hur barn ska se ut! Det är väldigt få barn i den åldern som är undernärda.

    Min farmor sa samma sak; stackars barn, får h*n ingen mat? Fast barnet bara var smal så som barn ska vara.


    Missade ditt inlägg.

    Ja, alltså mitt barn är inte undernärd utan normalt smal.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Hjälp) skrev 2020-07-29 21:00:52 följande:
    Ja, kanske det. Men vi brukar ta allt på sms och messenger. Båda viktiga och oviktiga saker, sorger, allt möjligt. Är väl den generationen (vi är båda sen-80-talister).
    Det skiljer alltså inte särskilt många år mellan dig och mig. Men nu kanske du kommer att hantera viktiga samtal på ett annat sätt i framtiden. Nackdelen med sms/digitalitet är dels att det kan försvåra kommunikationen, dels att motparten bara kan försvinna mitt i något viktigt, som din kompis nu verkar göra. Hon hade lika gärna kunnat bli så sur att hon blockerade dig, utan en chans att reda ut saker. Det blir liksom så onödigt enkelt ibland.
  • Anonym (Va?)
    Anonym (Hjälp) skrev 2020-07-29 20:42:21 följande:
    Jag skrev ett sms, väldigt trevligt och nästan ursäktande, fick detta till svar:

    Vad sägs om att du sköter ditt och jag mitt? Ta hand om din undernärda unge istället.

    smile4.gif
    Fast då får ju du svara att hon ju många gånger hört av sig till dig med oro för barnet. Och att du vill hjälpa henne med den oron.
  • Anonym (L)

    Stackars barn! Sverige är dåliga på att ta hand om dessa barn. Jag bor i Storbritannien och här omhändertar de tjocka barn om föräldrarna vägrar samarbeta.

  • Anonym (L)
    Anonym (Hjälp) skrev 2020-07-29 20:42:21 följande:

    Jag skrev ett sms, väldigt trevligt och nästan ursäktande, fick detta till svar:

    Vad sägs om att du sköter ditt och jag mitt? Ta hand om din undernärda unge istället.


    Sjuk människa... Hoppas hon inte säger sådär inför sitt barn, för alldeles för många smala blir mobbade.
  • Anonym (Vikthets)

    Och så sitter alla och ondgör sig över den slappa mamman till den feta ungen....

    Den här tråden gör mig bara så förbannad och det är inte främst på den oansvariga mamman (och ja hon borde stötta sitt barn till en bättre kosthållning, absolut) utan på att ni lägger hela anledningen till att barnet mår dåligt på att hen överviktig!
    Det kanske skulle vara idé att jobba med det faktum att barnet blir mobbat, som TS skriver och hjälpa barnet att känna sig accepterat som det är - då kanske badkläderna  åker på också!

    Jag var ett överviktigt barn, som sedan blev en normalviktig vuxen under 25 år först nu i medelåldern  något i överkant .
    Visst fick jag gliringar av vissa, men de flesta kompisar och vuxna i min omgivning stöttade mig och hjälpte mig att bygga en självkänsla som inte har något med mitt kroppsformat att göra .
    Den värsta "mobbningen" jag utsattes för var faktiskt av skolsköterskan som tjatade om min övervikt varje gång jag skulle dit oavsett om det gällde hälsosamtal eller en vaccinering. Från 8:an vägrade jag därför över huvud taget gå till henne!

    Ett av mina tre barn är överviktigt , vilket vi jobbar med utan att skuldbelägga eller hetsa hen på något sätt - även där ville en nitisk skolsköterska gripa in och styra men hon har faktiskt gett med sig då jag har förklarat hur illa vårt barn, som annars inte alls har komplex för sin vikt eller är retat , tog vid sig av "informerande samtal"

    Vad jag vill säga är att det är klart att man ska jobba med ett överviktigt barns kost och motionsvanor , men att tjata hela tiden( tro mig TS om barnet inte är helt lost  så vet hen vad alla välmenande råd om sockerfri glass står för)  och få dem att känna att de är fel och att allt ont som drabbar dem beror på att de är tjocka är verkligen inte rätt väg!

  • Xenia
    "Jag har gjort allt känns det som. Bjudit på mat som vi äter, givit recpet på de få maträtter av mina som hennes barn ätit och tyckt om, påpekat försiktigt om övervikt men aldrig nämnt hennes barn i exemplet utan alltid refererat till någon annan i hopp om att hon ska lägga ihop ett och ett.

    Men allt hon säger är att barnet äter knappt så hon är glad att barnet iaf får i sig glass, bullar och hamburgare."

    Det är klart att hennes barn inte äter vanlig mat när hen får godis och favoritmat hela tiden. Hamburgare är väl iofs inte fel, det är väl läskedryck och chips som är fettbildande.

    Att mamman inte "fattar" vinkarna är för att hon inte vill fatta. Hon lever i förnekelse. Hon klarar inte att gå ner i vikt själv och då gör inte barnet det heller.

    Men jag tycker att skolsköterskan skulle ha pratat enbart med mamman och inte när barnet var närvarande. Barn reagerar inte rationellt. De tänker inte "jag väger för mycket, alltså måste jag ändra på mina matvanor". Snarare "jag är tjock, alla mobbar mig" och så äter det ännu mer för att trösta sig. Om några år kanske hoen i stället börjar hårdbanta/hårdträna och drabbas av anorexia.

    Mamman skulle ha sett till att de bägge åt bra mat utan för mycket fett och kolhydrater. Och inte sagt ett ord om bantning och viktnedgång till barnet. Men nu verkar ju mamman reagera lika irrationellt som ett barn själv.
Svar på tråden Hjälp mig att hjälpa min vän (vars barn har kraftig övervikt)